Historiens Gud – Allah och jihadister

Miljöpartiet har genom sitt synliggörande av samröret med islamister aktualiserat ett svårt problem för vårt land, nu och i framtiden. Det begränsas tyvärr inte bara till MP. Pandoras ask öppnades med det och ut kom politiska pratbubblor som gav fler frågetecken.

Jag tycker det är betänkligt när jihadismens gift sprids i vårt land. Och det görs genom vårt öppna samhällssystem som generationers kamp gett oss. Man uppmuntrar främmande läror som har ett budskap som klavbinder människor på en nivå som Gud inte tänkt. Om vi öppnar våra ögon ser vi ju resultatet där läran etablerats. Islamisterna verkar i skuggan av en religion med dödligt gift som följeslagare.

Är det egoistiska intressen som gör att vårt lands ledning kramar jihadister och fikar efter deras röster? Förstår de inte vilken andlig makt de har att göra med?

En ohelig allians mellan politik och jihadister har också avslöjats – och i vanlig ordning förnekats. Jag tänker på organisationen ”Tro och solidaritet”. Tänk att sanningen sitter så löst i en organisation som talar om tro! Vilken tro är det? Och solidaritet, med vem?

En källa kan väl inte från samma åder ge både sött och bittert vatten? Mina bröder, ett fikonträd kan väl inte ge oliver eller en vinstock ge fikon? Inte heller kan en salt källa ge sött vatten. (Jak 3:11)

Jag är besviken på vår gamla statskyrka, numera Svenska kyrkan, som borde stå upp och försvara den tro som motiverar hela dess existens. Räddningen återfinns inte i Koranen utan i Bibeln och aldrig kan de två mötas. Jag är övertygad om att Gud har synpunkter på detta. Det man sår får man också skörda.

De olika frikyrkor som växt fram i den frihet som vi hittills haft hukar i sina kyrkor och är mer intresserade av att arbeta med förhållanden av intern ”andlig” natur. Gud. Men skulle inte historiens Gud vara intresserad av hela sin skapelse? Jag tror att han väntar sig någon form av reaktion från sitt folk. Jag tycker inte man skall förminska Gud.

Är det inte församlingarna med sina ledare som är den kraft som på Bibelns grund skall bekämpa all ondska? Där hämtas den kraft som skall besegra den. Det kommer inte att ske utan strid men utan strid vinner vi heller ingen seger. Och vi kan väl inte lägga ner vapnen inför den sista striden?

Jag tycker vi skall ta människors oro på allvar och försvara den tro vi omfattar och motivera det på den enda grund som håller, Guds eget ord. Motkraften måste ju vara ett budskap som befriar människor, muslimer liksom andra, och inte förser dem med plattformar varifrån man fortsätter att binda människor och håller dem kvar i fångenskap. De har ju blivit fråntagna kartan och kompassen och famlar därför i mörker.

I dagarna lanseras en annorlunda ny bibel, ”Mannen som förändrade världen”, en lättillgänglig bibel som är tänkt att delas ut till invånarna där du bor.

På ett enkelt sätt följer man i boken Jesu liv i kronologisk ordning. Detta är ett fynd även för vana bibelläsare. Evangelierna och Apostlagärningarna blir en ny läsupplevelse.

Ludvika pingstförsamling kommer att visa vägen och låter hela stan genom den få veta vem Jesus är. Kanske också användbar i de olika språkcaféerna till hjälp för invandrarna som etablerats.

Kontakta ludvika.pingst@telia.com för mer information

Annonser

Gökungen

Jag har kvar mina värderingar, sa Kaplan, tog dem under armen och lämnade presskonferensen. Om han därmed också tog med sig Mps värderingar framgår inte riktigt, men eftersom de enligt språkrören sammanfaller, följde de förhoppningsvis med. De påstås vara humanistiska och feministiska. De borde kanske också ha varit mänskliga

När sedan andra påläggskalvar inom islamismen demonstrerar sina feministiska anlag faller korthuset samman och bortförklaringsprocessen börjar

Att hälsa i hand med en kvinna är ingen mänsklig rättighet, säger Yastri Khan. Det är en del i hans religion. Att detta endast är en detalj i sammanhanget i hans syn på demokrati och jämställdhet gör det hela lite pikant, om det inte vore så allvarligt.

Flyktingarna

Det finns ett befogat hjälpbehov hos människor som flyr till oss från krig och andra svårigheter och vårt land har resurser att hjälpa. Men det finns komplikationer i detta. När olika kulturer skall integreras med varandra, förstå och respektera varandra, krävs en minsta gemensam nämnare att kan starta med. Från vår sida kan det vara allmän medmänsklighet, att vi offrar något för att hjälpa någon, att som Jesus säger älska sin nästa, ställa upp med våra olika resurser, samhällets och med enskilda initiativ.

Gensvaret från dessa, av situationen, tilltufsade människor kan vara olika.

Även om majoriteten inte har några problem att anpassa sig, finns det de som har ett annat synsätt på demokrati- och jämställdhetsfrågor, och det innebär naturligtvis en svårighet i integrationen, ett moraliskt sådant.

Gökungen

Men, den svåraste sidan av problemet är att samtidigt med flyktingen infinner sig maktsökande människor, män, som är mer religiösa än nödlidande och under inflytande av en profet som har helt andra ambitioner för sitt folk, islamisterna. Deras ambition är att sprida profetens lära liksom man gjort i andra länder med katastrofalt resultat. Deras värderingar innebär inte bara ofrihet och en svår kulturkrock i vårt land. Alla de demokratiska värdena sätts på undantag.

Dom behöver vi på alla sätt hindra i sin framfart och frågan är hur?

De har inte bara stridsmakt, det är en andlig makt också. Det framgår tydligt när man värvar krigare med löfte om ett paradis om de skulle dö. Och man blir trodd. En ond andemakt kan bara mötas med en starkare andlig makt och den makten finns, men varken regeringen eller kyrkorna, speciellt Svenska kyrkan förstår att använda den.

Sveriges regering är därigenom andligt sett vapenlös och där det finns hjälp att få blockeras den av Svenska kyrkans oförstående till vilken makt man har att göra med.

Samtidigt fokuserar frikyrkan på flyktingarnas situation utan att göra klart för sig skillnaden mellan flyktingar och aggresiv islamism.

En demokratisk stat måste ha religionsfrihet på sitt program, bland alla andra friheter.

En omvänd kristen har att utnyttja den friheten för att erbjuda Jesu kärlek till sin samtid. Och därmed avvisa den form av avguderi som islamismen vill tvinga på oss. Klarar vi av den uppgiften eller är de interna frågorna viktigare?

Lägg märke till att Jesus och kristen tro ERBJUDER , Islam och profeten KRÄVER UNDERKASTELSE

 

Motorvägen eller skogsstigen?

Kurvorna pekar neråt för kristenheten. När jag läser kristen och annan press, bloggar och tittar på utvecklingen generellt, kan man inte undgå att se trenden. Den väg som Jesus och apostlarna pekat på som ”vägen”, har för många tappat sin attraktionskraft. Kyrkorna/församlingarna har inte lyckats förmedla till samhället det innehåll som gör evangeliet attraktivt, nämligen befrielse från det som hindrar gemenskapen med Gud, synden. Inte heller ägnat så mycket kraft på att försvara och förklara den tro vi äger i Jesus. Men än är tid.

I Apg försvarar Paulus sin nyvunna tro inför dem som anklagar honom.Han hade också haft ett tidigare liv som han nu övergivit, han levde då ”Livet som Guds tjänare”, efter lagen.

Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i våra fäders lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. Jag förföljde den Vägen ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff.


När jag var på väg till Damaskus i detta ärende mötte jag Jesus som förändrade mitt liv och han säger till konungen:

Därför, kung Agrippa, har jag inte varit olydig mot den himmelska synen. Jag har predikat, först i Damaskus och sedan i Jerusalem och hela Judeen och även ute bland hedningarna, att de ska ångra sig och omvända sig till Gud och göra gärningar som hör till omvändelsen.


Han mötte mycket motstånd, förföljelse och lidanden på vägen men avslutade sitt liv med att deklarera resultatet:

Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans. Den ska Herren, den rättfärdige domaren, ge mig på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskar hans återkomst.
  (2 Tim 4:7)

Paulus gick den väg som Jesus visade honom, nådde målet och är nu framme. I hans, efterlämnade brev pekar han på mötet med Jesus på damaskusvägen som avgörandet i hans liv. Du får också tillfällen att möta Jesus, inte på samma dramatiska sätt kanske, men ändå tillräckligt för att få ett förvandlat liv och ett annat mål.

Vägen tillsamman med Jesus är inte alltid lätt och varför skulle den det. Jesus mötte tom döden för vår skull men tack vare det kan vi nå det mål som hägrar ovan där.

Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå, Herrens vägar,
när Han önskar, att vi himlen skola nå.
Sina barn Han leder här, genom sorger och besvär.
Vi förstår Hans vägar bättre ovan där

Bättre brödlös än rådlös

Jag läser i bibeln om hur Herren genom profeterna ledde sitt folk. Det var mycket strid mellan folken på den tiden. Ofta frågade kungen de profeter han hade tillgång till hur han skulle handla. Nedanstående står att läsa i Första Konungaboken 12 och handlar om var det finns goda råd att få.

Kung Rehabeam (Salomos son) var i bryderi och rådgjorde med sitt folk, dels med de äldre som varit i tjänst hos hans far och dels de unga som han själv umgicks med. Och Rehabeam förkastade de gamlas råd och hörde sig för hos de unga som vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. ”Vad tycker ni att vi skall svara dessa människor?” frågade han dem. ”De begär att jag skall lätta det ok som min far lade på dem. Och här kommer de ungas förslag och motivering, säg till dem:

Mitt minsta finger är tjockare än min fars midja, och det skall ni veta: ”Om min far lade ett tungt ok på er skall jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö skall jag prygla er med skorpiongissel.”

De ungas råd visade sig sedermera inte vara så lyckat. Sanningen är att det sprack helt och hållet. Deras främsta merit verkar vara att de umgicks med kungen.Jag funderar på varför den här händelsen står beskriven i bibeln?

Som ett varnande exempel? Ja kanske. Kungen valde i alla fall bort erfarenheten hos de äldre till förmån för sina kompisar som vuxit upp tillsammans med honom själv. Det kan ju bara gå åt ett håll, vad annat var att vänta? Själva sakfrågan kan vi nog lämna. Valet och resultatet är intresssantare. Jag tror att olika berättelser i bibeln står där för att efterkommande skall lära sig något. Om det är så, vad är det då som är lärdomen i den här berättelsen?

Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den
när han blir gammal. (Ords 22:6)

Vem skall vänja den unge? Någon som gått vägen före? Naturligtvis, vem annars?

Det kristna livet kan vara som ett stafettlopp. Alla deltar, samma budskap, samma tro, generation efter generation. En tro som måste försvaras. Då är det bra med ett visst mått av andlig erfarenhet och mognad. Det är ingenting som kommer flygande på någon utan måste förvärvas. Och sånt tar sin tid. Paulus beskriver:

När jag var barn
 talade jag som ett barn,
 tänkte som ett barn
 och förstod som ett barn.
 Men sedan jag blivit vuxen
 har jag lagt bort det barnsliga.
 ( Kor 13:11)

Så småningom är vi framme vid punkten när stafettpinnen skall överlämnas. Succesionen är given, den finns där och så fortsätter loppet – tills vi är framme.

Allt i sin tid, och allt i sin ordning.

Men Herrens nåd varar
 från evighet till evighet
 över dem som vördar honom
 och hans rättfärdighet
 ända till barnbarnen,
 när man håller hans förbund
 och tänker på hans befallningar
 och följer dem.
 (Ps 103:17-18)

Det här inlägget skrev jag för något år sedan.

Ju större kyrka – ju större väckelse?

Det kommer en stor väckelse före Jesus återkomst, säger några. Inte alls säger andra.

Joel Osteens megakyrka

Hur kommer det att se ut på jorden när Jesus kommer tillbaka? Hur ser det ut i de stora megakyrkorna? Väntar de på en väckelse? Gör vi? Talar bibeln om en kommande väckelse i den sista tiden?  Det är nog snarare tvärtom, svårigheterna kommer att torna upp sig.

Jesus säger: “Men skall Människosonen finna tro på jorden då han kommer?” (Lukas 18:8).

Någon form av tro kanske han finner men på mycket annat än han önskar. Det stora avfallet som Jesus förebådar kommer då att ha skördat sina offer och minskat de troendes antal. De stora världsreligionerna, tillsammans med megakyrkornas brist på undervisning om synd och nåd blir ett annat offer. Vi skall förstå att det förmodligen är under den här tiden Antikrist är verksam med sina förförelsekonster.

Kommer det att finnas frälsning hos tele-evangelister med kyrkor som inte ens ryms i olympiska super stadions? Är det väckelse när 20.000 människor kommer samman för att “gilla” (jämför Facebook) ett budskap som är kliniskt fritt från syndanöd och omvändelse, men däremot är fullt till bristningsgänsen av spekulationer och allt som kliar i öronen?

Därför, var också ni redo, ty i den stund ni inte tänker det, kommer Människosonen. (Matt.24:44).

Låt oss då fundera lite på hur Jesus kommer tillbaka och hur det kommer att se ut i världen när han kommer tillbaka. Hans ord om att han kommer snart betyder faktiskt att när det sker går det fort, med hast. Då hinns inga omvändelser med.

Den helige Ande skall leda er fram till hela sanningen, han är Jesu ställföreträdare på jorden. Någon ungkarl i Rom nämns inte i Bibeln.

Han som betygar detta säger: “Ja, jag kommer snart.” Amen, kom Herre Jesus! Herren Jesu nåd vare med alla. (Upp. 22:20-21).

 

 

 

Anden kommer vår svaghet till hjälp

 

Jag har i några inlägg fokuserat på, vad jag, och flera med mig upplever vara en försummad uppgift för kristna, nämligen apologetiken, försvaret av tron. Ämnet har blivit aktuelt genom boken, ”Behöver tron försvaras, utgiven av Credoakademin. Men apologetik är så mycket mer än den offentliga rollen. Det handlar lika mycket om den grundläggande hållningen till tron. Vi har var och en utrustats med ett förnuft, och Gud vill att vi skall använda och utveckla det. Kallelsen är att älska Gud också med vårt förstånd.

En kristen församling utan diakoni är en självmotsägelse, kan man predika Jesus utan att praktisera Jesus kärlek? På samma sätt med apologetiken, kan man predika att Jesus är sanningen utan att vilja förklara och försvara sanningen, skriver Stefan Gustavsson?

Saulus fick allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias.


Nya testamentet är tydlig i sin undervisning: Anden fördelar sina gåvor på var och en så som den själv vill. Vi har olika gåvor och olika kallelser och skall inte försöka göra om andra utifrån vilka vi själva är. Alla varken kan eller vill vara offentliga apologeter som företräder evangeliet som Paulus gjorde. Men det finns mer än ett sätt att peka på Jesus, och Anden kommer vår svaghet till hjälp.

Apostlarna var både vittnen, förkunnare och apologeter, både i verbal mening och som författare av evangeliet genom sina brev.

I Apg 10 berättas om Petrus och hans kontakt med Cornelius, en romersk soldat. Petrus höll ett tal
 som visade att nu hade evangeliet också nått hedningarna – oss.

Då började Petrus tala: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör – började han, och fortsatte:

Han (Jesus) gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, för Gud var med honom. Vi är vittnen till allt som han gjorde både i judarnas land och i Jerusalem.
 De hängde upp honom på trä och dödade honom, men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig för många av folket. – –

Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.”

Gud gör inte skillnad på folken,

utan tar emot den som fruktar honom,

och gör det som är rätt.

Att frukta Gud innebär inte att vara rädd för honom i vanlig bemärkelse.

Den som fruktar Herren
lever rättsinnigt,
den som föraktar honom
går krokiga vägar.

(Ords 14)

 

 

Vem äger det offentliga rummet?

En nedlåtande attityd för människor som tänker i kristna banor i det offentliga rummet har blivit vanligare. Eftersom kultureliten inte ”går i kyrkan” förstår dom inte kristen poesi t.ex. Därför kan man i frågande ton påannonsera kristna poeter som, ”Kan man skriva bra poesi om man tror på Gud”? Det fick Johan Hakelius, skribent och bl.a. krönikör på Aftonbladet att gå i taket med ett antal exempel på framstående kristna poeter och den ironiskt retoriska frågan, Kan man göra bra radio, samtidigt som man är svensk?”

SVT är ju faktiskt ett sevicebolag till allmänhetens tjänst där det fortfarande ingår människor med kristen tro.

Jag tycker Credoakademins direktor, Stefan Gustavsson har bra på fötterna när han med sin bok, Behöver tron försvaras?, hänvisar till Jesus själv och hans apostlar hur de uppträdde till evangeliets försvar.

I boken ger han ett antal exempel på hur försvaret formades och hur motståndarna blir övertygade om sanningen i evangeliet. De blev inte övertalade, de blev övertygade. Men, det fanns då, liksom nu, de som inte VILL tro. Även Petrus säger sitt amen till detta.

Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal. (Pet 3:15-16)

Att försvaret av tron i det offentliga rummet är främst församlingens ledarskaps ansvar är naturligtvis inte helt fel. De är ju de mest kunniga på området. Borde vara i alla fall.

När det däremot gäller den dagliga kontakten med medmänniskor bör det nog se annorlunda ut. Då räcker det inte med att hänvisa till pastorn. Då tror jag på det allmänna prästadömets möte med medmänniskor. Då skall man, enligt Petrus, vara beredd att förklara det hopp man äger.

En beredskap man får genom kontakt med både Anden och Ordet och låter sig undervisas i hur man skall kunna göra Jesus känd och älskad.

Om det fattas något i den utrustningen eller något som behöver förnyas finns ju möjlighet att få undervisning. Det är ju församlingens uppgift, och/eller pastorns. Jag har inte sådan detaljinformation om nuläget att jag säkert kan uttala mig, så det överlämnar jag till var och en. En sak tror jag dock, behovet av undervisning är stort.

Jag är inte ens säker på att alla pastorer känner till ordet och betydelsen av apologetik.

Ni har säkert hör hur judarna reagerade i Beroia när ordet förkunnades. De forskade dagligen i skrifterna för att se om det stämde med Paulus undervisning. Många av dem kom till tro, liksom många ansedda grekiska kvinnor och män. De frågade inte Anden, de forskade i skrifterna.

I bibeln pågår en kamp för tron från början till slut, Jesus mot fariseerna och sadukeerna, Paulus mot judaisterna och hedniska visdomslärare, Jakob mot en död och teoretisk tro, Petrus mot Kristusförnekelsen och libertanism, Johannes mot gnostiska tendenser.

Skaran av falskmyntare har inte blivit mindre med åren.

Ett nytt kapitel kanske borde skrivas: Apologetikens intåg!