Jag testar en liten reflektion om vår kära Svenska Kyrkas självförvållade dilemma på min nya ännu inte riktigt färdiga bloggadress.

stigmelin.wordpress.com

Jag läser i lördagens VLT.

Svenska kyrkan formas inte av samhällsvindar lyder rubriken. ”Det är den kyrka som tidigt talade om HBTQ-personers rättigheter och tidigare än andra kyrkor valde att med glädje viga även samkönade par”, skriver biskop Thomas Söderberg, Västerås

Det har visserligen inte kyrkan gjort i alla tider, vigt samkönade par, nu gör vi det, med glädje. Dock inte på grund av att samhällets vindar blåst. Kyrkan har en egen vind vi följer. Nej då, vi agerar självständigt.

Att inte kyrkan sett denna typ av vigseluppgift tidigare anser vi nog vara en brist, får man anta att en självkritisk biskop tycker. Finns det fler brister, frågar journalisten? Nej då, inga fler.

Varje form av organisation har någon form av program som man följer, mer eller mindre strikt. Kyrkor har också ett sådant program, ett program som sträcker sig över ovanligt lång tid (mandatperiod), bibeln. Att kyrkor inte förmått att förmedla kunskap om detta är en historia för sig. Beror kanske på tidsaspekten, man har lång tid på sig innan det utkrävs ansvar – om det någonsin kommer att utkrävas ett sådant, hoppas fler än biskopen.

Men även här talar bibeln ett annat språk.

/Stig