Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna. (1 kor.15:3-4.)

Kristna i dag blir frälsta genom att tro på Bibeln, NT. På Paulus tid hade man inte bibeln, utan man hade Skrifterna och profeterna. Dessa skrifter (GT) var underlag för tron då. Det har nu gått 2000 år. Hur ser vi på Gamla Testamentet i dag?

GT bekräftades av Jesus på många ställen, speciell för ”Emmausvandrarna” i Lukasevangeliet, där han började med ”Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad det stod om honom i alla Skrifterna.”

Efter sin uppståndelse var Jesus tillsammans med sina lärjungar i fyrtio dagar och undervisade dem om varför han kommit, dött och nu var uppstånden. KG Larsson, präst och författare, har i sin nya bok, Hemligheten och nyckeln som öppnar, satt strålkastarljuset på att bibeln också har hemligheter. Men att det finns nycklar som öppnar. Han menar att vår tro inte vilar på någon mänsklig ideologi utan på historiska fakta om Jesus. Det finns också andra dimensioner och områden i bibeln som vi inte förstår, bara genom att försöka förstå. När Jesus frågar Petrus vem han ansåg Jesus vara svarade Petrus:

”Du är Messias. Den levande Gudens son”. Då gratulerade inte Jesus honom för ett högt intellekt eller god slutledningsförmåga”. Nej, han säger, ”Kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen”. Tron öppnar vårt förstånd och ger oss insikt. Den låter oss förstå hemligheter som för andra är dolda.

GTs profeter talade om att en frälsare skulle komma, och han kom, han lovade dessutom att han skulle komma tillbaka för att hämta de som funnit att Han, och endast Han, är vägen, sanningen och livet.

En av de viktigaste hemligheterna, dold för alla, är NÄR. När lärjungarna frågade om det, blir svaret, se till att ingen bedrar er. När resultatet av förkunnelsen blir förvillelse är det i sig ett tidstecken, viktigare än alla jordbävningar och krig, skriver KG Larsson. Och jag tycker att förvillelse är något som kännetecknar kristenheten i dag. Här gäller det för oss alla att vara vakna.

Jag vet att när jag lämnat er ska rovlystna vargar tränga in bland er, och de kommer inte att skona hjorden. Ja, bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen för att dra över lärjungarna på sin sida. Var därför vakna och kom ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, aldrig har slutat förmana var och en av er under tårar. (Apg. 20:29)

Ja, bland er själva – – Den texten av Paulus, tillsammans med Jesu vädjan låter oss förstå allvaret i tiden.

Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet ska jag bevara och rädda dig ur prövningens stund som ska komma över hela världen för att pröva jordens invånare. Jag kommer snart. Håll fast vid det du har så att ingen tar din krona. (Upp. 3:10)

, de kan t.o.m. vara varandras fiender beroende på vilken gud de drivs av. Då fortsätter striden hos oss. En del av dem som flyr till vårt land har med sig en främmande kultur och en gud som inte tillåter dem att inte respektera Sveriges rikes lag. Orsaken till hela den här situationen är en Profet som vill utöka sitt kalifat och etablera egna lagar byggda på sharia med stening, stympning och annan grymhet. Vi ser det redan på olika håll i landet.

Det finns i vårt land sedan många år ett inbyggt motstånd mot detta. Nu börjar detta krackelera. Inifrån vår egen kultur höjs röster för att ”Profeten och vi har gemensamma intressen genom en gemensam Gud”, säger ärkebiskop Antjé.

Om landets lag ignoreras måste det få konsekvenser, det gäller våra egna invånare liksom främlingar. Vi kan inte ha flera rättsfigurer. Det finns i dag områden som är ”laglösa” i den meningen att, speciellt vissa muslimer, påbjuder en egen lag, (Ett exempel gav Mona Walter i Rinkeby.)     Det kommer i förlängningen att skapa en ohållbar situation. Därför måste samhällets rättsvårdande myndigheter gå in och med kraft beivra detta.

Vilken ytterligare tragik för dem som flyr och ser det som en hederssak att följa lagen i det land som hjälper dem. De får då ytterligare ett problem i sin svåra situation.

Ett nytt bud ger jag er, sade Jesus ni skall älska varandra som jag har älskat er. Den som kallar någon för hora kan inte älska.

När det gäller anledningen till att det öht blir flyktingar beror det på att någon vill det. En kraft vill genom krig och fördrivning av folk, bygga en egen plattform att regera från. Att det är en ond kraft som driver på kan vi utgå ifrån.   Utan att förstå det, kommer människan att begära, och få hjälp av just den kraft som skapat kaoset, eftersom man inte känner någon annan kraft.

Men han kommer att efterfrågas, han som säger sig ha lösningen på hela situationen. Eftersom det är den onde själv som skapat kaoset vet han också hur det kan stoppas och han kommer att få/ta sig det uppdraget. Men hans verkliga intention är att skaffa sig världsherraväldet. Han kommer också att lyckas skapa ordning och reda i både finanser och våldshandlingar under en tid av tre och ett halvt år.

Sedan tar förmodligen Antikrists omättbara makthunger vid och han kräver total underkastelse av alla människor och kräver att bli tillbedd som gud. Eftersom han lyckats med det han företagit sig hitintills får han denna tillbedjan, av en förvirrad värld. Då kommer den ”vedermöda” som Guds Ord talat om. Restriktioner och förföljelse blir då den verklighet för judar och kristna som Jesus talade om.

”Men när det här börjar hända, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig.” (Luk 21.28)

Medlemmar från mer än 150 nationer var församlade 1974 i Lausanne för att samtala om världsevangelisationen. En uppföljningskonferens i Manilla 1989 (26 år sedan) lämnade också avtryck i form av det s.k. Manillamanifestet.

Om de beslut man fattade då fått utgöra grunden för det följande kristna arbetet hade situationen kanske varit en annan i dag. Inte mycket känns igen. Å andra sidan är det kanske inte för sent än att ta till oss det som skrevs 1974 och sedan också 1989.

Citat ur dokumentet:

”Den privilegierade uppgift som pastorer och lärare har är att leda Guds folk (laos) till att bli ‘fullvuxna i Kristus’ (Kol. 1:28) och att utrusta dem för uppgiften (Ef. 4:11 12).

Pastorer har inte monopol på tjänsterna i församlingen, utan har snarast uppgiften att mångfaldiga dem genom att uppmuntra andra att använda sina gåvor och genom att undervisa lärjungar om hur man kan vinna andra.

Prästerskapets dominans över lekmännen har varit av ondo i kyrkans historia. Den berövar såväl lekmännen som prästerna/pastorerna deras gudagivna roller, den skapar utbrändhet bland de sistnämnda, försvagar kyrkan och hindrar spridandet av evangeliet. Och ännu värre, det är grundläggande obibliskt. Vi som under århundraden insisterat på ‘det allmänna prästadömet’, vi insisterar nu på att alla troende är delaktiga i tjänsten för Gud.”

Är alla troende delaktiga i tjänsten för Gud? Nej, så är det inte. Vårt prästerskap ser numera inte församlingarnas uppgift på det sättet, i allmänhet. OM det varit så, hade undervisningen sett helt annorlunda ut, liksom gudstjänsterna. Hur skall församlingar vinna andra människor om pastorer prioriterar annan verksamhet och låter ofrälsta människor vara i fred och hoppas att någon trots det kommer till tro.

David Wilkerson konstaterade när han var i Stockholm 2004 att kristenheten i Sverige inte var i fas med Gud. Jag tror inte han var orolig för enskilda medlemmar, han menade nog ledarskapet.  Prästerskapets dominans över lekmännen har varit, (och är) av ondo, skrev man i dokumentet. Saknar det betydelse för nämnda prästerskap i dag? Eller, är det är en ny tid nu?

”Men jag har en sak emot dig: att du har övergett din första kärlek. Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och vänd om och gör dina första gärningar. Annars, om du inte vänder om, kommer jag till dig och flyttar din ljusstake från dess plats.” (Upp. 2:4)

Jag tror inte att någon av oss skall förhäva sig över egna första gärningar, men våra sista verkar inte bli så fyllda av kärlek heller.

Det som för ca 40 år sedan var viktigt för kristenheten är det inte i dag. Vad har hänt?

Ungdomarna är vår framtid. Låt oss vara rädda om dom och få dem att förstå att de är betydelsefulla. Det tror jag är viktigt. Sen kommer frågan, är dom viktiga för att de är unga, eller för att de skall tillföra församlingen något nytt från Guds ord?

Ett sätt att få behålla dem anses vara att de får ansvarsfulla, ledande positioner i församlingen så dom vill vara kvar. Deras, av naturliga skäl, omogna sätt att ta sig an den uppgift som är församlingens, växer säkert förhoppningsvis till under resans gång. Under tiden, hinner det rinna mycket vatten under broarna.

Den äldre och mognare generationen anses ha gjort sitt och förpassas till att hänga med i ungdomarnas modernare sätt att vara. De kan ju i alla fall ingå i någon serveringsgrupp och liknande och därmed tjäna Gud i församlingen. De som skulle mogna och utvecklas i sin tro och uppgift blir satta att leda dem som kunde hjälpa dem i den uppgiften. Om dom tillåts. Lärlingen anses numera förmer än mästaren.

De nya sångerna som olika team övat och sjunger befriar församlingen från att delta. Men på de stora, dominerande ”lovsångsdukarna” kan vi både läsa och se vad som sjungs. Att stå upp när de sjunger är påbjudet för både unga och gamla. Många har nog också vant sig av med att sjunga numera. Det är nya tider nu, morfar.

Ungefär så ser verksamhetsansvarige för Pingst Ung, Edward Sköllerfalk på saken och i förnyelsen och föryngringens anda föreslår han att ungdomarna får egna gudstjänster. Här finns plats för många ironiska kommentarer, men jag tycker det är för allvarligt för det. Vi talar om Guds, himmelens och jordens skapare, och hans församling och evighetsperspektivet. Och församlingen har anförtrotts uppgiften att sprida evangeliet till människor, och inte för lite förströdda tankar om – hur vi skall göra det. Det borde vi veta numera, – eller? Ibland tror jag att något gjort att vi tappat bort uppgiften.

http://www.dagen.se/kronikor/ge-unga-egna-gudstj%C3%A4nster-1.377809

Skall vi dela upp församlingen i unga och gamla innan vi ger oss synkretismen i våld. Är det vad ES menar? Jag tror att om vi skall rida spärr mot den måste vi nog stå eniga både unga och äldre. Enade vi stå, söndrade vi falla.

Undersökningar visar att vi läser allt mindre i bibeln och därför inte vet hur vi skall tro. De unga ledarna har kanske en bibelskola som referens. Det räcker inte långt om det inte underhålls. Hur många unga vet Israels roll i den här tiden t.ex.? Kommer Jesus igen? Varför skall vi tro det?

Talar Guds ord någonstans om kompetens som ett resultat av arbete? Eller, vilken typ av kompetens behövs i detta sammanhang? Jag befarar att ”toppskiktet” i svensk kristenhet har vänt upp och ner på verkligheten och att mörka krafter får ett allt större inflytande.

Trött blir man, och det är inte alltid åldersrelaterat

Israel och de arabiska nationer som omgav landet hade befunnit sig i olika stadier av krigstillstånd ända sedan Israel bildades 1948. Skottväxling var daglig rutin. Plötsligt, i maj 1967, tillkännagav Egyptens president Gamal Abdel Nasser att Akabaviken skulle stängas för israelisk sjöfart. De arabiska nationerna började också samla sina, i antal överlägsna trupper, vid Israels gränser.

Innan den verkliga striden började tillkännagav Kairos radio: ”Vårt folk har väntat i tjugo år på denna strid. Nu skall vi lära Israel en dödens lektion. De arabiska folken har stämt möte med Israel”. Retoriken flödade och man förkunnade att segern skulle bli total och syftet var att i grund förgöra det förhatliga folket, Israel. En syrisk general tillkännagav att det skulle ta fyra dagar.

Vi vet hur det gick. Israel förekom fienden och skaffade sig herraväldet i luften genom att slå ut fiendens flyg redan på marken. När Israel skaffat sig detta övertag i luften var det lätt att driva egypterna från Sinaihalvön och skaffa sig kontroll över Akabviken och därmed hamnen i Eilat.

Resten är historia, som man brukar säga, även om den fortsätter. Sovjet hade investerat nära 15 miljarder i vapen som nu låg kringspridda i öknen och använde naturligtvis FN till att kräva Israels reträtt från erövrade områden. OK sa Israel men inga ockuperade områden lämnas tillbaka med mindre de arabiska ledarna sätter sig vid förhandlingsbordet, vilket de inte kunde nedlåta sig till. Det var då för Israel bara Jerusalem som inte var förhandlingsbart.

Efter 6-dagarskriget har Israel av någon anledning alltid förhållits rätten att försvara sig, men ändå gjort det. Vi ser det nu i det senaste kriget mot Hamas i Gaza. Trots granater över Israel ges inte Israel rätt att försvara sitt territorium, annat än med tomma ord. Den reella rätten ges till terroristerna. Dom får allt möjligt stöd under det att Israel fördöms. Och, skam till sägandes, Sverige är en av dem som fördömer.

Om det inte vore för att Gud är inblandad. Eftersom världen inte vill ha med honom att göra gäller det naturligtvis också hans folk, Israel. Det folk som han förskingrat över hela jorden, men som han lovat återsamla i deras land och åter bli deras hem. Under århundraden har profetiorna om Israels återsamlande kunnat läsas i Guds ord och aktualiserats nu inför våra ögon. Det sker inte utan strid, både på marken och i den andliga världen.

Israels förskingring i världen beror på deras synd, bortovaro från Gud. Han bjöd dem gång på gång att överge sina falska gudar och hålla sig till honom, men man gjorde inte det. Konsekvensen blev förskingringen. Det är på ett sätt likadant med människan, synden skiljer henne från Gud och hon är i en mening förskingrad till ofrihet med tvång att tjäna andra gudar/krafter men med en inbyggd längtan tillbaka.

Och vägen är fortfarande öppen tack vare att Jesus tog din synd i stället på sig. Det enda du behöver göra är att tro på detta, be att han förlåter dig och överge synden (att inte tro). Ta kontakt med någon som ytterligare kan förklara detta under, och du får den frihet som bara Jesus kan ge.

En lång tid var han slav, och under många år satt han i fängelse på falska anklagelser. Josef, en av Jakobs tolv söner, blev ändå den som till sist skulle rädda sina bröder undan svält, fick först böja sig under deras övermakt. Seger går ibland genom förnedring och det finns några exempel varav Josef är ett. Josefs väg till upphöjelse gick genom den djupaste förödmjukelse. (Från 1 Mos 39)

Ett annat exempel är Job, en rättfärdig man, som utan eget förvållande råkade in i en serie tragedier. Hans vänner skulle hjälpa honom men lyckades i stället trampa på honom. Till sist kom Guds dom och den drabbade vännerna mycket hårt och de blev så att Job fick be Gud förlåta vännerna när han själv blev själv upprättad. Både Josef och Job fick ödmjuka sig inför både Gud och människor.  Deras förnedring var dock inte ett tecken på att Gud hade övergivit dem.

Judarna är i dag ett förödmjukat folk i många avseenden, vi ser exempel på det nästan dagligen. Men de kommer liksom Josef och Job också att få upprättelse. Liksom den rättfärdige Job fick be till Gud för sina vänner kanske vi får se och uppleva hur judarna efter sin upprättelse får be för den kristna kyrkan som ofta har behandlat det judiska folket mycket styvmoderligt för att inte säg fientligt, liknande Jobs vänner.

”Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, ty ni har inte talat om mig vad som är rätt, så som min tjänare Job har gjort, säger Gud. Tag er därför nu sju tjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra dem som brännoffer för er, och min tjänare Job skall be för er. Jag skall visa nåd mot honom och inte göra mot er som er dårskap har förtjänat. (Job 42: 7-8).

Det finns kristna vänner som tror och säger att våra församlingar före dem skall ”ryckas upp på skyar” för att möta Herren. Judarna däremot får vara kvar och utstå den sista tidens elände. Kyrkan har nu fått löftena i judarnas ställe, säger kyrkan, det finns många sådana ”vänner” som sedermera tacksamt får se och höra judarna be till Gud för dem för deras villfarelse.

Josef och Job förödmjukades, förnedrades och upprättades

Judarna förödmjukas, förnedras och kommer när tiden är inne att bli upprättade.

Vår synd förnedrar oss också men vi kan också bli upprättade genom att bekänna den

Vi kan citera vad profeten Hesekiel säger med ord från Herren:

”Jag skall låta en plantering växa upp som skall bli till berömmelse för dem. (judarna). De som bor där skall inte mer dö av hunger eller föraktas av hednafolken. De skall inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de, Israels hus, är mitt folk, säger Herren, Herren, Ni, mina får, den hjord som jag för i bet, ni är människor och det är jag som är er Gud, säger Herren, Herren .” (Hes 34:29).

För en sekulariserad människa ser kristen tro ut att vara kvalificerad ofrihet. Är man kristen är det mycket man inte får göra och mycket man måste göra. Vill man bli fri i sitt inre uppsöker man inte en församling utan en psykolog. Har Han som skapat människan ingenting att bidra med?

Jesus hade ett meningsutbyte med judarna som aposteln Johannes refererar i sitt sjätte kapitel. Judarna säger sig aldrig varit slavar under någon, de har Abraham till far vilket Jesus ifrågasätter eftersom de inte gör Abrahams gärningar.

Jesus svarade: ”Jag säger er sanningen: Var och en som ägnar sig åt synd är syndens slav. Slaven är inte kvar i huset för alltid, men sonen är kvar för alltid. Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria. Jag vet att ni är Abrahams barn, men ni vill döda mig därför att ni inte tar emot mitt ord. Jag talar vad jag sett hos min Far, ni gör vad ni har hört av er far.” 
–

”Vore Gud er Far skulle ni älska mig, för jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. Varför förstår ni inte vad jag säger? Därför att ni inte kan höra mitt ord. Ni har djävulen till far och vill följa er fars begär. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom.

Jesus säger att synd resulterar i ofrihet. Om man vill bli av med slaveriet, hur gör man då? Hur blir man fri? Så man kan göra det man vill. Det finns många exempel från bibeln, Saul och David är två sådana.

Saul var Israels första kung utvald av Herren själv. Han fick befallning av Herren att gå ut i strid och i grunden förgöra amalekiterna, allt skulle förgöras. Saul behöll dock det som han tyckte var av värde, tvärt emot Herrens befallning. När profeten påtalade detta för honom följde den ena bortförklaringen efter den andra. ”Folket ville behålla”, ”det skulle offras åt Herren mm”. (1 Sam 15). Ingen bekännelse, ingen ånger eller förkrosselse. Han insåg inte att han syndat mot Herren och var avsatt som kung, han ville dessutom hålla skenet uppe inför de äldste i Israel som om ingenting hänt.

Saul tänkte bara på sig själv, hur han skulle klara upp situationen, hålla skenet uppe. ”Jag har syndat, men bevisa mig den äran inför de äldste i mitt folk och inför Israel att du vänder tillbaka till mig så jag får tillbe Herren, din Gud.” Själv tyckte han att han fullgjort det han skulle. Hans liv slutade också olyckligt

David däremot, när han uppmärksammades på sin synd, blev han förkrossad och bekände den inför både Gud och folket. Psalm 32: ”Då bekände jag min synd för dig
och dolde inte min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna –
 då förlät du mig min syndaskuld”. David slutade tänka på sig själv och i stället på vad han gjort, blev förkrossad och bekände allt inför Gud och blev därmed fri.

Sven Reichmann utvecklar dessa bekännelse- och frihetstankar i en bok som du kan ladda ner utan kostnad.

Klicka för att komma åt Kallad_till_frihet.pdf

Jonas Melin i Råslätt har mångårig erfarenhet, både som pastor och bibellärare i en sådan församling. Den heter RåslättsFörsamlingsGemenskap http://rfg.se/

Den har ca 150 personer i gemenskapen och de har ingen egen kyrka och han ger på sin blogg sin syn på vad en församling är och sex exempel på nackdelen att ha egenägd kyrka.

Han skriver bl.a.: En kyrkobyggnad kan leda till att församlingen blir upptagen med att få människor att komma till kyrkan, istället för att gå ut och möta människor där de är. Den ständiga frågan blir: ”Hur ska vi få människor att komma till kyrkan?

Frågan borde i stället vara, Var kan vi möta människorna? Det kunde med fördel ske på neutral mark.

Men det är alltid svårare att spela på bortaplan, men det är ett pris vi måste betala. Det är ju vi som har fått uppdraget att gå ut med evangeliet. Betoningen borde alltså ligga på att gå ut.

Varför ska vi förvänta oss att de som ännu inte är troende ska komma till oss? Det finns aktiviteter som mycket väl kunde varit i andra neutrala lokaler men nu läggs i kyrkan eftersom man känner att man måste använda den.

”Heliga byggnader” finns i alla religioner. I NT är det gemenskapen som är templet och att kalla byggnader för ”Guds hus” eller ”helgedom” ger en felaktig bild av vad församlingen är menar Jonas Melin. Han utvecklar sina tankar på bloggen:

http://barnabasbloggen.blogspot.se/2015/07/vad-ar-en-forsamling.html#links

Jag kan tänka mig att mycken relevant information om Jesus och hans frälsning skulle nå västeråsare t.ex. (det område jag är mest bekant med) om församlingarna lade ner lika mycket kraft och ekonomi på det, som att vårda alla fastigheterna. Den samlade texten under rubriken ”predikoturer” i torsdagstidningen inbjuder inte många till kontakt. Många församlingar sägs brottas med dålig ekonomi och en radikal lösning vore kanske att avlägsna en stor penningtjuv. Fastigheten.

Jesus sände lärjungarna ut på landet för att predika att himmelriket är nära.^. ”När ni kommer in i en stad eller by, ta då reda på vem som är värdig och stanna där tills ni går vidare.” Han satte dem inte i templet, eller någon synagoga och bjöd in folket dit att lyssna på budskapet. Är det den egentliga förebilden?

I det här inlägget ligger inget förslag, men väl en fundering om vad som är viktigast, mjukvaran Ordet, eller hårdvaran, fastigheten. Kanske en omöjlig fråga.

Har vi egentligen något alternativ, men tanken är upplivande, tycker jag.

Det finns en framtida möjlighet att församlingar ofrivilligt blir av med sin kyrkolokal. Polariseringen i samhället kan mycket väl bli sådan att andra krafter styr.

Pelle Karlson sjunger i en av sina sånger: ”när vi går över floden lämnas allt”.

Före det har vi möjlighet att fråga oss, var vår lokal ett hinder eller tillgång när vi presenterade dig?

När Guds ord blivit inaktuellt för många sprider sig en andlig vilsenhet bland människor och man tar själv kommandot och gör sig själva till Gud. Man kommer dock ihåg att Gud (när han fanns) ändå på något sätt var kärleken och i den andan handlar man. Hans kärlek åberopas när man skall roa sig, när man skall gifta sig, även med samma kön, när man vill visa att man inte bryr sig, när man skall ”älska”. Och man får den frihet man vill ha.

De kristna som bekänner sig tro på vad bibeln säger reagerar, en del väldigt häftigt. Det tas illa upp, vi talar om kärlek, säger man. Det är inte den kärlek som bibeln och Jesus talar om får man till svar. Vissa kyrkor håller med, andra inte, någon vet inte vad man skall tro. Förvirringen är stor. Tiden går och samhället och i viss mån kyrkan anpassar sig till den rådande situationen.

Frågan har för kristna även en allvarligare betydelse, nämligen att livsstilen leder bort från Jesu kärlek och utövarna förlorar målet ur sikte. Det finns ett uppdrag från Jesus att varna för synden och dess konsekvenser. (Det finns även andra synder som också leder bort från målet.) Det här är något som många människor inte har en aning om, va finns det en Gud, och har han en åsikt i frågan? Om Gud finns, finns också synd.

Olika kristna tar olika allvarligt på uppmaningen att varna människor, för att leva utan Gud och som går på denna väg. Många ser med Jesu kärlek på dem och får nöd för deras situation. Andra fokuserar annorlunda och tycker det är besvärligt och jobbigt att tala om deras synd och talar om nåd i stället. Synd, och nåd hör ju ihop, men mellan orden behövs att man överger synden. Jesus sade också, ”gå, men synda inte härefter”

Den som följer dessa Jesu ord får befrielse från allt som vill binda, både här i tiden och i framtiden. Att undervisa om detta är församlingens uppgift, även om det möter motstånd, vilket det gör.