För ett antal år sedan fick en känd frikyrkopastor en fråga av en ung kvinna, ”vad är egentligen meningen med livet”? En fråga, med varianter, som en pastorer får ett antal gånger, antar jag. Men pastorn ifråga blev helt ställd och började prata om ansvar, tionde och församlingen på ett sätt som inte alls blev något svar på frågan. Hennes följdfrågor gjorde inte saken bättre, för pastorn. Jag minns att jag kände mig förvånad.
På estraden däremot var pastorn i sitt esse. Det var hans arena, där kunde han ohotad lägga fram sin syn på livet och annat. Månniskor har olika begåvningar, även pastorer.
Jag påminns om händelsen ibland.
Hur skulle du svara på frågan om vad som är meningen med livet? Kan du eller jag svara eller står vi också där och stammar. Alla kan hamna i det läget som synes.
Låt oss för den skull inte tappa modet, pastorer är också människor och kan inte allt.
När jag nyomvänd befann mig i en liknande situation, kunde inte heller jag lämna en för mina kompisar bra förklaring. Jag visste i princip inte själv vad jag gett mig in i. Det bara hände, marken var förberedd och jag lämnade det liv jag tidigare levde, med de kompisar som jag nu skulle förklara vad som hänt för.
Vägen fram till frälsning är oftast en process som pågår i ens inre under en tid, olika för olika människor naturligtvis. Min egen egentliga process började med ett besök i pingstkyrkan i Kumla. Året var 1956, det var annonserat ett sång- och musikmöte. Några veckor senare i september var det bibelskoleavslutning i Stockholm Filadelfia som min syster Kid och hennes dåvarande pojkvän skulle besöka. Med dem skulle några damer följa och jag fick förslaget att följa med. Min plan var att i Stockholm låna bilen och med en av damerna ”utforska” staden. En plan som krossades skändligen genom en smärre krock med en buss i närheten av Kaggeholm.
Så det blev övernattning på Kagge och nästa dag gemensam färd till Filadelfia och gudstjänst. På söndagen kvällsmöte insåg jag var jag hörde hemma och kapitulerade.
Sedan sken solen varje dag, inte alls. Där stod jag med alla frågor, utan kompisar och hjälp. Alldeles utan var jag inte, några ungdomar i pingstkyrkan stöttade mig
Fyra månader senare ”flydde” jag i alla fall Kumla och hamnade i Västerås. Fyra år senare var jag gift och medlem i Västerås pingst. Tala om förändring och förnyelse.
Efter fyra barn och tolv barnbarn och även två barnbarnsbarn är jag nu inne på landningsvarvet och en viss eftertänksamhet infinner sig, vad har meningen med livet varit för mig? Jag vet inte riktigt vad jag skulle svara på en sådan fråga i dag. Meningslöst har det nog inte varit i alla fall. Jag har funderat i vissa banor och kjommit fram till att det kristna livet skulle bli intressantare och kanske även meningsfullare om vi kunde lära oss och våra ungdomar att ge fullgoda svar på de olika frågor vi möter om tron och varför vi tror.
Man blir inte bra på någonting om man inte tränar. Guds ord säger:
Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal.
Om kristna skulle uppfattas som reflekterande människor som vet på vem man tror och kan ge skäl för det tas det på allvar, snarare än känslomässiga fanatiker eller t.o.m. okunniga fåntrattar, då skulle evangeliet vara ett reelt alternativ att ta till sig.
Kanske livet skulle bli lite mer meningsfullt?
Det är ju primärt inte en fråga som jag äger, utan det är församlingarnas och ytterst de olika församlingsledningarnas.
Viktigt och oviktigt 
Stickan min älskade bror!
Oj, tänkte jag, när jag gick in på din blogg , här finns en gemensam historia.
Även jag har återkommit till den här händelsen många gånger, bilderna sitter kvar.
Särskilt bilden från Filadelfiakyrkan i Stockholm, andra läktaren där du avgjorde ditt liv.
Det är verkligen ganska suveränt och i bakgrunden fanns Han som redan hade rest sig för att möta dig.
Vi andra och även jag förstod inte vad som hände. Så är det nog när något stort sker.
Jag är glad att jag var med.
Den andliga världen låter sig sällan förklaras och inte heller Gud.
Det är en annan kunskap.
Ofta har vi förmedlat en felaktig bild av hur vi blir frälsta, och om hur omvändelsen kommer att förvandla oss.
På så sätt blir det bara en glättig och ofta falsk yta.
Det gäller att skaffa kunskap.
Det är därför kunskapen skall grundläggas i hemmen och det missar vi ofta, tyvärr.
Det här är väldigt närgånget och personligt och kallelsen till att bli en efterföljare saknar ibland förebilder.
Dessutom måste vi lära oss att äta själva
eftersom maten serveras på de mest vidunderliga sätt
det handlar om att det finns två makter
där den ena bryter sönder och den andra, den Gudomliga viljan är att ”föda oss på nytt”
återkommer gärna i sak här på Kumlingården
din syster
Kid
GillaGilla
Tack för din reaktion.
Ja Kid, det var en märklig dag som avrundades med att jag slängde cigaretterna i vattnet och blev fri även från detta. Det fanns ett behov att fatta ett beslut att nu var det slut med det gamla livet. Nu började livet som leder hem, även om det blev besvärligt ibland.
Mest beroende på att jag förväntade mig att nu skulle jag få känna mig glad jämt. Så blev det inte till en början. Tron växte emellertid till och även kunskapen och därmed kom frälsningsglädjen.
Ibland tror jag att vi tog frälsningen på mer allvar förr, vi kom fram till en dag för avgörelse och när den stunden var inne så ”gick det igenom” som man sa. Och när beslutet var fattat höll man fast.
Kanske våra ungdomar får för många alternativ och blir obeslutsamma om vägen. Dessutom möter dom nog fler frestelser än på vår tid.
Systematisk bibelundervisning skulle säkert hjälpa många till en bättre förståelse av överlåtelsen, varje dag.
Allt gott till er – alla tre
/Stig
GillaGilla
Om vi kristna skulle leva i det uppdrag Jesus gett oss skulle livet vara så spännande att vi inte ens skulle förstå frågan ”Vad är meningen med livet?” Då skulle vi be som lärjungarna:
”Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.” När de hade slutat att be, skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och predikade frimodigt Guds ord.”
Apostlagärningarna 4:29-31
En tid i mitt liv levde jag med känslan att vara oönskad. Jag hade kommit till av en slump. Ingen hade tänkt att jag skulle bli till. Så kom jag i ett sammanhang, satt ibland en massa andra människor på en morgonsamling, då prästen börjar andakten med att peka rakt på mig och säger med bestämd röst: ”DU har inte blivit till av en slump! Gud LÄNGTADE efter dig! Det var därför han skapade dig! Han ÄLSKAR dig!”
Sedan fortsatte han andakten med att det inte finns någon som existerar utan att Gud hade tänkt det. Alla har Gud skapat med ett syfte.
Alltså är det bara Gud som kan svara på aktuella fråga. Vi får gå till honom med vår fråga: Varför har du skapat mig? Vad är syftet med mitt liv? Vad har du tänkt för mig? Hans plan för var och en är unik. Vi har våra gåvor och han kan ge oss ytterligare förmågor när vi går in i den tjänst han har tänkt för oss. Och det är när vi hittar den pusselbiten som är VÅR som vi kommer in i glädjen och hemkänslan. Att få samarbeta med Gud!
Jag reagerar på dina epitet ”fåntratt” och ”känslomässig fanatiker”. För det första står det:
”Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.”
Första Korintierbrevet 1:26-29
Själv är jag en spontan känslomänniska men står ändå med fötterna på jorden och är grundad i Ordet. Så det behöver inte vara någon motsats i detta.
Tack för ditt inlägg. Många behöver som du säger reflektera över vad de tror och varför.
GillaGilla
”En tid i mitt liv levde jag med känslan att vara oönskad. Jag hade kommit till av en slump. Ingen hade tänkt att jag skulle bli till. Så kom jag i ett sammanhang, satt ibland en massa andra människor på en morgonsamling, då prästen börjar andakten med att peka rakt på mig och säger med bestämd röst: ”DU har inte blivit till av en slump! Gud LÄNGTADE efter dig! Det var därför han skapade dig! Han ÄLSKAR dig!”
Exakt det vände hela min syn på Fadern också. innan min tro blev levande var min inbillade tro att Gud bara var straffande och att jag bara fanns till för andra. Egentligen trodde jag nog redan då att Gud är Skaparen men jag trodde inte att jag var lika mycket skapad för ett syfte som alla andra.
Nu har jag börjat upptäcka att den senaste bibelversionen ”2000” tar bort bibeltexter som visar på Herren som Skaparen. Du förstår ju hur sådant tilltag, att ta bort sådana texter, tar bort just det som har med verkligt viktiga meningar i relationen mellan Gud och människan att göra.
Till oss alla: Kasta 2000-biblarna på bokbålen!
(Spara kanske något ex som referensmaterial på tidens avfall)
GillaGilla