När tuppen gol gick Petrus ut och grät bittert.
I hans tårar låg grunden för en omvändelse som han aldrig kunnat åstadkomma själv hur mycket kunskap han än hade fått.
Efter sin uppståndelse tog Jesus god tid på sig innan han på djupet löste Petrus från hans smärta.
Markus berättar att den ängel som kvinnorna mötte vid graven bad dem särskilt hälsa till Petrus.Det var antagligen den tröst han behövde just då. Ängeln strök också under att det avgörande mötet mella Jesus och hans lärjungar skulle komma att ske i Galliléen.
Såväl Lukas som Johannes berättar att Jesus trots detta kom till sina lärjungar medan de ännu var kvar i Jerusalem. Det var dock inte förrän efter måltiden vid Genesarets sjö som Petrus blev löst genom Jesus trefaldiga fråga till Petrus: ”Älskar du mig?”.
Petrus fick inte bara syndernas förlåtelse – vilket givetvis inte är ”bara”. Han fick samtidigt förnyat förtroende till att gå in i det ledarskap som Jesus långt tidigare talat om (Matt 16:13-20) och som han nu började bli mogen att bära.
Den djupa trolöshet som Petrus bar på utan att veta om den mötte alltså Jesus med sin gränslösa trofasthet. Här finns både en negativ och positiv chock. Jesus hade nog sett Petrus trolöshet men Petrus hade inte gjort det själv. Nu när han hade både sett sin trolöshet och Jesu trofasthet var storhetsdrömmarna borta. Detta måste ha varit som en uppståndelse från de döda. Efter den dagen var inget som förut i Petrus liv.
Jesus var den störste – eller den ende. Petrus had fått se synden i sitt liv – och sin vanmakt inför den kraft som synden kan väcka till liv. Men han hade också fått se Jesu nåd, hans oanade trohet mitt i vår trolöshet. Och detta är en del i vårt dilemma.
Hur skall vi kunna se Jesu trofasthet om vi inte sett vår egen trolöshet?
Källa: Boken ”Frälsningen”, av Sven Reichmann