Jesus torterades och spikades slutligen fast på ett kors. Det skedde för din skull. Ingen tog hans liv, han gav det för att du skulle få leva. Hans uppdrag var att öppna en ny väg till Gud, den gamla hade, genom människans synd blivit oframkomlig. Han gjorde det av kärlek, till dig.

”Var och en som tror på honom skall icke förgås utan ha evigt liv”. (Joh 3:16). Det är grundbulten i evangeliet. På den sanningen kan man bygga och leva sitt liv i gemenskap med Jesus. Och det enda du behöver göra är att tro på honom när han säger det.

Då får ditt liv en ny mening. Du får ett nytt hopp. Du blir ”född på nytt”.

Jag är vägen, sanningen och livet sade Jesus också. Ingen kan rucka på denna sanning utan att göra våld på, – just sanningen. Och överger man sanningen om vägen, går man vilse i livet och missar målet – himlen.

En orienterare som har karta och kompass i handen kan också gå vilse, men hans redskap hjälper honom att korrigera kursen så att han kommer rätt. Det finns redskap också för andlig vilsenhet. Bibeln är ett sådant redskap. Den är både den karta och kompass som hjälper dig att hålla dig på den väg som leder hem.

De två vägarna


Gå in genom den trånga porten. Den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.


Vilken väg vill du gå? Ta en stund och reflektera över din situation. Vad skall du göra med Jesus? Har han något att erbjuda dig, som du saknar? Kan det vara värt att söka kunskap om honom som kan ge ditt liv den mening och innehåll som du söker?

Vill du ha hjälp att finns vägen? Sök hos dem som funnit den, de kan visa dig. Det gäller ditt liv, det eviga.

Under den gemensamma rubriken Predikoturer i olika lokaltidningar, informerar kyrkorna om helgens kommande aktiviteter om vem som predikar, ev vem/vilka som sjunger, tidpunkten naturligtvis och kaffet efteråt. Enkla fakta, just information.

Jag måste bekänna att jag tycker det är en smula torftigt och ger intryck av brist på engagemang och att kyrkan inte betyder så mycket. Texten utgör en pliktskyldig information, som inte får kosta något. Ordet predikan associerar för många till någonting tråkigt. Om det är så, bör man undvika det ordet och i stället framhålla något som kan uppfattas som positivt eller angagerande, eller uppfordrande, ett angeläget ämne t.ex.

Och om jag inte missförstått situationen är det en fråga om hur man formulerar sig i ”annonsen”. En text som kan locka till ett besök i kyrkan behöver inte kosta mer. Om det är det som är problemet. Textmassan behöver inte vara särskilt mycket större men rätt utformad kan den ändå locka till ”att det kommer mera”, från talarstolen eller musikestraden.

Plats för nytänkande.

För vilka har vi gudstjänst? Jag tror vi behöver ställa oss den frågan, skrev Torsten Åhman i en av sina böcker, ”Drömmen om församlingen”. Har vi gudstjänst enbart för församlingens medlemmar, de redan omvända? Eller är det en angelägenhet för alla som bor på platsen?

”Personligen tror jag att ett av de stora misstagen både i frikyrka och Svenska kyrkan har varit, och är, att man i alltför stor utsträckning format en gudstjänst som mött en en liten grupps personliga vana, smak och tradition, fortsätter han. Man har utgått från sig själva i den inomkyrkliga gruppen i stället för människor i det omgivande samhället.”

”Det finns ett tjugotal predikningar i Apostlagärningarna återgivna i kortare eller längre referat. Bara en av dem vänder sig till redan troende. Det är talet till de äldste i Efesus. (Apg 20:18-35). Alla de andra predikningarna gällde människor som ännu inte trodde.

I det ljuset tycker jag att predikoturernas texter är stendöda. Så vitt jag förstår är detta ett generellt förhållande i kyrkans värld.

Jag är ett s.k. skilsmässobarn som växt upp utan en pappa. Det har alldeles säker påverkat mig under min uppväxt.

När jag var tretton år gifte mamma om sig och jag fick en pappa. Men jag gjorde det inte lätt för honom. Till en början försökte han nog men jag hade utvecklat en attityd som var svårforcerad för honom – och mamma naturligtvis. Jag utvecklade en sorts destruktivt sätt att förhålla mig. Jag saknade helt självförtroende, blev folkskygg och osäker på det mesta.

Jag trodde att ingen brydde sig om mig. Ingen pappa hade jag som kunde kärleksfullt korrigera dessa tankar utan de fick fritt spelrum. När jag tänker tillbaka på den tiden är det med en känsla av sorg och ett visst vemod. (En situation som faktiskt gör det lättare att förstå hur ett ensamkommande barn kan uppleva sin situation).

Utan att riktigt förstå varför, upplevde jag vid ett tillfälle starkt förståelsen av vad som fattades mig i en diskussion med mina egna barn. Helt plötsligt slogs jag av det faktum att de hade i alla fall en far att prata med. Det hade fattats mig och nu upptäckte jag det.

Är pappan, en fadersgestalt, verkligen så viktig för sitt barn? Ja, jag tror det.

Jag tror dessutom att Guds modell i skapelsen med Adam och Eva är den optimala lösningen för familjen. Ett gemensamt ansvar stärker banden och enheten, liksom det skapar trygga barn. Den förvillade tanken att en familj kan se ut hur som helst, t.o.m av samma kön, är synnerligen barnfientlig.

Den moderna feminismen håller på att slå sönder den gemenskap som far och morrelationen utgör och frukten blir ett kärlekslöst samhälle där alla söker sitt i stället för gemenskapen. Då blir vi lätt hårda och kalla. Vi har bara sett början på problemen ännu. Kampen för jämlikhet skulle vara mycket mer framgångsrik utan feministaktivisternas aggresiva tro på sin egen särskilda betydelse.

Både som barn och samhälle skulle vi behöva att vår gemensamma Fader i himlen fick utöva sitt inflytande både på radikalfeminister och mer normala människor.

Nu har Sveriges riksdag dessutom fattat beslut att göra pappan helt överflödig genom att tillåta insemination av ensamstående kvinnor. Man bestämmer att barnen skall vara utan pappa, redan från början. Hur taffligt får man tänka och ändå vara riksdagsman, t.o.m. regeringsföreträdare?

Det här inlägget utgör ett upplevt exempel för att exemplifiera hur väl en pappa behövs och saknas när han inte finns. Den erfarenhet har jag och kan säkert kännas igen av många som saknat fadersstöd.

När jag fyllt tjugofyra år fick jag ändå uppleva att det finns en kärleksfull Fader i varje människas liv. Har han inte funnits tidigare så sök honom. Den som söker honom finner honom också.

Jag har vandrat med honom sedan dess. Det blir 60 år i år och fortsätter, och fortsätter – och fortsätter

En kameleont ändrar färg efter omgivningen och tar upp bakgrundens färg för att inte synas. Många av de varelser som Gud skapat har en förmåga att smälta in i omgivningen för att dölja sig för sina fiender. För dem är det en fråga om överlevnad.

På sätt och vis är det naturligt även för människor att anpassa sig till givna förutsättningar. För en församling med uppdrag från Gud är det emellertid ogörligt att växla färg efter omgivning. Där finns ett givet program att följa, Bibeln. Där är färgen given

För ett politiskt parti är det annorlunda. Där finns också ett program, partiprogram antaget i demokratisk ordning, men där är det tillåtet att både försöka leda och följa opinionsvindar i samhället, allt efter hur utvecklingen framskrider och det folkliga stöd man har. Om det politiska programmet vilar på en grund som tidigare generationer funnit leder till demokrati, rättvisa och jämlikhet är det väl något gott och det finns anledning att fortsätta på den vägen, även om man inte alltid lyckas fullt ut. Vi är alla ofullkomliga.

De storheter som låg till grund för vårt lands välstånd, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen tonar bort allt längre i fjärran till förmån för andra ”värden”. Arbetar- och nykterhetsrörelserna på grund av borttappade ideologier som nyligen fått förnyad aktualitet i Kommunals visade brist på moraliska riktmärken. Makten har en förunderlig förmåga att korrumpera människor med i övrigt normalt omdöme.

Frikyrkorörelsen då, den tredje storheten en annan stark faktor när demokratin grundades. Varför har frikyrkorna tappat ”stinget”, om vi nu har tappat det? Faktum är att vi blivit allt betydelselösare som aktör i vårt samhälle. I takt med att vi fått det bättre materiellt sett har vi förlorat mark på det andliga planet. Vår levnadsstandard har delvis format vårt tänk och tagit vår tidigare frimodighet ifrån oss. Det tror jag vi kan konstatera utan att bli alltför pessimistiska. Vi som är världens salt har tappat en del av vår sälta, dock inte allt.

Israel, Guds eget folk råkade ut för samma sak. När de blev materiellt rika glömde de bort Gud som välsignat dem med rikedomen. Men Gud står fortfarande fast vid sina löften för folket och vi har inte sett slutet ännu. Jesu egen verksamhet började med att ingripa i ett bröllop och vi har att se fram mot ett bröllop som en grandios final som följer efter den här tidens vedermödor.

Jag tror vi gör väl i att rusta oss för den strid som föregår brölloppet. Det gör vi delvis genom att beväpna oss med kunskap i vad Ordet säger, bl.a. om den här tiden.

”Anta utmaningen”, bibelstudieplanen på Facebook är ett sätt att styra, disiplinera och utrusta oss så vi bättre kan förstå tiden. Jag tror också att ju kunnigare vi är i ordet, ju lättare har vi att, när tillfälle ges, våga vara frimodiga med vår tro i vårt närområde

Kyrkan/församlingen i sitt, den enskilde medlemmen i sitt. Båda lika viktiga.

”Får du ej främst uti ledet stå, verka Guds verk i det tysta då. Gud som i det fördolda ser, blott efter trohet lön dig ger.”

Gud använder nog inte vår värderingsskala ”när han delar ut medaljer”.

är rubriken på en facebookgrupp som vill uppmuntra till mer bibelläsning.

I Ordet pågår en kamp för tron från början till slut, Jesus mot fariseerna och sadukeerna, Paulus mot judaisterna och hedniska visdomslärare, Jakob mot en död och teoretisk tro, Petrus mot Kristusförnekelsen och libertanism, Johannes mot gnostiska tendenser. Det vapen som är verksamt är svärdet i vapenrustningen, vilket är Ordet. Jesus svarade också genom att citera Ordet när han frestades i öknen.

Egentligen är det märkligt att ett sådant centralt ämne som bibelkunskap kan försummas. Det är ju själva blodomloppet i det kristna livet. Om man talar om ”brist på tid”, är man helt fel ute.

Ibland låter man också annan verksamhet stjäla den tid som skulle användas till att utrusta församlingen för att kunna stå emot ”på den onda dagen.”

I det normala livet ingår olika hjälpmedel som en naturlig del att användas i olika sammanhang. Kartor om man skall förflytta sig, tekniska hjälpmedel för annat, mobiltelefon t.ex. Det finns t.o.m. skriftliga instruktioner för att montera den enklaste IKEA-hylla. Det är något vi förstår och accepterar.

Hur mycket viktigare är det då inte att förstå hur det liv skall levas som har himlen som slutmål. Om man nu tagit sig upp på ”den vägen” är det väl rätt viktigt att veta hur man skall hålla sig kvar på den. Det är bara bibeln som kan hjälpa oss med det, och många läser den alltför sparsamt. Att alltid förlita sig på vad andra säger är synnerligen osäkert.

Har du hört talas om ”viskleken” där man sitter vid ett bord och någon viskar en mening till sin bordsgranne. Denne skall förmedla viskningen vidare till sin närmaste bordsgranne osv. När meningen kommit till sista man skall det sägas högt så att alla hör vad som först sades. När du hör resultatet förstår du att du måste höra/läsa originalet.

Det finns också förutfattade meningar som säger att bibeln är så svår att förstå, det finns så många olika ”tolkningar”, säger man. Sanningen är att det är motståndaren/djävulen som sagt det och vill genom detta hindra oss från att läsa. Om församlingarnas olika ledare har köpt svårighetsaspekten vore det ju ytterligare en anledning att i olika bibelstudiesammanhang förklara vari svårigheterna består.

Anta Utmaningen och anslut dig till gruppen och delta i en bibelläsningsplan. Egentligen borde det inte vara utmanande att läsa sin bibel, utan en naturlig och logisk del i livet. Och en absolut nödvändighet om man skall vara redo den dag då Jesus kommer tillbaka för att hämta dem som hör honom till. Det är i bibeln vi möter vår frälsare.

var finner man en sådan?

Jag kom att läsa i Ordspråksboken 30, om en företeelse som blivit ifrågasatt av vår tids feministiskt sinnade människor. Hustru är för dem liktydig med en hemmafru, som inte kunnat förverkliga sina egna idéer utan är ett offer för patriarkatet. Hon måste ut på den kommersiella marknaden och försöka åstadkomma jämlikhet mellan könen annars förråder hon sitt kön, enligt deras teorier.

Hustrun i texten går förmodligen med kjolar som når närmare golvet än våra feministiskt sinnade ideal tycker är anständigt, dvs de når en bit nedan den punkt som RFSU anser vara centrum i en kvinnas liv.

Kvinnan i bibelns berättelsen hade ett annat centrum. Trots, eller kanske tack vare, att hon var hustru hade hon utvecklats till att vara sin mans jämlike, chef för det minirike som har med livet själv att göra, inte underordnat någon man att vara avundsjuk på. Hon har egna planer på utveckling av sin verksamhet. Men hon är det på en område som är under attack av krafter som hellre ser henne fången i ett feministiskt tänk som skiljer på kvinnligt och manligt och inte ser människans totala potential, dvs. gemensamt ansvar. Att båda könen ibland misslyckas med detta ändrar inte premissen.

” – Långt mer än pärlor är hon värd. På henne litar hennes mans hjärta och han saknar ingenting. I alla sina livsdagar gör hon honom gott, aldrig ont. Omsorg har hon om ull och lin, och hennes händer arbetar med lust.

Hon är som en köpmans skepp, fjärran ifrån hämtar hon sin mat. 　
Medan det ännu är natt stiger hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

Hon har planer på en åker och skaffar sig den, av sina händers förvärv
planterar hon en vingård. Hon fäster ivrigt upp sin klädnad och går till verket med starka armar. 　
Hon märker att hennes arbete går bra, hennes lampa släcks inte
om natten. Hon sträcker händerna mot spinnrocken, och fingrarna fattar om sländan. 　För den betryckte öppnar hon sin hand, hon räcker ut sina armar mot den fattige. 　
Hon fruktar ej för sin familj när vintern kommer, ty alla i huset är klädda i scharlakansfärgad ull. Täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.　
Linneskjortor gör hon och säljer, köpmännen förser hon med bälten.　
Kraft och värdighet är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.
Hon öppnar sin mun med vishet och har vänlig förmaning
på sin tunga. Hon vakar över ordningen i sitt hem och äter ej sitt bröd i lättja.　Hennes barn står upp och välsignar henne och hennes man berömmer henne: 　
”Många duktiga kvinnor har funnits, men du, du överträffar dem alla.” 　
Älskvärdhet kan bedra och skönhet är en vindfläkt, men prisas skall den hustru som fruktar Herren.　
Låt henne få njuta frukten av sitt arbete och må hennes gärningar
prisa henne i portarna.”

Texten är lite omodern i vårt sätt att läsa men innebörden kan inte missförstås. Vi skall inte reducera människan till att vara kön endast. Se människan i harmoni med varandra.