”Frågar du Gud var du skall bo?”, läste jag i en rubrik i tidningen Dagen (25/9). Det finns säkert människor som gör det, och alltid har gjort det. Men frågar du Gud i dag om du skall bo kvar som du gör, nu när du blivit ensam, barnen utflugna och maken avliden? Tiden har gått och situationen har blivit annorlunda, stort hus och det känns faktiskt lite ensamt emellanåt.

En av mina bekanta nämnde om att det är synd att det finns så många äldre vänner som bor ensamma och knappt vågar sig ut, jag svarade att jag ska försöka ta tid att hälsa på Lisa lite oftare. Då påpekade han att ensamhet går att bota på mer än ett sätt och när jag ville veta vad han menade förklarade han:

”Lisa bor nu ensam i ett stort hus och du bor ensam i ett stort hus, varför bor ni inte tillsammans i ett av de stora husen? Då kan ni träffas så ofta ni båda vill och ensamheten är botad för båda två.”

”Det har jag aldrig tänkt på, sa jag, men, det är ju en stor sak.” Han svarade:  ”Ja, lite större än du är van vid, men inte oöverstigligt på något sätt. Prata du med Lisa, jag tror hon blir jätteglad och när ni blir överens så skall jag ta kontakt med kommunen och erbjuda dem att köpa ett av era hus för de flyktingar som vi väntar hit, då blir även dom glada.”

Tänk om det vore möjligt att du själv skulle få ett trivsamt gemenskapsboende tillsamman med en god vän, och samtidig ge möjlighet till ett gott boende för någon pressad flyktingfamilj, då tror jag att du har gjort något av vikt för dem som Jesus säger är hans minsta samtidigt som du själv mår bättre och är mindre ensam.

En vinst för alla.

Anledningen till dessa tankar är att jag såg i en tidningsartikel att det kan vara svårt att bli ensam, speciellt om man varit van vid att ha mycket folk omkring sig. Samtidigt finns många av de gamla vännerna kvar, en del av dem lever också ensamma. De lever ensamma på var sitt håll.

Många fler skulle ju kunna leva ensamma tillsammans. Det gäller bara att kliva över tröskeln till detta nya boende.

Jag vill återge en berättelse som Ylva Eggehorn skrivit ner i en bok om Frank Mangs. Boken heter Den fallna manteln. Hon medverkade i boken med dessa tankar. Hennes berättelse tog tag i mig och jag fick tanken att den kan vidarebefordras och kanske hjälpa någon. Den är milt redigerad och kommer här:

”Om jag ville kunde jag sätta punkt redan här, skriver hon, men jag vill inte. Ty jag vet att jag skriver till någon – nej, till många – som fått sina vingar brutna. Både på ett och flera sätt.

Det blev inte vad du en gång tänkte och drömde om. Varken i ditt äktenskap eller i ditt trosliv. Du kan inte drömma mer. Varken om jordisk lycka eller om ett överflödande trosliv. Du orkar inte ens drömma om att få komma hem, då du en gång är färdig med livet. Det enda du mäktar är att begråta ditt öde. Fastän din gråt ofta är utan tårar. Ty även den källan har sinat.

Nu vill jag tala om för dig att mitt sinne just nu är uppfyllt av samma förnimmelse som då jag höll en stare med den brutna vingen i min hand. Jag bär på en helig önskan att kunna hjälpa dig. Nej, inte jag, men han, – Jesus – kan det.

Jag tror att den smärta jag just nu känner för dig inte har sin källa enbart i mitt innersta. Jag tror Jesus själv står bakom den. Ty han är ju hos mig livs levande just nu. Och lika livs levande är han hos dig. Ty det står skrivet att ”Han är nära den som har ett förkrossat hjärta”. Och ännu mer, ”Han helar den som har ett förkrossat hjärta”

Försök stanna inför denna verklighet att du mitt i din yttersta ensamhet ändå inte är ensam. Det finns en till i rummet där du bor.

Försök att minnas i att mitt i all den brutalitet och hjärtlöshet som kan möta är det ändå en som har hjärta för dig. Och som älskar dig lika högt som han gjorde den tid då du upplevde hans närhet och kärlek som allra starkast.

Och så har han händer. Händer som är oändligt mycket mäktigare än mina händer var den gången då jag tog hand om den skadade staren. Han har händer som kan hela. Händer som kan hjälpa dig hela vägen ända hem. Försök bli stilla inför honom. Stilla för att han skall få frihet att gripa in och göra allting nytt.”

Ylva Eggehorns berättelse är många människors erfarenhet och som kan lämna många öppna sår. Men det är sår som kan läkas, av en som själv hade sår.

– inte flaggan.

Efter det att Gud, på grund av synd, hade låtit floden dränka allt liv på jorden utom Noa och hans familj upprättade han ett förbund med Noa och alla hans efterkommande:

Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min regnbåge sätter jag i skyn, och den skall vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv”.

I samband med att Noas familj etablerade sig efter floden ingick Gud detta förbund, där regnbågen på himlen var tecknet på hans välsignelse. Gud lämnar med andra ord ett spår på himlen till sig själv och sitt förbund.

Nu har människor icke aktat för rov att kopiera det spåret. Kan Gud så kan väl vi, tycks man mena. Man gör sig själv till alltings mått, till Gud. Tillsammans med flaggor, mattor och andra prylar sprider man sitt budskap. Trots att Gud i sitt ord uttryckligen sagt att detta är en synd som stänger himlen för sina utövare fortsätter man och lockar även andra att följa dem.

MIN regnbåge sätter jag i skyn, sade Gud som en bekräftelse på förbundet.

Nu har människan satt SIN regnbåge, visserligen når man inte skyn, men man tror sig vara på väg dit och är stolt över sitt tilltag. Man lyckades inte på sin tid med Babels torn heller. Man gjorde uppror då och man gör det igen i dag.” Vi läser hur det gick då.

Tillsammans med alla andra tidstecken på att Jesu återkomst är nära, tror jag också att vi kan foga människans allt fräckare uppror mot Gud. Man har nu lyckats att ”kidnappa” hans tecken, regnbågen också. Och som Paulus skriver, man försöker också att locka andra med sig. Man har hittills lyckats med den politiskt influerade Svenska kyrkan, vars ledning fallit för locktonerna, liksom även vissa frikyrkor.

”De bytte ut Guds sanning (regnbåge) mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade (regnbågsflaggan) i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet.”

Jesus sade: ”Så som det var på Noas tid, så ska det vara under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken. Då kom floden och gjorde slut på dem alla.

Det kommer en dag när vi, bildligt talat, också skall gå in i arken. Om det finns fler avgudar än denna som du måste överge, gör det.

– vi har samma väg att gå

Ett av kristenhetens stora sorgeämnen de senaste decennierna har varit svårigheten att behålla de äldre ungdomarna, våra 20-plusare, skriver Olof Edsinger i Dagen.

http://www.dagen.se/debatt/bjud-avgudarna-motst%C3%A5nd-1.393345

Ämnet har också behandlats i en bok av CH Jaktlund 2009, ”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar”. Marcus förlag. Boken bildade underlag för många möten o samtal i församlingar med författaren. Nu, sex år senare är ämnet fortfarande aktuellt.

Carl-Henric Jaktlund berättar i boken om tre tjejer som diskuterade ungdomars olika behov men kom inte riktigt fram. För att ta sig vidare behövde de diskutera och fundera tillsammans med någon äldre och kontaktade också dem i kyrkan. De sökte kontakt med de äldre men blev nobbade. De hade frågor men fick inget svar. Och det gällde inte bara dessa tre. En mer biblisk princip än att äldre skall vägleda de yngre går knappt att finna i bibeln. Om det brister här är det allvarligt.

Det är nog så att olika intressen separerar generationerna och många äldre har blivit mätta och belåtna, materiellt sett. Lite tillbakalutad i sin tro, nöjd med status quo. Bidrar ekonomiskt till viss del och besöker gudstjänsterna. Umgänget utanför den egna sfären sker i allmänhet inom åldersgruppen. Oroar sig kanske lite för utvecklingen i samhället. Är annars nöjd med livet.

Det är naturligtvis skillnad på att vara mätt i livet och ha förväntningar och aptit på detsamma. Måltiden är gemensam även om några hunnit till desserten. Vi befinner oss bara i olika faser. Avslutningen blir gemensam

Som pensionär blir livet lugnare. Vi har också varit unga en gång visserligen för länge sedan, men kommer trots det ihåg den tiden. Det var en annan tid med andra värderingar i både samhälle och församling. Värderingar som i tillämpliga delar behöver överföras till de unga. Det fanns det som var bra liksom en del mindre bra.

Om unga människor kan anklaga oss äldre för att inte ha tid med dem och deras frågor, är det allvarligt, det skall vi alltid ha. Om och när de unga behöver samtala om något med oss äldre skall vi naturligtvis med glädje ställa upp. Något kan vi säkert bidra med. Kunskap och erfarenhet är aldrig en tung börda.

Kanske kan en början vara att berörda församlingar bildar ett generationsråd med t.ex. fem unga vänner och fem äldre och tillsammans startar ett för alla välsignat samarbete. Vi skall ju åt samma håll.

Men det behövs två för att dansa tango och församlingsledningen svarar för musiken.:-)

Jag tycker inte vi skall se detta problem som olösligt, det behövs bara en insikt om att det är ett problem som dessutom kan växa. Jag kan mycket väl tänka mig att våra unga vänner också är ”en av dessa mina minsta” och därför föremål för Guds speciella omsorg.

Jesus säger:

Om världen hatar er, ska ni veta att den har hatat mig före er. Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord. Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig. (Joh. 15:20)

Utan att gå in på detaljer så ser vi i bibeln och även i den profana historien hur kristna förföljts, torterats och dödadats. De var trogna sin tro och blev därmed martyrer. Så har det pågått genom historien, intill i dag. I vår del av världen har vi dock i långa tider varit förskonade från detta. Men, kommer det att bli fortsatt så för oss som lever i tidens avslutning? Kommer vi som kristna att bli älskade eller hatade i framtiden?

Det beror nog på vems vän vi vill vara, världens eller Jesus. Vi kan inte vara bådas.

I den kampen är församlingen djupt involverad. Det är till församlingen de andliga vapnen förmedlats, som när de används, konfronterar människor med sin synd och sitt behov av omvändelse. Något som djävulen inte är intresserad av skall ske. Därför mobiliserar han sin styrka och list för att stoppa det och hans makt är betydande.

Världen känner inte Jesus och djävulen gör allt han kan för att det så skall förbli. Paulus uppmärksammar det i Romarbrevet 10:

Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar? Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända? Som det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet!

Här synliggör Paulus församlingens väg, att göra Jesus känd och älskad.

Församlingen är en sorts räddningsflotte där Jesus är kapten och navigerar på den väg/våg som leder hem. Det finns pirater i omgivningen som vill hindra människor att nå de livbojar (Guds ord) som vi kastar ut.

Det är inte helt olikt den situation vi ser hända på Medelhavet i dessa dagar.

Det till synes paradoxala är att vi skall inte bli vän med världen, men i den miljön lever de som vi är till för. Och budskapet är att Jesus väntar på dig för att få dig i trygghet på den räddningsflotte han är kapten på. Än finns det plats. Men flotten är inte slutmålet, men den är på väg dit.

Jag försöker något teckna bilden av hösten, och den ev. symbolik som kan finnas i den årstiden, Att årstiderna och människans utmätta tid har något gemensamt tänker jag nog.

Ungdom hör samman med våren, sommaren med livet och dess höjdpunkter, hösten kommer med den mognad man önskade man hade tidigare och så småningom kommer då vintern som en fortsättning på hösten.

Jag funderar på om det finns en liknande utveckling för mänskligheten totalt sett. .Att våren började med Adam och Eva i paradiset och fortsatte med att Herren var med sitt folk i deras skiftande öden tills han såg att synden bemäktigade sig folket alltmer och Herrens rättfärdighet och kärlek till sitt folk krävde en förändring och växlade över till sommaren.

Med Jesus kom möjlighet till omvändelse från synden och närmande till fadern som stod beredd att ta emot alla förlorade söner/döttrar. Många människor har genom detta upplevt en livsförvandling och en förlängd sommar. Inte nog med det, en evig sammanhängande årstid följer för dem som väljer hans väg.

Om Jesus i någon mening kom med sommaren så var den inte problemfri. Det blir heller ingen seger utan kamp. Som de förföljer mig kommer de att förfölja också er, sa Jesus och förebådade därmed också den höst som har pågått med en allt intensivare förföljelse av kristna. Inte hos oss, ännu och jag vet naturligtvis inte hur utvecklingen hos oss blir. Många kristna utanför vårt land vet vad förföljelse innebär. Den globalisering som bibeln också talar om visar oss den ondska som utvecklats på jorden.

”En bild säger mer än tusen ord” är en sanning som blivit uppenbar i dag.

Hur långt har hösten kommit för människan? Hur länge skall den ondes inflytande få vara gällande innan Gud säger, hitintill men icke längre. Han har lovat att göra slut på Satan makt och inrätta ett fredsrike på jorden och han håller vad han lovat.

När Guds kalender säger att nu har senhösten kommit och skörden är mogen, då ges ingen tid mer, årstiderna har gjort sitt.

Det är oerhört viktigt att ha sin sak klar med Gud medan tid är.