Jag läser i bibeln om hur Herren genom profeterna ledde sitt folk. Det var mycket strid mellan folken på den tiden. Ofta frågade kungen de profeter han hade tillgång till hur han skulle handla. Nedanstående står att läsa i Första Konungaboken 12 och handlar om var det finns goda råd att få.

Kung Rehabeam (Salomos son) var i bryderi och rådgjorde med sitt folk, dels med de äldre som varit i tjänst hos hans far och dels de unga som han själv umgicks med. Och Rehabeam förkastade de gamlas råd och hörde sig för hos de unga som vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. ”Vad tycker ni att vi skall svara dessa människor?” frågade han dem. ”De begär att jag skall lätta det ok som min far lade på dem. Och här kommer de ungas förslag och motivering, säg till dem:

Mitt minsta finger är tjockare än min fars midja, och det skall ni veta: ”Om min far lade ett tungt ok på er skall jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö skall jag prygla er med skorpiongissel.”

De ungas råd visade sig sedermera inte vara så lyckat. Sanningen är att det sprack helt och hållet. Deras främsta merit verkar vara att de umgicks med kungen.Jag funderar på varför den här händelsen står beskriven i bibeln?

Som ett varnande exempel? Ja kanske. Kungen valde i alla fall bort erfarenheten hos de äldre till förmån för sina kompisar som vuxit upp tillsammans med honom själv. Det kan ju bara gå åt ett håll, vad annat var att vänta? Själva sakfrågan kan vi nog lämna. Valet och resultatet är intresssantare. Jag tror att olika berättelser i bibeln står där för att efterkommande skall lära sig något. Om det är så, vad är det då som är lärdomen i den här berättelsen?

Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den
när han blir gammal. (Ords 22:6)

Vem skall vänja den unge? Någon som gått vägen före? Naturligtvis, vem annars?

Det kristna livet kan vara som ett stafettlopp. Alla deltar, samma budskap, samma tro, generation efter generation. En tro som måste försvaras. Då är det bra med ett visst mått av andlig erfarenhet och mognad. Det är ingenting som kommer flygande på någon utan måste förvärvas. Och sånt tar sin tid. Paulus beskriver:

När jag var barn
 talade jag som ett barn,
 tänkte som ett barn
 och förstod som ett barn.
 Men sedan jag blivit vuxen
 har jag lagt bort det barnsliga.
 ( Kor 13:11)

Så småningom är vi framme vid punkten när stafettpinnen skall överlämnas. Succesionen är given, den finns där och så fortsätter loppet – tills vi är framme.

Allt i sin tid, och allt i sin ordning.

Men Herrens nåd varar
 från evighet till evighet
 över dem som vördar honom
 och hans rättfärdighet
 ända till barnbarnen,
 när man håller hans förbund
 och tänker på hans befallningar
 och följer dem.
 (Ps 103:17-18)

Det här inlägget skrev jag för något år sedan.