– väckarklockan

Stefan Gustavsson, han som försöker få oss och våra resp pastorer att förstå vad apologegetik betyder har använt ovanstående rubrik i ett kapitel i en bok han skrivit. Jag citerar och sammanfattar delvis:

Trots den i många stycken avancerade utbildningsnivån i den kyrkliga världen ligger kommunikationen av tron alltför ofta på söndagsskolenivå. Predikanten anpassar ofta sin förkunnelse till sådant som är lättsmält, både intellektuellt och känslomässigt och undviker det som kan uppfattas som komplicerat eller kontroversiellt.

Det skulle i stället kunna handla om ondskans problem, bibelns trovärdighet, synen på andra religioner eller hur man skall se på tro och vetenskap. Eller också kan det röra sig om frågor som är kontroversiella i relation till till det sekulariserade och starkt individualistiska kulturen – en kommande dom, möjligheten att för alltid bli separerad från Gud, konkreta etiska frågor som rör miljö, fattigdom och abort, sexualitet eller bibelns undervisning om pengar. (För att inte nämna Israels kommande betydelse.)

Utan mod och intellektuella redskap, tenderar kristna ledare att helt enkelt bortse från dessa svåra men viktiga frågor. I förlängningen leder det till en förvirring som får ungdomar att börja tvivla och till sist att lämna tron. När präster och pastorer – medvetet eller omedvetet, uttryckligen eller mellan raderna – säger att dessa frågor, som berör ungdomars liv, inte är tillräckligt viktiga för att besvaras, framstår kristen tro som irrelevant och oförnuftig – och till sist osann.

Situationen är ytterst tragisk och innebär ett gruvligt svek mot våra ungdomar. Vi lämnar dem fortsatt andligt försvarslösa och utsatta för skoningslösa attacker från den omgivande kulturen. Bildligt talat ut i ett modernt krig beväpnade med en slangbella. Slangbella eller inte, David hade en sådan så vi får klara oss med det. Eller har tiderna möjligen förändrats? (Förlåt försöket till ironi).

Situationen är dubbelt allvarlig skriver Stefan Gustavsson:, Församlingen har under decennier backat under trycket av den sekulära kulturen och har samtidigt ignorerat eller förnekat bibelns entydiga undervisning om apologetik och maning för kamp för tron. Vi har svikit människor, och vi har på den här viktiga punkten brutit med Guds ord.
Behovet nu är inte smärre justeringar; det handlar om radikal omvändelse

Men kära Stefan, så här illa kan det väl ändå inte vara, jaså det är så illa? Jaha, och vad kan vem göra vad då, och vilka talar vi om? Radikal omvändelse skriver du. Menar du kanske att hela det pastorala pingstsamfundet skall omvända sig? Och kanske dessutom hela det övriga etablissemanget. Sveriges Kristna råd t.ex.

Där har man väl annat att bekymra sig för, naturen, marknadsundersökningar, hur närmandeprocessen mot andra religioner skall processas, vilken spik man skall använda när man kokar sin soppa, och hur soppan sedan skall fördelas?
Ska A Call To Action – förklinga oförstådd?

. . . mångas tysta bön i våra dagar

Att andlig sång har en påverkanskraft på människor får vi belägg för titt som tätt. I det profana Sverige vårdas vår nationella sångskatt bl.a. genom Allsång på Skansen och på andra ställen där publiken samlas för att sjunga tillsammans. Man gläds åt att sjunga gamla örhängen som mormor känner igen och kan texten till och glatt sjunger, tillsammans med en massa ungdomar. Den gemensamma sången skapar glädje och gemenskap.

Är det igenkännandet som är nyckeln?

Det frikyrkliga Sverige ser det inte så. Förr sjöng hela kyrkan gemensamt om Jesus, i sånger som berörde människors både känsla och vilja, man kände igen dem och deltog med glädje. Mötespublikens medverkan, tillsammanms med en engagerad sångarskara lyfte gudstjänsterna. Sångerna var välkända långt utanför kyrkan och många kan vittna om den påverkan de hade. Våra sång- och musikmöten, anpassades för att möta detta behov, drog mycket folk till våra kyrkor, och var ofta ett led i en utåtriktad offensiv. Det är en form av kontakt som försvunnit i hanteringen. Det kan man sörja över.

Även om dagens ungdomar inte kan texterna till dessa sånger kan ändå formen återupplivas med texter som talar till dagens mötesbesökare. Det är inte där problemet sitter, det sitter i ett feltänk i grunden. Att allt skall ske från estraden, och med utvalda deltagare, i någon mening godkända och legitimerade. Mötesbesökaren måste bli en deltagande faktor igen.

När en behovets människa själv får delta i sånger, alternativt lyssna till sång, med text som har med Jesus och befrielse från synd att göra, har det redan skett en delseger, en liten bekännelse. Renheten i Jesus blir en kontrast mot synden i det egna livet och den helige Ande får möjlighet att peka på att förändringen finns inom räckhåll. Det är klokt att använda de medel som svarar mot ett inneboende behov hos de människor vi vill nå. Det har sången, och alla vet det. Jag tror också att den som upplever delaktighet i sången också får kortare väg till en djupare delaktighet.

Det är egentligen obegripligt hur vi kunnat hamna i den här situationen. Vi har avhänt oss ett av de effektivaste sätten att skapa kontakt med människor som älskar den här typen av sång. En kontakt som är till stor hjälp för en fortsättning på vägen, och jag har väldigt svårt att se den avvecklingen som välbehagligt i Guds ögon.

I stället får församlingen passivt sitta och lyssna till ”örongodis” framfört av specialister. Ja, men det är väl bara att sjunga med, säger de. Visserligen är det ofta nya sånger och samövade i ”lovsångsgruppen”, men sjung med i alla fall. Vi sjunger ju till Guds ära!

De som tycker så, har ett sorts underutvecklat sätt att förhålla sig till sång och musik i gudstjänsten. Det är ju faktiskt en församlingens angelägenhet. Det blir än allvarligare om man hanterar också andra uppgifter i församlingen på liknande sätt. D.v.s. att församlingen står vid sidan och tittar på, och några få som agerar – eller inte agerar, i mer eller mindre viktiga frågor.

Och nu kära lovsångsledare, udden är inte riktad mot er utan mot de ledare som förlett er att tro att detta blir det understöd i gudstjänsterna som Herren behöver, det är det inte. Det är en form av ”följajohnsyndrom”, ursprungligen lanserat i Uppsala. Många av er borde leda en större eller mindre kör, leda församlingssången, hjälpa unga blivande sångledare att utvecklas och inspirera till andra sång- och musikinslag.

Sången i våra gudstjänster bör inte fördelas och ledas av några få, den är viktigare än så.

– men solen ej slocknat än

Många kanske tycker att jag ibland målar tiden i mörka färger, att jag ser problemen men inte möjligheterna, och så är det nog ibland. Men jag tror också att man får använda de färger man ser. Nu vet jag ju att det också finns en hel skala med andra färger att använda beroende på vilket perspektiv vi anlägger. Om vi bara tittar på det närvarande, och vad det berättar för för, oss har vi all anledning att se de mörka. Men…

Presidentvalskampanjen i USA och turerna omkring den frestar mig att måla med svart. Åtminstone tills vi får klart för oss var USAs nya president har för planer för Amerika och därmed resten av världen.
Jag kan tänka mig att han ingår i den trojka som kommer att leda jordens innevånare mot det det öde som blir en avslutning av denna tiden. Att det blir en avslutning står nog klart, när det sker är mer osäkert. Ur kristen synpunkt spelar nog inte valet av president i USA någon avgörande betydelse, åtminstone inte som vi kan bedöma – än i varje fall. Clinton hade sin och Trump sin agenda, båda leder fel. De är både en fiende till Gud.

I väntan på fortsättningen är det klokt att fokusera mera på skaparen än på det skapade och studera hans ord, för att vara beredda på den dagen. Vi kan nog också konstatera att

Vi har ett nuläge att förhålla oss till, en uppgift att utföra och en framtid att längta till, och anledning hoppas på att möta Herren med sitt, ”välkommen hem”. Även, om vi kommer som den förlorade sonen som fick en gudomlig hemlängtan.
Under denna väntan är en av våra uppgifter att salta vårt budskap så att det håller ordet färskt och i gott minne.

Ni är jordens salt, säger Jesus, men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner, säger han. (Matt. 5:13)

Om det omtalade saltet ligger oanvänt på våra olika estrader mister det snart sin sälta och kommer sedan de katolsktinspirerande ljusbärarna att bli det ljus vi sprider i våra kyrkor blir det allt glesare i bänkarna.

De tidstecken som Jesus talade om blir allt flera och borde generera större intresse och uppmärksammas mera. De antisionistiska strömningar t.ex. som alltmer börjar flöda i världen har nu också fått fäste i USA och judarnas situation tvingar dem till det återvändande till Israel som är förutsagt i bibeln? Vet alla det?
Vi ser hur judarna blir mer och mer kringrända även i sammanhang där de borde vara skyddade. Vårt eget land utmärker sig också genom sitt ekonomiska samröre med Hamas i Gaza. Som medlem i Fns äkerhetsråd kommer de troligen att bli ännu mer aktiva’

Vi behöver inte bli fatalister, men väl realister, när det gäller vår gemensamma framtid.

”När ni ser” Jerusalem omringas av arméer då vet ni att dess förstörelse är nära. Då måste de som är i Judeen fly till bergen, och de som är inne i staden måste lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. Det är straffets tid, då allt som är skrivet ska gå i uppfyllelse.
 (Luk 21:22)”

Det finns många fler s.k. tidstecken och sammantaget ser vi hur det drar ihop sig till finalen. Jag tror inte vi ska vara alltför ängsliga, men vi skall vara vaksamma. Vi har många varningar att förhålla oss till och det är inte de ogudaktiga människorna som styr utvecklingen, även om det ser ut så ibland.

Text, delvis lånat från http://www.bibelfokus.se/

Personligen tycker jag att detta presidentval blev till ett val mellan pest och kolera. Det är vad jag kan se från min horisont efter att ha sett en del dokumentärer om både Hillary Clinton och Donald Trump. Nu blev det Trump som vann och det har vi att förhålla oss till,

Nu kan man fundera över hur Gud avser att använda Donald Trump som president i USA. En nation där det finns så mycket av orättvisor, omoral, ondska, hat, överflöd, egoism, girighet, individualism, New age, kristna villoläror, falska profeter, etc, etc. Jag inte kan tänka mig att Donald Trump är mannen att klara den delen.

Helt klar ligger också Trumps etik och moral långt utanför vad vi kan kalla ”kristen”. Men man måste också lägga till att han är en hårdkokt affärsman som lånat upp stora summor för att kunna bygga upp ett affärsimperium. Trump är en man med hårda nypor och han ger igen dubbelt upp när någon gått emot honom. Han tål uppenbarligen inte kritik.

Donald Trumps pappa skickade tidigt sin son Donald till en metodistkyrka i New York där ingen mindre än Norman Vincent Peale var pastor. Peale (som dog 1993) var en 33:e gradens frimurare, och hans ”evangelium” kan bäst beskrivas som en mix av New age-tankar och en del kristet tankegods. Han var en av bidragsgivarna till den framgångsteologi som senare blev känd och spridd i Sverige via bl.a. Ulf Ekman.

Norman Vincent Peale skrev den omåttligt populära boken om framgång: The power of positive thinking (kraften i positivt tänkande). Detta New age-evangelium passade som hand i handske för en ung affärsman som siktade högt, MYCKET högt! Det var också denne Norman Vincent Peale som vigde Donald Trump med hans första hustru. Jag gissar att vi kan få höra en del sådant budskap i Trumps kommande tal: ”Tro på dig själv. Tänk stort! Tänk positivt! Inget är omöjligt bara du tror på det!”. Eller varför inte: ”Vi skall göra Amerika fantastiskt igen!”

Nåväl, nu skall vi ju inte tänka att Gud schabblade i och med att Trump blev president. Ledare kommer inte på plats av misstag. Gud har kontroll över vad som sker, och han har särskilda avsikter med det.

New age är så utbrett att man hellre bör kalla USA för ett New ageland än ett kristet land. En sund och genuin kristendom är idag sällsynt. Detta avfall i kristenheten är säkert en av orsakerna till varför USA brottas med så många problem och varför man får en ledare som Donald Trump. Gud ger folket vad folket förtjänar, jag tror att även vårt land så småningom kommer att drabbas av konsekvensen av vårt avfall.

För dem som tänker sig en framtid på jorden skulle USA behövt en ledare av en helt annan kaliber än Trump. Jag tror att valet av honom är en händelse som griper in i mänsklighetens historia på ett annorlunda sätt än förväntat. De som ser honom som en föregångare till en ännu hårdare herre tror jag har anledning att förbereda sig för detta. Han kommer kanske att tvingas liera sig med krafter som kommer att bilda en ny och andligt avskalad kyrka.

Vi är kanske den generation som kommer att bevittna början till helt ny era där den falska ekumeniken blommar ut, ledd av RKK i en av människor formad global gemenskap. Något som i sin tur jämnar vägen för Antikrist, de mindre kommer först.

Herren Gud sade:

”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt.”
(1 Mos 3:22)

Gud ville hindra Adam från att bli odödlig genom att äta också av livets träd. Det måste betyda att det finns ett evigt liv eftersom det kunde gå förlorat, enligt Gud.
Frågan måste då bli om Gud menade att detta liv för alltid skulle vara förlorat genom Adams handlande.

Vi får leta efter svaret i andra texter men redan innan vi börjar söka måste vi slå fast att hur än svaret blir så har det en alldeles avgörande betydelse för hur vi läser bibeln – nästan oavsett vilken text vi studerar.
För om Gud menade att han vill föra människorna tillbaka till det eviga livet, då är det livet också historiens slutmål. Allt vad han säger och gör under historien kommer då att ha det målet i sikte. Varje profetia och varje Guds handlande blir då steg på vägen mot det stora målet och texterna bör tolkas därefter.

Om de eviga livet å andra sidan inte är Guds slutmål, så kommer alla hans handlingar att ha ett annat mål. Därmed måste alla texter också få en annan tolkning och mening.

Nu är det ju ingen hemlighet att Nya Testementet förkunnar att det eviga livet står som slutmålet för Guds handlande. Men hur är det med Gamla Testamentet? Om vi skall kunna brygga över klyftan mellan judendom och kristendom, bör vi även här finna tydliga besked om att allt Guds handlande syftar till att ge oss tillbaka det eviga livet.
Kanske måste vi i så fall också se hur Gamla Testamentet uttrycker saken för för att vi skall förstå vilken roll judarna spelar, skriver Sven Reichmann i sin bok Judarna.

Ordet ”evig” finns på snart sagt varje sida i Bibeln när hans rättfärdighet, hans kärlek eller hans rike kommer på tal. Ett exempel:

”Ja med en evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig” (Jer 31:3)”

Detta var en hälsning till Guds folk en kort tid före Jerusalems förstöring. Guds eviga kärlek skulle leda till att folkket inte gick under i den kommande katastrofen. Nog var det många som tyckte att den eviga kärleken var gåtfull och fördold, när staden ödelades. Ändå kunde man utbrista mitt i all klagan när det hade hänt:

”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut på hans barmhärtighet. (Klag. 3:22)

Gud är evig och hans kärlek är också evig. Det är kanske i det perspektivet vi får se hur Gud handlar med oss.

PRÖVA ALLT MED SKRIFTEN SOM MÅTTSTOCK

Bakgrunden till detta brev, som Per-Arne Imsen förmedlar, är de italienska vännernas syn på hur evangekalt troende syskon förhåller sig på ett nytt sätt till den katolska kyrkan.

De har blivit allt mer förbryllade över hur evangelikaler globalt relaterar till den Romersk Katolska Kyrkan och särskilt påven Fransiskus. De italienska syskonen förstår det som att många baserar sin bild av katolicismen på känslointryck och ett skenbart evangeliskt språk av påven, eller så har man tagit del av knapphändiga informationssnuttar som bortser från hur komplicerad katolicismen är. Det råder mycket naivitet och ytlighet.

– och bara skriften

Det sägs ibland att vårt samhälle blivit öppnare för andliga samtal. Det har blivit lättare att kommunicera i andliga frågor och man har gemensam strävan menar man. Strävan efter en agenda av enighet. Och kanske det är öppnare. Det beror nog också på hur vi definierar ”andliga samtal”. Om Gud, hans ord och hans både kärlek och anspråk skulle ventileras, skulle snart samtalet dö ut i brist på bränsle, eller kanske man skulle börja tänka att det finns ju alternativ.

Det har blivit lite så i Svenska kyrkan. Det finns minsann andra gudar också, säger högt uppsatta personer i den, och vi skall inte genera muslimerna med att framhålla Jesus på Muhammeds bekostnad. Tillber vi inte samme Gud, egentligen?

Jo, det har blivit öppnare!

Sedan har vi ju katolikerna med sin påve som sägs vara Jesus ställföreträdare på jorden, Han har ju nyss besökt oss för att både fira och genom ny gemenskap jämna vägen till sig själv. Kanske med hjälp av Maria, Jesus moder. För att inte glömma alla andra helgon, plus en samling traditioner som motiverar de prästerliga tjänsterna, öppna endast för män.

Sveriges Kristna Råd bidrar till öppenheten med sin syn på värdet av att kyrkorna närmar sig varandra. För att ta del av varandras olika erfarenheter av sina resp. religioner, och få nya erfarenheter – inte i första hand från bibeln utan från deras syn på, – varandra. En förvillelse kan emellertid inte lösas med en annan

Den som tror på Jesus står däremot i ett motsatsförhållande till världen idémässigt, med bibeln som utgångspunkt. Världen hatar oss, säger Jesus i Joh. 15:18-19. liksom den hatar Jesus själv. Kan vi i våra försök att skapa goda relationer med vår omvärld, hålla fast vid hela bibeln, eller måste vi fortsätta rucka på den för att behålla relationerna som goda?

Här följer några exempel som bibeln är mycket klar över, men som den moderna människan förstår att sätta frågetecken efter. Inkl. de grupper jag nämnde ovan..

Skall vi tro att Gud är skaparen av världen? Skall vi stå kvar vid att äktenskapet är mellan man och kvinna? Skall vi hävda att man bör leva återhållsamt före äktenskapet? Skall vi tro att Jesus dog för att försona oss med Gud? Att hans liv och verksamhet, kärlek och lära, är vårt rättesnöre? Att Jesus är vägen, sanningen och livet? Bara han. Och att man måste omvända sig från sin synd för att bli räddad?

Fina tankar i kyrkan räcker inte, de blir inte till välsignelse bara för att de tänks i en kyrka. Om vi kristna tappar bort det salt vi blivit utrustade med och ersätter det med sötsaker ställer de flesta upp och blir andliga. Samtalsklimatet blir då också öppnare, men ….- är det det klimatet vi skall värna om?