Gott Nytt år, med möjliga vägval

Man bör inte spela rysk roulett med sin framtid, framförallt inte med alla kulorna i magasinet.

Det är egentligen märkligt hur RKK kan envisas med att det är Petrus som är deras främsta apostel och grunden för sin verksamhet, när Paulus så kraftfullt talar om hur det verkligen förhåller sig. Så småningom har det också tillkommit en kvinna, Maria.

Sammanblandningen av vilken apostel som skulle göra vad, är inte det enda RKK fått om den s.k. bakfoten. Det finns allvarligare felaktigheter i den lära som använder makten, både som medel och mål. Att ta intryck av människor som tror sig ha mer ljus över skriften än skriften själv leder alltid fel. RKK – kyrkan står långt från dem som Jesus kom för att dra till sig. Man har tom genom majoritetsbeslut format dogmer som skall vägleda kyrkan förbi bibeln. Tillbedjan av kors, helgonbilder och reliker har auktoriserats, samt rökelseoffer till deras ära. Och för att kunna tillbe dessa figurer har man plockat bort Guds eget bud som säger att man inte skall göra sig några beläten.

Så har RKK på egen hand försökt förbättra förståelsen av vad Gud säger i sitt Ord och lagt till där man tycker att det fattas och drar ifrån på andra ställen. De mänskliga traditionerna har på så sätt fått fäste. Det är inte svårt att upptäcka att vägen markant skiljer sig från den som Jesus och apostlarna anvisade.

Vad är det som gör att annars intellektuellt välutrustade människor i dag kan falla i påvens armar och därmed flytta de bibliska råmärkena, när det i själva verket är mänsklig maktlöshet som Jesus söker och som utlöser hans nåd. Han gav själv det starkaste exemplet på detta genom sin totala förnedring. Hur många bibliska felaktigheter RKK än beslås med, är svaret alltid att traditionen är lika viktig som bibeln, om inte viktigare.

När de skriftlärda på Jesus tid kritiserade Jesu lärjungar för att äta med orena händer – något som deras tradition förbjöd, inte Mose lag – konfronterade Jesus dem: ”Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull?” (Matt 15:3 jfr Mark 7:3–5). Deras fel bestod i att de följde människors tradition i stället för Skriften. Jesus själv fördömde det judiska rådets förhållande till traditionen. Jag tror han ser likadant på dagen omhuldade katolska traditioner, de är ett uttryck för samma ande.

Vi är många, väldigt många som går den katolska vägen, kan man höra. Ja då, vägen är bred. Israels folk befann sig också tidvis på samma breda väg och skaffade sig andra gudar att tillbe men drabbades av Guds vrede. Gång på gång. Dom var också många, på väg bort från Gud. Men dom kommer att hitta hem, även i andligt avseende. Hur går det för påven, prästerskapet och andra prelater i katolska kyrkan är en annan fråga. För att inte tala om vår tids protestanter som kan liknas vid dem som spelar rysk roulett med alla kulorna i loppet och konverterar. Kommer dom att hitta hem?

Än finns det tid, men hur länge, det går att göra ett nytt vägval.

Annonser

I stormens öga

Sedan mer är 150 år har den textkritiska teologin lärt oss att människan är kompetent att bedöma vilka texter i bibeln som är äkta och skall tas på allvar. Man behöver inte läsa särskilt många av dessa verk förrän man finner att alla bibeltexter någon gång förklarats ogiltiga med hjälp av fina argument, (Sven Reichmann i sin bok Judarna). Men sedan har andra kommit med andra, minst lika förnuftiga argument för att ”bevisa” att just den förkastade texten måste vara äkta. Så vad har vi då lärt oss? Bara en enda sak: att den textkritiska metoden är totalt oduglig när det gäller att skilja ut eventuellt dåliga texter ur bibeln.

Men vad vi än tror på den punkten står det åtminstone klart att vi inte alls är så kompetenta att gallra bland texterna som många tror. Vad skall vi göra då? Ja, då återstår inget annat än att antingen strunta i hela bibeln eller också ta den som den är och läsa den i befintligt skick – utan att vare sig stryka över eller under.

Den som väljer att läsa på det sättet kallas ibland lite föraktfullt för fundamentalist, och man kan få höra spydiga kommentarer att varken profeterna eller apostlarna hade bandspelare. Och visst har vi sett många konstiga teologier komma och gå under kyrkohistorien. Nästan alla har de uppstått genom att man pressade betydelsen i enstaka bibelord, som om varje bokstav var absolut och så helig att inget fick eller behövde tolkas.

Men så kan vi inte heller göra. Ty det vi lärde oss av den textkritiska forskningen var just att människans förmåga att förstå texterna är den verkligt svaga punkten i systemet. Hela kyrkohistorien vittnar ju för övrigt om att olika människor kan läsa samma texter och få ut så olika innebörd att de till slut kan råka i krig med varandra.

Slutsatsen blir därför att vi bör misstro vår förmåga att förstå Ordet i stället för att misstro själva Ordet. Hur skall man då läsa för att undgå misstag? Jo, för det första bör vi besinna att en biblisk sanning inte bara står på ett ställe i Skriften. Är den viktig skall vi vänta oss att finna den i massor av texter. Gör vi inte det är vi antagligen på fel spår. En andra säkerhetsregel är, att när vi tycker oss finna en biblisk sanning skall det inte finnas texter som tydligt och klart säger emot det vi har funnit.

För det tredje bör man vara försiktig vid så kallad allegorisk bibeltolkning. Denna behandlar bibeltexten som om den var en liknelse och inte klartext. Och en stor del av budskapet ges oss just i liknelsens form, inte bara i Jesu liknelser utan lika mycket i profeterna i Gamla Testamentet. I detta sammanhang är det viktigt att man inte godtar en tolkning förrän man funnit andra texter som säger samma sak fast i klartext Gör man inte det kan man få bibeln att handla om praktiskt taget vad som helst.

Det finns många som använder den textkritiska metoden för att förminska det budskap som Gud genom Jesus har gett oss om frälsningen. Därför blir det så viktigt att lyssna till lärare som förstår budskapet och som kan bekräfta Ordet som det står, och kan förstås av dig som läser/hör.

”Kyrkofäderna” i all ära men de var också människor med sin förståelse. Misstro dem som säger att bibeln är svårt att förstå, den har av människor som menat sig ha ”kunskap” gjorts svår. Gud är inte svårtillgänglig.

Israel, världens härdsmälta

Israels fiender vill att det skall gå likadant för landet som det gick för Jesus när han blev dömd till döden efter en skenrättegång och falska anklagelser? Det är märkligt, detta med judarna, de har blivit en sorts världens paria. Efter andra världskriget blev det en liten förbättring när det uppdagades vad Hitler gjort. Då förfasade sig världen över de grymheter som begåtts mot dem. De kunde inte den gången försvara sig mot ondskan.

Det har gått sjuttio år cirka och vi är tillbaka i en situation som liknar Hitlertidens. Antisemitismen växer och allt är judarnas eget fel, men nu är de inte längre försvarslösa. Folket har åter samlats till sitt land och man har i dag möjlighet att försvara sig mot sina fiender, de som vill utplåna dem. De försvarade sig 1948, 1967, 1973, och 2014. Dessemellan har de utsatts för olika former av terrorhot och dåd vilka fortsätter med dagliga terrordåd.

Gud nåde den som lite försynt påtalar deras rätt att försvara sig. Han får snart krypa till korset, om man säger så. Det märkliga är att Israel aldrig varit angriparen, utan alltid fått försvara sin rätt att finnas. Hur kan det ha blivit så? Vad har egentligen judarna gjort för att förtjäna det? Jo, retoriken är att man tillskansat sig territorium som tillhör någon annan, oklart vem, men någon annan är det.

Judarna är ett annorlunda folk, ja, kristendomen kommer via judarna. Den mest spridda boken, bibeln är skriven av judar för judar men gäller i tillämpliga delar även hedningar (ickejudar). Jesus är jude. De har en lång, sammanhållen historia som började med Adam och Eva, fortsatte med Abraham, Isak och Jakob fram till Jesus. Allt är väl dokumenterat i bibeln och annan litteratur. Från och med Jakob var namnet på judarna, Israel. De är det folk som Gud bekänner sig till, hans utvalda folk. Den högtid vi står inför, julen, firar vi till minne av Jesus födelse, och han är jude. Vi ger varandra gåvor och samlas i kyrkor och hyllar honom i sång och tal

Guds förhållande till judarna och deras ledare har varit turbulent på många sätt och bibeln beskriver det i GT. Efter att ständigt ha brutit förbunden med Gud har han förskingrat dem över jorden, utlämnade åt fientliga folk, dock inte för alltid. De fick löfte att komma tillbaka till sitt land och det är vad som nu sker inför våra ögon.

Löftet innefattar att bosätta sig i det land varit deras från begynnelsen, men som deras, och Guds fiender inte vill ge dem, inte för att ”jordplätten” betyder något, det är hatet mot judarna som är motivet. De vill inte se någon form av judar i sitt närområde. Det påminner dem om att det finns en Gud och dom håller sig med en egen. Nåväl, Sverige har genom vår regering bestämt sig för att delta i rättegången mot Israel och låta ”Barrabas”, i form av Hamas gå fri och därmed bidra till dramaturgin i området. Ett beslut som på alla sätt är orättfärdigt och kommer i förlängningen att bidra till vårt lands problem.

– Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud. (Hesekiel 36)

Var är du?

Vid de första tillfällena i lustgården var förmodligen Gud synlig för Adam och Eva, han visste nog också var dom var. Kanske frågan var retorisk och kunde uttydas, varför gömmer du dig? Adam och Eva hade gjort något de var förbjudna att göra och fruktade för konsekvensen och smög sig därför undan. Tillfrågade om vad de gjort skyllde de på varandra och ytterst på ”ormen”.

Det är ett beteende som följt med människorna genom tiderna, att vi håller oss undan och Gud är den som frågar var vi är. Historien indikerar också att det är människorna som håller sig undan, inte Gud. Den osynlige guden frågar människan, var är du?

Men synden hindrar oss från att ta den utsträckta handen, trots att Gud försäkrar gång på gång att han är villig till försoning. Men vi har så svårt att tro på hans löften, vi skulle vilja se honom, höra honom säga det vi vill höra.

Men Gud är inte osynlig eller ohörbar, han talar genom sina profeter, t.ex. Jesaja:

Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren, Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull.

Genom historien har människan velat se Gud. Men i syndafallet när hon blev delaktig i kunskapen på gott och ont blev synfältet begränsat och bländad av sin nya kunskap så hon såg bara sig själv, Gud blev osynlig för henne. Då blev det lättare att göra sig andra gudar som var möjliga att se och dyrka som Gud. Guldkalven i öknen var ett tidigt resultat av detta behov, att se där man inte kunde se.

När vi tar ett långt steg genom historien och alla Guds kontaktförsök med sitt folk var uttömda och han för sin egen rättfärdighets skull måste åstadkomma en försoning sände han sin son, Jesus, för att möjliggöra den försoning som Jesaja, ca 700 år tidigare fick framföra. Det var det optimala offer Gud kunde ge för göra det möjligt att rädda de människor som skulle räddas. D.v.s. de som var villiga att ”gå till rätta med Gud”.

När Jesus kom kunde man se, och ändå inte tro. Man dödade honom. Men döden kunde inte behålla honom. Innan han gav upp andan på korset sade han de ord som var svaret på varför han blev dödad: ”Det är fullbordat”.

Han blev det offer Genom vilket vi kan nalkas Gud och med honom gå tillrätta med vår synd, lämna den och nå det mål som Jesus uttalade innan himmelsfärden:

Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er?  Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.” (Joh 14:1)

Den vägen känner ni, skriver Johannes, och den finns också utstakad i det Ord som apostlarna,de som levde med Jesus, beskrivit som en smal väg, men en väg som leder hem.

Blind tro på auktoriteter är sanningens största fiende

I början av 80-talet föddes i Uppsala en rörelse som baserades på ny kunskap som en yngling påstod sig ha och som saknades i t.ex. pingströrelsen. Framgångsteologi, ett annat evangelium än det Paulus predikade, och pingst märkte det inte ens. Nu har ytterligare, ”gudagiven” kunskap lett honom till nya marknader, nämligen den gamla katolicismen. Resultat: övergivna människor, bränd mark och ett antal supportrar som tror/trodde på hans budskap om framgång. Nu undrar de förvånat, ”Vad händer nu?” Har vi blivit blinda, bländade? Hur har det gått till?

Konsten att förblinda en människa kan utövas på två sätt. Det ena består i att man släcker ljuset. Men man kan nå samma mål genom att skruva upp ljuset tills alla blir bländade. Kunskap har den effekten och det behövs ett skydd mot dess ”biverkningar”. Kunskap är nämligen makt och makt förblindar. Den väcker prestige och frestar till missbruk så att man börjar använda den för att skaffa sig egna fördelar. Kunskap direkt från ”tronen” är ännu farligare. Och dessutom smittsam.

Syndafallets dag är inte bara kunskapens utan också prestigens födelsedag.

Då hände nämligen något med våra ögon. Adam och Eva åt av kunskapens träd. Bådas ögon öppnades och de blev varse att de var nakna, står det. ”Vem har låtit dig förstå att du är naken. Har du inte ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?”

Adam fick upp ögonen för en del av tillvaron – skapelsen, och inte minst sig själv – men blev i stället blind när det gäller skaparen. Detta är ingenting märkvärdigt skriver Sven Reichmann, de åt av kunskapens träd och trädet har den effekten på allas våra ögon. Ju mer kunskapen växt, ju mer har människan själv blivit alltings mått. Och ju smartare vi blivit desto trassligare har våra inbördes relationer blivit. Snart orkar vi inte med varandra längre eftersom vi blivit nästan som krymplingar på känslornas område. Vårt behov av droger är ett tecken på hur otillfredsställda vi är.

Människan älskar visserligen rättfärdigheten, även den värsta tyrann – inte minst just han – vill att hans gärningar skall se rättfärdiga ut. Hitler kunde inte starta sitt länge efterlängtade krig utan att utan att försöka få det att se ut som försvar och inte som anfall. Han klädde ut några tyskar till polska soldater och lät dem skjuta några skott. Sedan skrek han i höga sky att Tyskland var anfallet av Polen.

Alla människor bejakar Guds lag i sin tanke. Pläderar du för att kärleken skall råda så kommer alla att omfamna dig. Du är inte ett dugg kontroversiell. Men säger du att kärleken är omöjlig utan Gud, då smäller det på ett eller annat vis. Människan älskar rättfärdighet, men är fiende till Gud, hon menar sig själv ha alla hans egenskaper, och kan också själv avgöra vad som är rätt.

Gud säger efter syndafallet: ”Se, mannen har blivit som en av oss, så att han förstår vad gott och ont är, må han nu icke räcka ut sin hand och ta också av livets träd och äta och så leva i evighet”. Det fick räcka med missbruket av kunskapen gott och ont.

Kaptenen fick frågan hur han kunde veta var grunden och farorna omkring båten fanns. Det vet jag inte men jag följer farleden. Se upp med dem som vill ha en egen farled, det går att komma vilse.

 

 

Vem håller i dag din skatt?

Där din skatt är, kommer också ditt hjärta att vara.

Ingenstans står det om att vi som kristna skall ha det bra och formligen segla fram på en räkmacka. Inte i denna världen i alla fall. Det finns ett bra exempel när Paulus introducerades i sin uppgift. När han låg blind och utslagen, och Jesus skickade Ananias till Paulus för att förbereda honom för hans nya uppgift.

Ananias svarade: ”Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.” Men Herren sade till honom: ”Gå, för han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels barn. Och jag ska själv visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull.”

Vi har sett fler än en gång hur de som har framgångsteologin som underlag för sin verksamhet inte förmår hålla balansen. Nu senast gäller det en av Sydkoreas större församlingar vars ledarskap inte pallade trycket. Vi har även begåvats med inhemska predikanter som numera gjort sig av med det förtroende man ev. åtnjutit.

Inget som vi gör eller säger som undergräver förtroendet för Guds ord är sanktionerat av den helige Ande. Det är inte svårt att förstå. Har människor inte förtroende för vad kristna gör och säger är vi misslyckade som Jesu lärjungar. Och förtroende är inget vi kan kräva, det kan bara förtjänas.

Och det är inte bara i Sydkorea det är så. De som predikar ”ett annat evangelium”, för att citera Paulus, finns även i vårt land. I alla sammanhang där Guds ord predikas uppträder falskmyntare som vill tjäna pengar för egen del på verksamheten. När det uppdagas och belyses finns det alltid ”kompisar” som rycker ut till undsättning. Jag tror det beror på att de missat att synkronisera kartan och kompassen.

Allt detta kuliminerar när Antikrist framträder. Han har sannerligen ”ett annat evangelium”. Då tror jag att risken är stor att hans ”evangelium” får en ingång i de hjärtan som inte tillräckligt har beaktat hur Gud ser på rättfärdighet. Det finns ett antal megakyrkor med sina maktmänniskor i toppen. De predikar det evangelium som dom tjänar mest pengar på för egen del. Det är ”ett annat evangelium”, enligt Paulus

Vilken megakyrka som helst kallar sig gärna församling. De har flyttat de gränser som Gud har satt, och skapat egna. Det är ju också lättare att tjäna pengar än Gud om inte hjärtat är omvänt. Det har skapas karriärmöjligheter genom nätverk och oheliga allianser bredvid församlingarna. Ett annat evangelium är sedan inte långt borta om man vill nå framgång i denna världen.

Vi har en benägenhet att samla, för framtida behov, men det är viktigt att vi vet vad vi samlar och var det vi samlar på förvaras. Det får nämligen konsekvenser, långtgående konsekvenser. Var rädd om dig!

 

När det regnar på prästen, droppar det på klockaren

Tage Danielssons välkända monolog om sannolikhet. Här i överförd i bemärkelse. Det kan då handla om osannolika pensioner, som om det hänt i alla fall inte hänt just den personen, utan snarare de som blev utan pension. Det är mer än sannolikt.

”Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt. Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter. Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.-

– Och man förstår ju att många har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannolikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller…

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen. I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite. Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt.

Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten. Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

Livets ords styrelse och speciellt dess förre ordförandes förklaringar, eller bristande förklaringar, till varför vissa skall ha mycket glassigare pensioner än andra anställda kommer nog aldrig att bli besvarade. Sannolikheten därtill är synnerligen osannolik. Livets ord är en stiftelse med därtill hörande inbyggda privilegier för sina makthavare.

Att förtroendet för ”den vägen” lidit, och fortfarande lider skada är ostridigt. Jag tycker att Tage Danielssons monolog om det som hände i Harrisburg är mer klargörande än turerna omkring makthavarna i Livets ord. Åtminstone roligare.