Vi behöver ett helhetstänkande i denna fråga skriver en präst i Svenska Kyrkan i en debattartikel i tidningen Dagen apropå homodebatten. Ja, så är det och vad är då helheten? Summan av ditt ord är sanning, skriver aposteln. Kan detta bibelord utgöra en grund att stå på? Summan, helheten?

Jag tycker nog att Mikael Löwegren argumenterar en aning trassligt. Han refererar till hätskhet I debatten. Jag tror han blandar samman hätskhet med engagemang, ett angagemang som berör all synd, inte bara denna.
Bara för att man blir motsagt, på goda grunder, behöver man inte ta till överord. All synd engagerar kyrkan och kyrkans uppgift är att förkunna frihet från synd.  Man måste lyda Gud mer än människor. Detta Guds ord blir svårsmält för dem som vill sätta sig i Guds ställe och avgöra vad som är synd. Om man sedan anpassar det till ett gudlöst samhälles moral har kyrkan spelat ut sin roll.
Den anpassligheten är ett svårt hinder I kyrkans uppgift att rädda människor.

Jag tror man skulle kunna applicera Jesus ord till kvinnan som ertappats med sin synd och hotades med stening:

En kyrka som vill vinna sina medmänniskor, hetro eller homo, beter sig inte hätskt mot dem, det vore definitivt emot vad Jesus sade och verkade. Tvärtom vi skall älska dem. Det betyder inte att vi skall jamsa med dem som gör sig själva till gudar.

En i vårt samhälle nästan fanatiskt omhuldad synd är uppe till diskussion igen, homosexualiteten. Om inte andra synder betraktas som synd längre går väl även homosexualiteten fri tycks man mena och argumenterar utifrån detta.

Det är Guds egen rättfärdighet som begränsar människans möjligheter att själv spela Gud. Den egna uppfattningen kan aldrig överordnas Gud. Var och en sin egen Gud fungerar liksom inte.

Frågorna behandlas i olika bloggar, som:

http://aletheia.se/
http://www.stefansward.se/
http://www.mikaelkarlendal.se/

– tycker den svenska regeringen och stämmer instrumenten i samklang med en kör av falsksjungande och terrorstämplade arabstater.

Berndt Ekström har i GP publicerat ett längre inlägg i ämnet och jag citerar ur det:

Kunskapen om nutidshistoria brister på många håll och den som intresserar sig för Israel-Palestina-konflikten bör noga läsa FN-deklarationen från 1922. För trots en absurd situation med många resolutioner från flera av FN:s organ så är de israeliska rättigheterna till Gaza och Västbanken obestridliga, skriver Berndt Ekström.

De som har feminism som ledstjärna borde läsa bibeln. Där avtecknar sig många kvinnor som utmärker sig, inte i första hand som feminister som bara pratar, utan för sitt mod. De har fått saker och ting utförda och då inte bara för kvinnornas bästa utan även för de män som också är en del av mänskligheten.

Detta är en sammanfattning, men läs gärna hela berättelsen, i Esters bok

Inom Ahasveros väldiga rike finns ett antal folkslag och bland dessa bor många judar, utspridda i samband med den babyloniska fångenskapen. Även i Susa finns en judisk koloni. Ahasveros regerar som kungars kung och hans ord är lag.

Efter en tid blev Haman, en av kungens tjänare upphöjd i hovet till att få mer makt. När Mordokai inte visade honom tillräcklig vördnad genom att falla på knä för honom blev han ursinnig. Eftersom Mordoki var jude blev alla judar föremål för hans vrede och genom att på olika sätt förtala dem inför konung Ahasveros fick han tillåtelse att förgöra alla judar i riket och beslagta deras ägodelar, silver och guld.

När hon gjorde detta tog konungen välvilligt emot Ester och frågade vad hon önskade. ”Om det behagar konungen, så må konungen tillsammans med Haman idag komma till en festmåltid som jag har ordnat för honom. Kungen accepterade detta och under festen frågade kungen Estervad hon önskade.

Harbona, en av kungens hovmän, sade: ”Vid Hamans hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman har låtit resa upp för Mordokaj, som med sina ord var till sådan nytta för konungen.” Då sade kungen: ”Häng upp honom på den!” Och man hängde upp Haman på den påle han hade låtit sätta upp för Mordokaj. Sedan lade sig kungens vrede.

Det judiska folket har varit illa ute många gånger genom historien. När de vandrat med Gud har han varit med och välsignat. När de övergett honom för andra gudar har han lämnat dem – för en tid. Tom förskingrat dem. Så har liver för hans folk pågått genom historien. Men han har aldrig övergivit dem helt, han har alltid berett en utväg, denna gång genom drottning Ester.

Pingstförsamlingarnas stora annonstavla var förr sången och musiken. Som den utövades av vanliga medlemmar också. Det var många ungdomar som kom inom hörhåll för evangelium lockade av den sång och musik som utövades. Alla deltog i sången, inte minst församlingen i sin helhet.

Församlingarnas offentliga framträdanden blev med tiden färre, från tre möten/vecka till en gudstjänst/vecka betydde också mindre behov av sånginsatser. När uppgifterna på sångens och musikens område på det sättet minimerades blev det lätt att ägna sig åt andra ”nöjen” än sång, och då utanför församlingens skydd. I samband med att kören och ”strängmusiken”, blåsorkestern, andra former av musik inte behövdes längre försvann ett stort antal medlemmar.

I det profana Sverige vårdas vår nationella sångskatt bl.a. genom Allsång på Skansen och på andra ställen där publiken samlas för att sjunga tillsammans. Man gläds åt att sjunga gamla örhängen som mormor känner igen och kan texten till och glatt sjunger, tillsammans med en massa ungdomar. Den gemensamma sången skapar den glädje och gemenskap man söker.

Är det igenkännandet som är nyckeln?

Jag kommer ihåg mitt eget möte med Jesus, som skedde i Filadelfiakyrkan i Stockholm 1956! Minnet förbleknar efter ett antal år, men inte detta.
Jag kommer också ihåg hur sångerna påverkade mig. Ovan som jag var vid situationen gav de mig en försmak av det som kunde bli mitt nya liv, och även blev det senare. Rätt anpassad sång och musik i våra möten kan aldrig överskattas.

Det är klokt att använda de medel som har en inneboende attraktionskraft på de människor vi vill nå. Det har sången och alla vet det. Jag tror också att den som upplever delaktighet i sången också får kortare väg till en djupare delaktighet.

Sången i alla former av gudstjänster bör inte förunnas några få, det är en allmän egendom.

Som kristna har vi alltid haft Jesu återkomst framför våra ögon som ”nästa steg”. Det är finalen har vi ansett. Är det verkligen så? Många har tyckt, trott och tänkt, jag också i den frågan. Någon form av slutpunkt är det nog, men är det FINALEN?
Att det i ändens tid blir någon form av en slutlig final är nog ostridigt. Men hur har Gud orkestrerat den? I vilket skede kommer Jesus tillbaka för att bl.a. skilja ”fåren från getterna”. Är judarna inblandade på något sätt eller har hedningarna tagit huvudrollen? Judarna har nog spelat bort sina kort nu, tycks många mena. Och spelat har dom.

Hur kan det komma sig? Jo han har förbundit sig genom att teckna förbund/avtal med dem och lovat dem trohet. Och Gud håller vad han lovat. Folket har varit trolöst men Gud har varit trofast och han är likadan i dag.

I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan.
 

Paulus skriver till Timoteus:

Så har människorna alltid varit, kanske du säger. Och så är det nog. Men Paulus kopplar detta till ”de sista dagarna”. Tillsamman med allting annat som Jesus och hans apostlar sagt, blir det en allvarlig varning för oss. Använd tiden väl!
I en gammal ”läsarsång” lyder kören: ”Vid korset finns rum för dig, miljoner där stå men plats finns ändå, vid korset finns rum för dig”.

Var och en som har gjort en resa har något att berätta. Det kan av naturliga skäl bara bli några korta utsnitt. Något är oviktigt annat är extremt viktigt. Jag vill bidra med en händelse som kom att betyda allt för mig. Förmodligen finns det många liknande berättelser som ligger i någons byrålåda och jag vill uppmuntra dig till att ta fram den och delge oss. Ibland kan en upplevd händelse stärka en svag, flämtande tro och få den att flamma upp igen.

Jag visste att jag var en sådan flyttfågel som riskerade att bli efter på vägen, som predikanten i predikstolen så målande beskrev det?  Man riktigt hörde hur tranorna flög, högt över matbordet och uppmanades sina kvardröjande trankompisar (mig själv och några andra) att följa med dem och skrek, ”kom, nu flyttar vi, skynda dig, vi flyger nu till varmare länder”. Och nu satt jag här, ställd inför ett val, hitmotad av omständigheter jag inte rådde över. Att vara efter på vägen, var hans budskap till mig, och bara till mig. Att riskera att inte komma med, när Jesus kommer tillbaka.

Trycket, varifrån det nu kom, blev för starkt och i ett ögonblick av nåd dammade jag handen i räcket framför mig och sa, kom då så går vi. (Jag ångrade mig redan innan jag hunnit ur bänken). Några blev ledsna och trodde att jag tänkte gå ut, men jag menade att jag nu var beredd att ta det steg som betydde att jag skulle börja ett helt nytt liv.
Jag han tänka många tankar under vandringen till den pinnstol som jag hade att hålla mig i när jag vände mig till Herren och bad om nåd, ner från läktaren, in genom högra dörren, vände vänster framför sångarna, in i ett rum. Vad höll jag på att göra?
Hela min uppväxt var jag infiltrerad av den tidens tänkande, Jesus kommer snart, är du redo? Jag visste hur jag hade det, men om jag blev frälst nu, då var det också slut på allt det roliga som ev. fanns framöver. Att det på något sätt skulle vara roligt – och samtidigt frälst, föresvävade mig inte ett ögonblick.

Jag har också ibland hört sägas att man inte kan skrämma någon till att lämna sig till Jesus. Anledningen skulle vara att när skrämseln försvinner och ”beslutsamhetens friska rodnad förbytts i eftertankens kranka blekhet” tappar man också lätt modet. Jag anser inte att jag själv blev skrämd till detta beslut, men jag kom till insikt om alternativet, och det skrämde mig.

Det nya livet utesluter inte prövningar men man kommer till ro. Och man träffar så många andra som också startat flyttbestyren.
Resan blir också på många sätt roligare om du har ressällskap.

Genom Jesu död öppnade han den väg till sig själv som av synden blivit igenväxt och oframkomlig. Symbolen, ett rämnat förhänge, är starkt. Den andliga friheten var nu möjlig att nå. Sedan den stunden har miljoner och åter miljoner människor hittat vägen till Jesus.

Det dröjde dock inte länge förrän Satan insåg att han fått svåra rekryteringsproblem genom denna extraordinära händelse. Han tog hjälp av den tidens prästerskap att hänga upp förhänget igen. Man såg inte att Gud låg bakom händelsen utan såg det mer som någon form av tillfällighet. Det hjälpte inte att de lagat förhänget, eller satte upp ett nytt, när templet blev förstört 70 år senare. Med det nya förhänget och allt annat blev det eldslågornas rov. Direktkontakt med Gud förblev därmed möjlig.

Den katolska teologin har sedan under många århundraden ägnat sig åt samma typ av religiösa övningar som det judiska prästerskapet. De har sett till att förhänget, i överförd bemärkelse, återfått sin plats. Från vaggan till graven satte de tillbaka prästerskapet mellan Gud och den troende katoliken. Ingen välsignelse utan medlare, utan präst inget sakrament, utan sakrament, ingen frälsning. Prästerskapet spelar en absolut avgörande roll i en katoliks liv. Den troende förblir alltid andligt omyndig, underställd kyrkans förmyndarskap i form av ett prästerskap.

Att man kan bli omyndigförklarad även i andra sammanhang blev jag påmind om när jag såg programmet ”min sanning”, med Ulf Ekman. Programmet blev verkligen Ulf Ekmans sanning och bekräftade min tanke att det finns olika typer av förhängen. En sådan typ av förhänge är den egna maktfullkomligheten. Den kan effektivt skymma Gud. Så möjligheten att skymma Gud finns inte bara i den katolska tron.  I just detta fall slår den dock följe. Den har dock i någon mening fullkomnats i katolsk lära och tradition.

Den som i samma andetag, TV-program, har att svara både för sitt tidigare engagemang, som man lämnat, och förklara sitt nya, får problem. Speciellt som inget av dem går att försvara från bibliskt utgångspunkt. När den förankringen saknades i TV-samtalet blev det också mest oförklarligt svammel utifrån egna tankar. Att han var obekväm med detta blev en synlig och ofrånkomlig konsekvens.

Hans skapelse, Livets ord hade gjort honom närsynt, ”det fanns land framöver” att erövra.  Här kan man tala om diken, dels den skapelse han kreerat, Livets ord som han nu tyckte kommit till vägs ände, till katolicismen som var vägs ände.

Ord är ju ämnade att på något begripligt sätt förklara vad det är frågan om. Här tycker jag Dagens nya ledarskribent verkligen lyckats dölja vad han menar och kanske framförallt vad Dagen menar. Här staplas ord på ord utan att gemene man förstår sambandet. Att det är ett revolutionerande ämne förstår man av antalet ord utspridda på ytterligare fem sidor I tidningen.
Vilka som får uttala sig om de nya kristna sanningarna, för det är väl det som är meningen, talar alla om hur människan skall samverka sig till himlen.

En annan rubrik: “SYNKRETISM HAR INTE VARIT PÅ KARTAN”, trots att alla fem sidorna inte handlar o annat.

En postsekulär religionsdialog måste inkludera även det sekulära
Av Joel Halldorf

Som drillade konsumenter tänker vi lätt på världen som en marknad, också ur religiöst hänseende. Vi ser den som en plats där olika system – olika ”utbud” – tävlar med varandra. En grupp expanderar på den andras bekostnad, och när två möts uppstår konkurrens och i värsta fall konflikt.
Men om vi tänker på religioner som perspektiv snarare än tankesystem, då blir det lättare för oss att också tänka mångfald. Världen blir då inte en marknad där tankesystem tävlar, utan en plats som människor betraktar ur olika perspektiv, utifrån sin religiösa tradition. Mångfald blir inte enklaver som konkurrerar, utan gemenskaper med olika perspektiv.

Det finns inga neutrala utsiktstorn, bara specifika perspektiv. Också det sekulära är ett perspektiv. Det är utifrån denna insikt som vår kultur kallas postsekulär – det sekulära är inte längre den ”neutrala punkt” som alla måste förhålla sig till, utan ett perspektiv bland alla andra.

Dialog blir bara meningsfullt om vi håller fast vid vårt perspektiv, annars kommer vi tomhänta till bordet och har inget att säga i samtalet.

En postsekulär religionsdialog bör därför inkludera sekulära perspektiv, och betrakta även dessa som religioner i denna mening.

Detta synsätt ger också perspektiv på vår relation till andra trossamfund. Ibland hörs att religiösa protesterat när ett annat trossamfund uppfört en lokal i deras närområde: ett buddhistiskt tempel eller en muslimsk moské. Men mycket sällan hörs liknande protester då shoppinggallerior eller McDonalds-restauranger byggs, trots att dessa representerar värderingar som är mer främmande för kristen tro än islam och buddhism.
Till den postsekulära religionsdialogen är alla välkomna: muslimer och kristna, marxister och liberaler, kapitalister och kommunister. Även den så kallat sekulära staten får vara med.

Jag vill avsluta detta med en fråga som en av mina bloggvänner ställde på sin blogg:

Hur stort avkall är du beredd att göra på det du anser vara heliga sanningar, bara för att kunna ha gemenskap och samarbete med oliktänkande. På vilka områden kan man samarbeta och på vilka områden är det omöjligt utan att förneka sin tro?