Inga andra gudar – –

Vårt samhälle är utsatt för överhetens idé att ett mångkulturellt samhälle har framtiden för sig. Det finns inga positiva exempel på någon fungerande mångkulturalism utan att en övergripande diktatorisk system håller samman det, i ofrihet. Om flera kulturer skall samsas på en mindre yta uppstår lätt konflikter som ett demokratiskt samhälle har svårt att hantera. Framförallt om man inte har någon förståelse för den egna kulturens historiska fördelar. Vi har satt oss på höga hästar gentemot Gud och tror dessutom att vi kan sitta kvar.

Det visar sig gång på gång hur radikala islamister använder moskéer som ingång i den muslimska gemenskapen. Alla muslimer är inte av samma radikalitet men använder samma grunddokument i sin verksamhet, Koranen. Ett dokument som har mer än ett budskap. Det är många svenska beslutsfattare som inte förstår problemet med det. Och, sorgligt nog inte alla kristna heller. Det är nog ganska fåfängt att tro sig kunna påverka radikal islamism i någon riktning om inte alternativet är starkare.

I äldre tider, GT, hade Gud en ”konkurrent” i Baal och även andra avgudar. Det stod den dåvarande israeliska befolkningen mycket dyrt. I dag riskerar vi att få ett liknande problem och jag tycker vi har nog av våra egna avgudar i form av materialism, omoral, högfärd mm. Svenska kyrkan har också blivit ett slags departement under en sekulär regeringen och intresserar sig mer för jordens hälsa än dem som bor på den. Guds uppdrag ligger väl förborgat, åtminstone för toppskiktet i den kyrkan.

Skall vi då ställa oss avvisande till dem som söker sin tillflykt till vårt land? Nej, det skall vi inte. Gud betonar vikten av att visa barmhärtighet och vänlighet mot främlingar. Men han säger också att främlingen ska anpassa sig till de lagar som råder i landet. ”En och samma lag skall gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er.”  Vi skall inte särbehandla främlingen, yttrande- religions och andra ramlagar för frihet måste gälla lika för alla. Om främlingar/flyktingar tar sig oacceptabla friheter gentemot andra invandrare eller vår egen befolkning skall det få konsekvenser. Vi skall inte acceptera att muslimska eller andra maktfaktorer får agera på egen hand, med egna lagar och värderingar. Då får vi kaos och vi har sett tendenserna.

Tänk att media och en del av byråkraterna som borde vara vår intelligentia inte förmår se skillnad på kristen och muslimsk tro med vidhängande konsekvenser. Om den kristna tron framhåller att samkönade äktenskap är emot bibelns budskap och säger det, går vissa beslutsfattare i taket och hotar med indragna bidrag och allt möjligt. Den kristna tron är för dem helt ute, man fattar ingenting av dess totala frivilligheten och frihet för både individen och samhället. Hur har det blivit så? Kanske det tom blir förbjudet att citera vissa avsnitt i bibeln och byter ut vår flagga mot en färggrannare? Redan nu ser vi inskränkningar t.o.m. i förskolan. Tacka Gud för mat och dryck, otänkbart
Vilken enastående naivitet. Visst silas det mygg och sväljs kameler.

Vi behöver en fungerande integrationspolitik, som sätter ramar, men vilka skall bestå med dem? Våra valda ombud är upptagna med laga och lappa sina egna misstag och försöka bli trovärdiga igen.  Jesus säger i ett annat sammanhang:
Utan mig kunna ni intet göra, kanske applicerbart i sammanhanget.

 

 

Annonser

David Wilkerson i Stockholm 2004

Kristenheten brottas med viktiga frågor. Equmenia med frågan om ämbetsdräkter mm, Svenska kyrkan har sina regnbågsfrågor och mycket annat, övriga frikyrkan med hur gudstjänsterna skall utformas och hur lovsången skall optimeras och vad man skall våga säga om livsstilar. Om man öht skall våga höja rösten.

Tommy Dalman höjer sin, blir han ensam? http://www.inblick.se/bloggar/tommy-dahlman/tommy-dahlman/2015/07/26/expressen-och-jesusfestivalen

Till David Wilkersons allvarsamma budskap om att vara apatisk:

”Ni är nöjda med att komma till kyrkan, gå till programmet, formaliteterna, organisera och försöka finna makt i samhället. Ni har blivit toleranta och det är vad Gud hör både från kyrkan och samhällets toppar. Nej, säger Gud, ni är ljumma, ni tolererar att ni inte får tala emot homosexualitet från era talarstolar. Det finns ingen som böjer knä och i bönens kraft bryter ner dessa fästen. Det finns inga tårar, det finns ingen smärta, för att vi evangeliska kristna är så toleranta.

Den Helige Ande säger: Det är apati. Receptet mot apati är NÖD. Men det är inte många som vill höra det. Vi vill inte gråta. Om vi vill ha väckelse så skulle bönemötet vara den mest besökta kvällen.”

Vad har hänt sedan David Wilkerson 2004 talade dessa allvarsord från Gud? Inte mycket. Jag tror inte man kan befalla fram den inre nöden Den har sin rot i kärleken till Gud och sina medmänniskor, den ligger i böneumgänget med Gud och är den motor som bär upp livet i Kristus för oss själva och vår omgivning. Utan motor driver vi omkring på samhällets villkor med en stigande grad av vanmakt.

Paulus ger intryck att han vet vad han talar om:

Det var jag som i Kristus Jesus födde er till liv genom evangeliet. Därför ber jag: bli mina efterföljare.
 Just därför har jag sänt er Timoteus, mitt älskade och trofasta barn i Herren. Han ska påminna er om mina vägar i Kristus Jesus, det jag lär ut i alla församlingar överallt. Några har blivit självsäkra, för de tror att jag inte ska komma till er. Men jag kommer snart till er, om Herren vill, och då får jag veta hur det är, inte med orden utan med kraften hos dem som är uppblåsta.

Guds rike består inte i ord utan i kraft. Vad är det för kraft Paulus talar om?

Om Paulus talar om vår kraft räcker det inte långt, men han menar Guds kraft, det är något annat. Hur kommer vi i förbindelse med Guds kraft?

Och, vill vi det, kan det kosta.

Vad kan ett tappat yxjärn betyda?

Profeten Elisa och hans lärjungar hade ett problem. Rummet där profeten Elisa och han lärjungar vistades i hade blivit för litet. Därför föreslog man ett besök vid Jordan där man skulle hämta virke till ett att bygga nytt. Profetlärjungarna ville att profeten skulle gå med dem, vilket han gjorde. Medan man arbetade med det, tappade en av lärjungarna sitt yxjärn i vattnet. Ett lånat verktyg dessutom. Lärjungen visade var det föll i, då kastade Elisa i ett trästycke och då flöt det upp. (där det tappades)

Två saker kan vi lära oss av berättelsen, lärjungarna ville att profeten skulle gå med dem och tack vare det kunde ett kommande problem lösas och de fick behålla det verktyg (yxjärnet) de behövde för att kunna utöka sin verksamhet. Också vid andra tillfällen insisterade hans lärjungar på att gå tillsammans med profeten.

Varför lärjungarna ville ha med ”gubben” är svårt att förstå i vår kultur, men han blev medbjuden, inte bara vid detta tillfälle, faktiskt (2 Kon 6) I vårt hedniska Sverige är man väldigt noga med att skapa olika uppgifter för generationerna. Det gäller i hög grad också de kristna kretsarna. Det får till följd att om man tappar ”yxjärnet” får lärjungen, utan ”gubbens” hjälp, själv försöka finna det. Om lärjungen är rädd att blöta tårna stannar bygget av i brist på material.

Våra verksamhetsområden har inte blivit utbyggda på länge och många har inte ens börjat leta efter något yxjärn. ”Har vi tappat något, hörs någon fråga?” Ja, vi har tappat något. Det är svårt att peka på en enskild detalj eftersom det är detaljer som formar helheten. Jag sitter heller inte i den positionen att jag har överblick, men jag kan läsa och tom förstå en del. Vad skall vi ge till vår samtid om vi inte vet vad vi har att erbjuda? Jag tror fortfarande att det förnämsta budet att älska Gud och varandra är lösningen på många problem.
”Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar.”
Lyssna, och lära av den sunda läran är den ena sidan av saken. Den andra är att den skall göra den tillgänglig för världen också. Är vi osäkra på läran (verktyget, yxjärnet), blir allt annat också skakigt.

Därför tror jag det är nödvändigt att någon ”kastar i en träbit”, på rätt ställe om vår ambition är att utöka Guds rike. Annars får vi fortsätta drömma, och det står ju också, att gamla män skall ha drömmar. I det avseendet är jag kvalificerad.

Gud och hans rättfärdighet

Det här inlägget publicerades för ett år sedan en första gång. Det har på något sätt fått ny aktualitet.

Många människor som inte känner Gud,tillskriver dock denne okände Gud en egenskap, nämligen kärlek, obegränsad kärlek. Och det gör man därför att det passar in på hur man vill leva sitt liv. Att ursäkta sitt handlande med att Gud ändå i sin kärlek godkänner det är ett av människans största misstag. Han älskar alla människor för det hon är, inte för det hon gör. Och hans riktmärke är rättfärdigheten.

Han är själva sinnebilden av rättfärdighet och han hatar orättfärdighet. Allt han gör, allt han säger, har med rättfärdighet att göra. För att genom historien upprätthålla den rättfärdigheten hos hans folk krävdes det offer för folkets synder och Gud inrättade regler för det. Ett system som en modern hedning kan ha svårt att förstå i sina detaljer. Men Guds avsikt var att folket skulle leva rättfärdigt. I GT var det offerdjur som gällde, Så småningom blev det hans egen son som blev det offer Gud gav för att rättfärdighet och gemenskap med Gud skulle vara möjlig.

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. Och detta är domen: ljuset kom in i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas. Men den som lever i sanningen kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.”
(Joh.3:16)

Ett bibelord som inte alltid läses i sin helhet.

Rättfärdig, rättfärdighet är alltså honnörsord för Gud. Hans handlanden med människan har detta i fokus. Ingen orättfärdig kommer till himlen, säger Paulus, sen må vem som helst säga vad som helst om sin och andras frälsning. Den egna rättfärdigheten räcker inte. Den är som en fläckad klädnad, står det.

Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariséernas, kommer ni aldrig in i himmelriket, säger Jesus i Matteus, liksom han också säger: Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.  

Orättfärdighet finns på många plan. T.ex. när föreningsbidrag nekas en kristen församling som gett uttryck för en fullt plausibel, men för somliga obekväm åsikt. Samma åsikt försäkras fortsatta bidrag för en imam. Olika måttstockar är en styggelse för Gud.

Jag tror också det gäller hur man mäter skuldfrågan i Israel. Guds rättfärdighet ligger även här i potten och ingen regering har lov att sköta den frågan orättfärdigt heller, utan att det i förlängningen får konsekvenser.

Livets värde och paradisets lockelser

I en kultur där liv inte har något värde annat än som en död martyr är det svårt att anknyta något annat värde, för vilket värde är högre än livet självt. Vilken typ av integreringsförsök i vårt land återstår när man ser liv på det sättet?

Det är inte lätt att matcha en religion som ger sina döda martyrer fri lejd till ett paradis med ett antal jungfrur, med ett vanligt strävsamt liv, med de glädjeämnen, möjligheter och problem som det innebär.

Det måste vara ett marknadsföringsgeni som hittat på detta, men vem är denne marknadschef? Allah, Muhammed eller —- , nä där går gränsen. Jesus nämnde paradiset vid ett tillfälle men förutsättningarna då var helt annorlunda.

Rövaren bredvid honom hade från början en annan destination. Han skulle själv dö, tillsammans med Jesus, men han fick byta mål, nu var det paradiset som gällde, trots att han möjligen hade dödat någon i sin brottsliga gärning, men inte tack vare. Han skulle med Jesus till paradiset därför att han bad honom. Det är skillnad.

IS-krigaren kanske också ber någon av sina ledare om paradiset, men han har ingen som kan hjälpa honom, Den som ev. lovar honom har ingen fullmakt. Det har bara den som gått vägen före som har den fullmakten. Hans namn är Jesus.

Jag drar mig till minnes en berättelse som har anknytning till detta. Det var en pojke som tillverkade en drake som han flög dagligen med. Han hade så mycket roligt tillsammans med den draken. Men en dag gick linan som var fäst vid draken av och den flög iväg okontrollerat. Pojken sörjde över sin förlorade drake och sökte ivrigt. Så en dag fann han den, men i en annan ägares hand. Jag har funnit den och nu är den min påstod han. Pojkens vädjanden möttes av kalla handen. Till slut frågade pojken om han fick köpa tillbaka draken och efter mycket parlamenterande gjordes affären upp. Det kostade pojken allt, alla hans besparingar, allt.

När han vände hemåt med draken i sin hand kunde han konstatera, nu är du i alla fall min, för jag har både gjort dig och köpt dig. Draken är en bild på människan, han som ”hittade” människan är Satan och pojken är Jesus som köpte tillbaka människan med sitt eget liv. När han uppstod gjorde han det med den fullmakt han behövde.

Jesus har alltså köpt tillbaka människan från Satan och priset var högsta tänkbara hans liv. Men betalningen är given och människan är friköpt. Det är Satans förmåga att dupera som gör att du inte ser det. Den dag du ”kommer till besinning” som den förlorade sonen gjorde och vänder om med ett uppriktigt hjärta skall du också uppleva som det står i en gammal sång, ”Han skall leda dig där du går steg för steg, steg för steg.” Till slut är du framme.

Jag har i två tidigare blogginlägg försökt, som jag ser det, beskriva ondskans väsen som försöker infiltrera vårt land och den framtid vi riskerar att få. Jag tror att en ideologi bara kan bekämpas med en bättre ideologi. Men denna bättre ideologi är f.n. upptagen med annat som hindrar. Några tom med att samarbeta med ondskan. Några kommer kanske att vakna upp över sin situation om än ganska sent.

Om du tycker att jag har en poäng – så dela gärna på inläggen så fler kan ta del.

Land skall med lag byggas

Jag tycker det är självklart att flyktingar och övriga invandrare skall avväpnas när de kommer till vår gräns. Att de inte har handeldvapen med sig eller granater är en självklarhet. Men kan det finnas andra vapen, kanske även farligare?

Jag tänker på det farligaste vapnen av alla, nämligen den idé man har att islam är kallad att dominera världen och även hos oss införa den ofrihet som vi ser runt om i vår värld. Det vapnet måste oskadliggöras oavsett vad flyktingen/invandraren själv tycker. Och, kanske ännu viktigare, oavsett vad hans fränder som redan finns i landet anser. Vi kan ana ett sug efter makt redan här. Den växer om den får gödsel utifrån.

Flyktingen JA, hans vapen i form av destruktiva idéer, NEJ.

Detta nej omfattas säker av en majoritet av imamer och andra ledare för moskéerna Islam är ju en religion, sägs det, och moskén är deras kyrka. Där predikas deras lära och uppförandekoder och annat. Människor träffas och umgås. Dit söker sig också islamskt troende flyktingar, även de som är extremister. Eftersom det står olika saker i Koranen blir också utfallet olika. Det är ett problem, inte bara för dem själva, utfallet av deras olika tolkningar får ju konsekvenser även för medborgarna i det land som blir deras tillflyktsort.

Många gånger leder de olika tolkningarna till en fräckare och aggressivare islamism.

Jag läser i tidningen Östra Småland hur det kan ta sig uttryck:

”En grupp kristna asylsökande tvingades flytta från en asylförläggning i Kalmar län sedan de trakasserats och hotats av muslimska fundamentalister.

Den kristna gruppen fruktade för sin egen säkerhet efter att det krävts att de skulle sluta bära kristna symboler, som kors runt halsen. De var inte heller välkomna in i gemensamma utrymmen, som köken när den aggressiva muslimska gruppen var där.

Och de fick ingen hjälp. (De fick ingen hjälp!!!)

Det görs ingen uppdelning i etnicitet eller religion på Migrationsverkets förläggningar. Människor från olika sidor i en konflikt kan alltså hamna på samma boende.

– Vi förutsätter att de som flyr för att få en fristad i vårt land också följer vårt lands lagar när de kommer hit, säger Mikael Lönngren, Migrationsverket.”

”Vi förutsätter—”. Och om den förutsättningen inte uppfylls?

Då fortsätter trakasserierna, det är väl inte så svårt att räkna ut. Och vi får olika standards för olika grupper människor och vårt samhälle blir en otryggare plats. Om man redan från början möter en överslätande attityd utan påföljd, hur blir då slutet?

Det finns ett gammalt beprövat talesätt, ”det är bättre att stämma i bäcken än i ån”.

Varför skall vi byta tro med islamister?

Håller vårt land på att närma sig den punkt från vilket ingen återvändo finns? Vi har som svenskar utvecklat en kultur som över tid givit oss välstånd och fred. Det har varat i 200 år nu. Men nu kan vi ana en förändring, inte en förändring vi väljer själva, utan en som tvingas på oss av ett aningslöst ledarskap.

En huvudanledning till det är att vi har övergett den Gud vi trott på och i varierande grad av hängivenhet tjänat och i stället släppt till oss för andra krafter med en annan agenda. Vi har med detta lämnat ett stort tomrum som det bara är att fylla på med nytt innehåll. Och det underliga är att vi gör det med öppna ögon. Det finns skrämmande exempel:

Debattören och islamkritikern Mona Walter skulle i mitten av juni prata om yttrandefrihet och demokrati i Folkets Hus i den invandrartäta Stockholmsförorten. Men föreläsningen, som var planerad att hållas på somaliska – Mona Walters modersmål – stoppades med bara några timmars varsel.

– Mina somaliska landsmän berättade att det gick runt listor. Imamerna i moskén och de andra auktoriteterna uppmanade folk att skriva på. Sedan skickades protesterna in. Och Socialdemokraterna har ju fått röster av Rinkebys islamska befolkning. Så de var tvungna att leverera genom att stoppa mig i Folkets Hus. Mona Walter menar att det är ett tydligt mönster i hela världen – islamkritiker tystas.

– Islamister som kontrollerar muslimska områden, går till invånarna och säger: ”Skriv under de här protestlistorna. Om någon kommer och pratar illa om islam, då stoppar vi dem.” På så vis använder de demokrati för att avskaffa demokrati, de använder yttrandefrihet för att avskaffa yttrandefrihet. De vill att icke-muslimer och politiker i väst ska förhålla sig till islam precis på samma sätt som de själva förhåller sig till sin ideologi.

Det borde stå klart för varje medborgare i vårt land att om detta får fortsätta har vi bytt ner oss ordentligt vad avser de värden som vi sett som omistliga. Vi har, än så länge, de friheter vi behöver, även om det finns områden, enligt exemplet ovan, som vill tränga undan dem. Det finns andra värre exempel också. Men, om vi tror att vi med de metoder vi i dag använder kan rida spärr mot en tilltagande islamisering och därmed ofrihet är vi illa ute. Den enda kraft av betydelse jag kan se är ett kristet uppvaknande men med de curlingmetoder man i dag använder underlättas inte det arbetet.

När Israel i olika omgångar var utsatta för utplåningshot i olika tider vaknade behovet av att anropa sin Gud om hjälp. Dom visste var hjälp fanns att få. Vet vi det? Om ledande företrädare för den kristna tron jämställer Muhammed och Jesus som i princip samma storheter uppträder de snart i schal när de skall predika Guds ord, först i vanliga anpasslighet, sedan av tvång. Vi ser bland oss ett ledarskap som håller på att bädda där dom inte själva vill ligga. Ljumheten bland de kristna underlättar naturligtvis etableringen av den avgudadyrkan som islam är. Vårt ansvar kommer att bli betydande den dag räkenskaperna skall göras.