Jag tror inte att jihadisterna nöjer sig med mindre än de har fått ett muslimskt världsherraväldet och jag tror att dom får det. En degenererad västvärld och en högfärdig och korrumperad katolsk kyrka är inget hinder för dem, tvärtom.  I den övriga kyrkofamiljen saknas också mycket av den motståndskraft som krävs för att anlägga moteld. Där har sedan länge också pågått ett avfall. Egoismen och materialismen har fått allt större inflytande liksom krafter för att inordna Jesus i EN kyrka, något som snabbar på förfallet. Paulus och f.ö. allt i bibeln går emot den synkretismen.

Den första församlingens verksamhet var fylld av förföljelse och många blev martyrer, i ordets egentliga betydelse. Om vi skall tro bibeln så kommer också den sista tiden att föra med sig förföljelse och martyrskap och speciellt för det judiska folket.

Martyrer beväpnade för död
Nu har de dykt upp med en ny sorts martyrer med vapen och död i släptåg. Jag tror inte att jihadisternas framfart vore möjlig om de inte ställdes inför ett löfte om ett paradis som väntar. ”Adam” i TV – programmet UG gav en skrämmande bild på hur man tar till sig paradistanken. Hur kan man bli så lurad? Hur undervisas dessa ungdomar i moskén? Hur reagerar ledarna för denna barbariska tro? Jag har inte sett något samlat avståndstagande från imamer i ungdomarnas närhet. Hur länge skall vi behöva vänta på det, ett kraftfullt avståndstagande?

Paulus skriver i Efesierbrevet: ”Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna.” Är det vad jihadister tror på, en kamp föranledd av en god andemakt? Om inte, vad är muslimsk tro generellt sett föranledd av?

Apropå paradis
Rövaren på korset är själva sinnebilden på vad som krävs för att få tillgång till paradiset. Nämligen bara att tro att Jesus är den han är och att han förlåter synder. Detta lidande tar ett slut och sedan jag går med Jesus till paradiset, tänkte han säkert. På ett eller annat sätt får allt lidande ett slut.

Om gudlösa människor blir satta att avgöra vilken gud som är gud, blir det problem. När inte ens Svenska kyrkans höjdare kan, då ska vi inte begära att någon annan heller kan.
Finns det dessutom inte hos någon förmåga att förstå de orsaker som IS framfart är ett uttryck för, är det många som får problem. Är IS bara ett symtom, eller är de ett resultat av något annat som är det verkliga problemet?

Basen för IS och andra liknande terrororganisationer utgörs av den lära som profeten marknadsförde som ett påbud från Allah. Det finns en hel del olika varianter av läran och våldsvarianten har anammats av IS. Terroristträsket vi svenskar gått ner oss i är erkännandet av Hamas och Palestina. De skall bereda marken för ett ”maktövertagande” genom att etablera en egen stat i Israels närområde, inom bekvämt skotthåll för fredliga aktioner i form av raketer, infiltration och lite annat.  Målet är Israel och dess utplåning.
Och maktbasen skall utgöras av Islam. Det har framkommit i många sammanhang både från dem själva och andra bedömare. Tillvägagångssättet är att söndra, skrämma och även lugna sina ”moderata” vänner. Kaos är deras bästa bundsförvant. Innan kaoset uppträder med full kraft, även hos oss, har man slagit blå dunster i ögonen på det ledarskap som bara ser det dom vill se. Både kyrkan och staten sover. Slutstationen närmar sig.

Judarnas situation har beskrivits till stor del bero på förföljelse från radikala muslimer som från barnsben blivit lärda att hata judar. De muslimska skolorna i Gaza lär barnen att judarna är hatobjektet. Förföljelse blir en av konsekvenserna av generationers hatpropaganda, ”och spottar man på en sten tillräckligt länge blir den våt”. I vårt land händer det att muslimska barn lämnar klassrummet, om det skall undervisas om förintelsen. Vem har sagt åt dem att göra så?

I det ljuset är det märkligt att höra imamer jämra sig över den muslimska situationen i vårt land som alltid skylls på omständigheter utom deras kontroll.

”En främling skall du inte förödmjuka eller förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.” (2 Mos 22:21)

Det är svårt att greppa för somliga, omöjligt för andra.

Det är en biblisk tanke att judendom och kristendom skall smältas samman en gång. Det skall bli ”en hjord och en herde” (Joh 10:16).
(Paulus skriver i Ef. 2:11-16) om den rivna skiljemuren:

Vi får löfte om att vara med i det rike som till sist skall upprättas.


På det sättet skulle vi få ett medborgarskap som immigranter – eller – kanske snarare som flyktingar från en obarmhärtig värld som går mot sin undergång.

Jesus verksamhet på jorden började med att rädda ett bröllop. Man hade kommit i bryderi genom brister i förplägnaden. Jesus löste problemet på ett sätt som förundrade alla.

Entusiasterna som bara ser gott i ett mångkulturellt samhälle ser inga problem i en sammanblandning av olika kulturer. Det skulle kanske inte heller jag göra, om vi levde i en med flyktingen jämförbar kultur, jämförbar moral, jämförbar syn på kvinnan, demokrati, och övriga friheter som vi ärvt från tidigare generationer. Eftersom vi inte har det, uppstår kulturkrockar mellan de nya svenskarnas ofta selektiva moraluppfattning och vår egen befolkning. Kulturkrockar med följdverkningar.

Att hantera en svärdets avgudareligion utan att veta och förstå hur en kristen tro ser ut har sina sidor. Det är som att titta på en krokig linje utan att veta hur en rak ser ut och förhålla sig till den vetskapen. Om det varit för ett antal år sedan hade kyrkan kunnat vara till hjälp men tidsandan och materialismen har blivit henne övermäktig. Vad man dock kan säga till hennes försvar, hon sprider inte evangelium med svärd.

Och – något som tydligen undgått världens ledare, Israel har aldrig varit angripare i något modernt krig, alltid försvarare. Men behandlas som alltings problem.

När israeliterna efter uttåget från Egypten stod vid gränsen till landet de skulle inta, skulle de, på Guds uttryckliga uppdrag fördriva folket som bodde där. De som bodde i landet dyrkade Baal – en fruktbarhetsgud som tillbads i våldsamma orgier. I dessa offrade man späda barn att brännas levande för rikedomens skull. Gud sade nu till Israel att fördriva dessa folk för att det skulle bli slut på denna avgudadyrkan. Den var avskyvärd i Guds ögon.

Kung Salomo är ett annat exempel när han, trots sin vishet, tog sig hustrur som behöll sin egen religion och därigenom blev honom till förförelse så att han till sist avföll. Han blev inte lurad till det, utan det kom som en följd av att han frivilligt ingick förbund med andra folks gudar.

En annan utveckling kan vi läsa om i Ruts bok. Det var en kvinna från Moab och inte Israel. När hon blev ombedd att återvända till sitt folk vägrade hon och svarade sin judiska svärmoder enligt (Ruts bok 1:16)

När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne, talade hon inte mer med henne om det.

Så var det också tänkt att de hednakristna skulle göra, ansluta sig till Guds folk, men synden och förblindelsen gjorde att det inte blivit så – ännu.