Teaterpjäserna

Vi tänker oss att du skall skriva en teaterpjäs som du fått beställning på. Så börjar ett kapitel ur ”Frälsningen”, en bok av Sven Reichmann – och fortsätter:

Din pjäs blir tre timmar lång och den handlar om idel snälla människor som är harmoniska därför att de alla lyssnar på och hjälper varandra.

Jag tvivlar på att du ens får den antagen för uppförande. Men om så skulle ske kan du lugnt räkna med att bli hackad i småstycken av recensenterna. De kommer alla att beskylla dig för att ha beskrivit en idyll som inte har något med verkligheten att göra. Det handlar ju inte om verkliga människor, kommer alla att säga. Det är bara i Bullerbyn som livet är så idylliskt

Men om din pjäs handlar om människor som utnyttjar varandra – gärna även sexuellt – sviker varandra, mördar varandra kommer du att få jublande recensioner. Alla kommer att uppfatta dig som en illusionslös realist. En familj där allt i början ser ut att vara bra men där mörka hemligheter plötsligt exploderar över köksbordet så att alla skriker åt varandra och slår varandra – det är ett pålitligt koncept och blir en publikframgång

Genom vår kultur får vi alltså en dubbel bild av oss själva. Dels anses vi vara så goda och förnuftiga att vi kan och bör betros med alla sorters friheter. Dels målar artister och kulturskapare en bild av människan där hon ofta till förvillelse liknar ett monster. Den dubbla bilden är så kluven att det är ett stort mellanrum – en avgrund – mellan dess båda delar. Det konstiga är att vi ser detta och ändå märker vi inte hur underligt det är.

Kulturen bekräftar denna uppfattning genom dessa två helt olika bilder av människan – och båda bilderna är sanna. Vi vill ofta det goda men gör lika ofta något helt annat. Vi önskar rättvisa men vår önskan urartar så lätt till att vi blir avundsjuka eller fastnar i hämndbegär. Och sedan använder vi vårt förnuft till att hitta på förklaringar till varför vi gjorde det där som vi både ville och inte ville och som vi samtidigt visste var fel. Vi anstränger oss till det yttersta för att maskera vår dubbelhet. Vi är vagt medvetna om den och vi skäms enormt för den eftersom den är en bild av att vi med våra höga ideal inte kan styra våra egna liv. Det finns en vanmakt i detta som både fascinerar och skrämmer oss. Fascinationen ser vi bäst i alla romaner, pjäser och TV-serier.

Gud använder sig inte av förtryck utan betror oss med ett häpnadsväckande mått av frihet. Han stoppar oss inte när vi är på väg att göra illasinnade gärningar. Det är ju därför många menar att det inte ens teoretiskt kan finnas en Gud som är god och allsmäktig, när ondskan kan härja så fritt som den gör. Men ondskans tid är begränsad.

Den friheten vi fått kan vi använda till att söka frälsning. Den frälsning som möjliggjodes av Jesus när han tog all vår dubbelhet och synd i sin kropp på korset. Den ger oss inte alltid lycka efter världens mått men ger oss Guds rättfärdighet.

Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. (Rom. 14:17)

Annonser

3 thoughts on “Teaterpjäserna

  1. Tack för en i alla avseenden kvalitativ reflektion med transcendentala inslag, vilka onekligen talar till det kristna hjärtat. Ondskans tid är begränsad, och detta konstaterande är i all sin enkelhet underbart uppbyggligt. I dessa yttersta dagar, då antikrists uppenbara frontalattacker på vårt civiliserade samhälle ständigt gör sig påminda, är det av dubbelt värde att ta del av en förnuftsimpregnerad text som manar oss att vända blicken uppåt, varifrån den enda hjälpen ur degenerationens gissel står att hämta, för den som söker den. Enligt undertecknads ödmjuka förmenande har den allestädes närvarande och föga stärkande diskbänksrealismen gjort sitt. Manegen torde därmed vara krattad för de tillskyndare av Thalias sköna konst som inser värdet av en moralisk upprustning!
    Andreas.

    Gilla

  2. Har inte läst Reichmanns text men livet i Bullerbyn är inte idylliskt. Såvida man inte sätter likhetstecken mellan idyll och frihet från intriger. Då håller jag med om en sådan beskrivning.

    Astrid Lindgren beskriver ett icke-idylliskt problem genom att skildra en skomakare som mår dåligt och misshandlar sin hund. Detta ser en av Bullerbypojkarna som fylls med medlidande för hunden. Astrid väljer att låta lösningen på problemet bli så att pojkens pappa, om jag minns rätt, köper hunden av skomakaren. Eller så minns jag fel och det gick till så att man hjälpte skomakaren i stället så att det fick gå väl den vägen. Hur som helst är problemet löst, utan intriger, innan avsnittet på 30 minuter är avslutat. Sådant kan man rekommendera ganska små barn att titta på.

    Motsatsen är den engelska serien ”Hem till gården.” Där introduceras tittaren i den första intrigen från första stund och sedan tar det hundratals på hundratals avsnitt för att författaren ska hinna presentera alla tänkbara intriger som går att hitta på i en sådan ”idyll.” Trots den oändliga handlingen blir ingen i slutändan lycklig.

    Fäst din ögon på Jesus
    Se in i verkligheten själv
    Alla ting runtomkring
    Smälter ner som snö….

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s