Tiden håller på att rinna ut, och att vi närmar oss snabbt den punkt när Gud säger, hit men inte längre.

Att en sekulariserad svensk skall förstå detta och dessutom Israels roll i historien är inte att förvänta sig. Däremot kunde kunskapsnivån vara något högre hos dem som borde känna till historien, de bekännande kristna. Men jag har en känsla av att även våra unga vänner inte har den kunskap i ämnet som är nödvändigt för att förstå tiden. Församlingarna har inte bidragit med så mycket undervisning. När man är ung är det också så mycket annat som pockar på uppmärksamheten.
Det vi blir upplysta om av vår omvärld är i alla fall att Israel är en ockupationsmakt. Det säger FN med alla sina lydstater, EU med sina, och så Sverige med sina eftersägare, bla SVT och övrig media som menar sig ha lösningen, som är den s.k. ”tvåstatslösningen, Den står dock inte på Guds agenda.

Det finns ju faktiska ockupationer på många andra håll i världen som inte intresserar någon, det är något särskilt med Israels ”ockupation”.

De som förfogade över den omstridda marken före Israel och sexdagarskriget är inte samma ”nation” som kräver området tillbaka. Dessutom är det inte en nation som kräver tillbaka marken utan en grupp palestinier som vill bemäktiga sig marken och vars bakomvarande historia har uttryckts i olika terrorhandlingar, och som fortfarande är deras huvudsakliga förhandlingsmetod.

Jordanien, de rätta ägarna till den omstridda marken har abdikerat. Och då erkänner en etablerad rättstat som Sverige ”palestiniernas rättigheter” och bortser helt från ev. skyldigheter och lierar sig med den råa terrorns folk.
Det står bildlikt talat ”palestina” stämplat i båda ögonen på regeringen och smboliserar förmodligen den tvåstatslösning man menar sig se framför sig.

Det här är en kortversion av historien hittills, men det finns naturligtvis en fortsättning. Beroende på perspektivet och underlaget kan vi ana slutet.
Gud har hittills hållit sin hand över Israel i med- och motgång genom historien. Medgång när folket varit trogen sin Gud, motgång när man övergett honom och följt andra gudar. Gud har förskingrat judarna över hela jorden för sina synders skull, men håller på att återsamla dem i sitt land Israel, för sina egna löften och profeternas ord.

Vi hedningar har också övergett vår kristna tro som kommit oss till del för att följa andra gudar, ”som inte är några gudar”. Guds dom kan mycket väl komma över oss när vi i vårt övermod drar ut för att bekämpa Guds folk, judarna i slutstriden.
Det går inte att ”runda” den fiendskap som mer och mer etableras mot Guds folk och vi har anledning uppmärksamma det som händer. Hur Gud ändå räddar sitt folk.

USAs nyvalde president Trumps inträde på arenan kan bli den vändpunkt som påskyndar utvecklingen och drar folkets ovilja mot honom till att även drabba Israel och eskalera ländernas ovilja mot landet. Om han vidhåller ambassadflytt till Jerusalem och därmed omöjliggör den omhuldade tvåstatslösningen kan frustrationen bland Israels fiender utlösa en ”början till slutetsituation”.

Det här är händelser som i olika varianter kan bli vår verklighet.

Jag har förstått, efter lite efterforskningar, att mycket av kunskapen om Israels betydelse gått förlorad för den moderna församlingen. Speciellt Svenska kyrkan ser ut att ha tappat orienteringen.

Eftersom Israel med sin envishet att vilja finnas till är en nagel i ögat på vårt lands gudlösa ledarskap blir frågan besvärlig att hantera även för det kristna etablissemanget som inte vill sticka ut och riskera att vara till anstöt. Intrycket av detta förstärks av den totala tystnaden, även när de grövsta lögner om Israel får stå oemotsagda.

Vad säger Paulus:

Jag frågar nu: Har då Gud förkastat sitt folk? Verkligen inte! Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. Gud har inte förkastat sitt folk som han en gång har erkänt som sitt.
 (Rom 11:1)

Paulus ägnar tre kapitel i sitt brev till romarna för att lära den hednakristna församlingen hur de skall förstå det judiska folkets betydelse och aktualitet i frälsningshistorien. Får vi den undervisningen i dag? Får vi veta att Israel är roten och vi är grenarna. Utan den får vi en förvriden syn på det folk som Gud älskar. Vi öppnar för de antisemitiska tankemönster som etablerar sig i vårt land. Och eftersom den går Satans ärenden är det lögnen och ignoransen som är vapnet.

Jesus, vår församlings huvud, själv jude, bekände de profetiska skrifterna och förutsade ett återkommande, enligt skrifterna.

Sven Nilsson i Hemmets Vän 2014:
”Guds handlande med Israel ger en tydlighet åt Guds agerande i den historiska verklighet som utgör mänsklighetens gemensamma erfarenhet. Om vi inte erkänner detta, saknar vårt vittnesbörd om Gud som ”historiens Gud” trovärdighet.

På samma sätt som budskapet om Guds frälsningsgärning får sin profetiska konkretion genom korset, Jesu faktiska död och uppståndelse, så ger det judiska folkets faktiska upprättelse i landet trovärdighet åt vittnesbördet om Guds suveränitet som historiens Gud.

Den profetiska dimensionen i Gamla testamentet, med tillämpning på det judiska folkets förbundslöften och plats i historien, måste på nytt lyftas upp i förkunnelsen. Att frikyrkorörelsen med dess väckelsearv är på vägatt förlora den profetiska förståelsen av sin samtid är allvarligt och måste uppmärksammas i de lokala församlingarna.”

Utan att gå in på detaljer så ser vi i bibeln och även i den profana historien hur kristna förföljts, torterats och dödadats. De var trogna sin tro och blev därmed martyrer. Så har det pågått genom historien, intill i dag. I vår del av världen har vi dock i långa tider varit förskonade från detta. Men, kommer det att bli fortsatt så för oss som lever i tidens avslutning? Kommer vi som kristna att bli älskade eller hatade i framtiden?

Det beror nog på vems vän vi vill vara, världens eller Jesus. Vi kan inte vara bådas.

Jesus säger:

Om världen hatar er,  ska ni veta att den har hatat mig före er. Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord. Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig. (Joh. 15:20)

I den kampen är församlingen djupt involverad. Det är till församlingen de andliga vapnen förmedlats, som när de används, konfronterar människor med sin synd och sitt behov av omvändelse. Något som djävulen inte är intresserad av skall ske. Därför mobiliserar han sin styrka och list för att stoppa det och hans makt är betydande.

Världen känner inte Jesus och djävulen gör allt han kan för att det så skall förbli. Paulus uppmärksammar det i Romarbrevet 10:

Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar? Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända? Som det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet!
Här synliggör Paulus församlingens väg, att göra Jesus känd och älskad.

Församlingen är en sorts räddningsflotte där Jesus är kapten och navigerar på den väg/våg som leder hem. Det finns pirater i omgivningen som vill hindra människor att nå de livbojar (Guds ord) som vi kastar ut.

Det är inte helt olikt den situation vi ser hända på Medelhavet i dessa dagar.

Det till synes paradoxala är att vi skall inte bli vän med världen, men i den miljön lever de som vi är till för. Och budskapet är att Jesus väntar på dig för att få dig i trygghet på den räddningsflotte han är kapten på.

Än finns det plats. Men flotten är inte slutmålet, men den är på väg dit.

Det pågår ett krig i vårt land, gällande sanning och lögn. Lögnen har med tiden fått övertag, – mest i brist på motstånd. Nu har det också observerats på Folk och Försvar i Sälen genom att vårt land utsätts för främmande makters lögninformation för att skapa osäkerhet och förvirring.
Den har mao blivit en riksangelägenhet som drabbar oss. Och att den, (lögnen) är fientlig slogs fast med eftertryck och landets ledare/politiker ser sig om efter motmedel.
Lögnen hotar vårt land, vår existens och vi behöver hitta orsaken. Den är vår orättfärdigheten, säger Gud i sitt ord. (Rom 1:18)
Vi kan hoppa över alla andra anledningar till att lögnkulturen växt till sina nuvarande proportioner, jag tror det blir värre ju närmare tidens avlutning vi kommer. Jag tror dock inte att historiens Gud på något sätt har tappat greppet.

Det finns ett motmedel mot lögnen, manifesterad genom Jesu död och uppståndelse och hans församling, sanningens pelare och grundval. Så sanning finns – men..
Medan lögnen visar sitt ansikte öppet och angriper fundamentala sanningar, smyger sanningens försvarare omkring i en helt annan miljö, ”och luktar på sina blommor”, för att citera en av julens viktigare händelser.
Befinner sig hela kristenheten i en liknande situation som tjuren Ferdinand? Vi har tillgång till muskler vi inte använder och är något närsynta.

Det förefaller mig som de mest ogenerade lögnerna som sprids gäller Israel och dess fortsatta existens. (Fram till den dag då Guds ingripande sker). Nu senast via Svenska Dagbladet och det reportage som Jenny Stjärnstedt levererade, (170106) gällande påstådd vattenbrist för palestinier orsakad av Israel.Det kriget borde inte bara föras i bloggvärlden. Det är en församlingens angelägenhet.

Jag tror det finns många församlingsledare som behöver kliva upp några steg och engagera sig i kampen. ”Hur skall jag kunna veta, om ingen berättar för mig”.

Den pastorskonferens som just avslutats kunde t.ex. förklara för Svenska Dagbladets redaktion att läsarna gärna ser att tidningen håller sig till sanningen. Ett uttalande från en samlad pastorskonferens kanske iskulle imponera.
Att inte reagera är också en reaktion, en signal att man accepterar det som skrivs. Det finns prenumeranter och kanske reklamköpare, annonsörer som skulle uppskatta att de kan lita på sin tidning.
Den största faran, som jag ser den, är att israelfrågan kommer alltmer i bakgrunden och vi accepterar FNs, arabernas och Sveriges regerings grova påståenden:
”Israel är en ockupationsmakt” och förtrycker sin omgivning.

Det krig som araberna förlorade 1967 har inte följts av fred, så kriget är inte formellt avslutat ännu. Inga territoriella förändringar utan förhandlingar, säger Israel. Det har gällt i alla strider men inte för Israel. Både Egypten och Jordanien har fred med Israel, efter förhandlingar!

Israel kan inte i längden betraktas med misstro, som kusinen från landet Det borde vara ett betydligt varmare förhållande mellan oss än det som Sveriges regering och Svenska kyrkan består det med. Israel måste lyftas upp i det profetiska ljuset, det är där det hör hemma. Och vem skulle kunna göra det om inte det profetiska folket med sitt ledarskap.

Det hat som judarna möttes av vid bildandet av sin stat utlöste det krig vars konsekvenser vi fortfarande lever med. I ”normala” krig är det segraren som sätter villkoren, men inte här. Miljoner av araber kräver sin ”rätt” genom en sorts avknoppning,  en form av dotterbolag som skall företräda dem med målet att förinta judarna.

Israel och de arabiska nationer som omgav landet hade befunnit sig i olika stadier av krigstillstånd ända sedan Israel bildades 1948. Skottväxling var daglig rutin. Plötsligt, i maj 1967, tillkännagav Egyptens president Gamal Abdel Nasser att Akabaviken skulle stängas för israelisk sjöfart. De arabiska nationerna började också samla sina, i antal överlägsna trupper, vid Israels gränser.
Innan den verkliga striden började tillkännagav Kairos radio: ”Vårt folk har väntat i tjugo år på denna strid. Nu skall vi lära Israel en dödens lektion. De arabiska folken har stämt möte med Israel”. Retoriken flödade och man förkunnade att segern skulle bli total och syftet var att i grund förgöra det förhatliga folket, Israel. En syrisk general tillkännagav att det skulle ta fyra dagar.
Vi vet hur det gick. Israel förekom fienden och skaffade sig herraväldet i luften genom att slå ut fiendens flyg redan på marken. När Israel skaffat sig detta övertag i luften var det lätt att driva egypterna från Sinaihalvön och skaffa sig kontroll över Akabviken och därmed hamnen i Eilat.

Det är inte så lätt att besegra Guds folk. Sovjet hade investerat nära 15 miljarder i vapen som nu låg kringspridda i öknen och använde naturligtvis FN till att kräva Israels reträtt från erövrade områden. OK sa Israel men inga ockuperade områden lämnas tillbaka med mindre de arabiska ledarna sätter sig vid förhandlingsbordet, vilket de inte kunde nedlåta sig till. Det var då för Israel bara Jerusalem som inte var förhandlingsbart.

Israel har av någon anledning alltid förhållits rätten att försvara sig, men ändå gjort det. Vi ser det nu i det senaste kriget mot Hamas i Gaza. Trots Hamas granater över Israel ges inte Israel rätt att försvara sitt territorium, annat än med tomma ord. Den reella rätten ges till terroristerna. Dom får allt möjligt stöd under det att Israel fördöms. Och, skam till sägandes, Sverige är en av dem som fördömer.

Eftersom världen inte vill ha med Gud att göra gäller det naturligtvis också hans folk, Israel. Det folk som han förskingrat över hela jorden, men som han lovat återsamla i deras land och åter bli deras hem. Under århundraden har profetiorna om Israels återsamlande kunnat läsas i Guds ord och aktualiserats nu inför våra ögon. Det sker inte utan strid, både på marken och i den andliga världen.

Israels förskingring i världen beror på deras synd, bortovaro från Gud. Han bjöd dem gång på gång att överge sina falska gudar och hålla sig till honom, men man gjorde inte det. Konsekvensen blev förskingringen. Det är på ett sätt likadant med oss, synden skiljer oss från Gud och vi är i en mening förskingrade till ofrihet med tvång att tjäna andra gudar/krafter men med en inbyggd längtan tillbaka.

Men vägen är fortfarande öppen, Han förlåter synder och väntar på dig vid vägens slut.

OM du vill att dina vänner skall läsa detta, så dela det gärna

Det finns företrädare för palestinierna som säger att deras rötter kan härledas ända tillbaka till filistéerna, som var Israels fiender på Jesus tid. Påståendet kan varje historiker motbevisa. Men palestinierna finns ju där, och de är många, invänder någon. Ja, i dag är de s.k. palestinierna flera miljoner, många av dem lever i andra arabländer som Jordanien, Syrien, Egypten, Tunisien och Libanon. Men varifrån kommer de, och är de ett särskilt folk?
Syrien, Egypten och Jordanien är etablerade stater som medverkade i sex-dagarskriget 1967 och förlorade nesligt. Men de har inga territoriella krav på Israel.
Men palestinier har! Egypten och Jordanien har fredsavtal med Israel.

Namnet palestinier började användas ca 1977 i debatter och i nyheterna. Så gott som varje dag fick man på TV-nyheterna höra orden: ”palestinier och Israel för samtal om de ”illegala bosättningarna på ockuperad palestinsk mark”. Att samtal ibland fördes är sant, – men ”palestinsk mark”? Den här typen av osanningar matas vi fortfarande dagligen med. Israels ”ockupation” är problemet. Marken tillhör egentligen Jordanien, med dom är inte är intresserade

Hur uppstod landet Palestina? Fanns det t.ex. någon ledare före Yassir Arafat,

När i historien fanns det här omtalade landet, Palestina och vad fanns det för gränser? Hur styrdes landet? Var det en monarki, teokrati eller diktatur? Vilken grundlag hade man och vilket myntslag? Vem var landets ledare före Yassir Arafat, av alla betraktad som en terrorist. Man talar gärna om sig som en stolt nation. När i historien har det varit en sanning? När man från arabiskt håll säger att man själv skall inta Västbanken så skall vi förstå att nästa mål är Israel självt och där skall ingen enda jude få bo.

Förstår vi innebörden av vad de säger? Förstår vi hur Israel ser på detta?
I det demokratiska Israel har både judar, kristna och muslimer rätt att praktisera sin tro i kyrkor moskéer och synagogor. I ett arabiskt land är detta näst intill omöjligt.
Vi ser i dag att judar återvänder i stora skaror till sitt land, helt i enlighet med gamla profetior. Gud har i en av dessa sagt att inte någon kommer att bli kvar i främmande land. Ett medel som gör profetian möjlig är den alltmer tilltagande antisemitismen. Det enda land en jude kan vara trygg i är Israel och de återvänder alltmer till det land som Herren lovat dem.

Att tro på en fredlig lösning på en konflikt så genomsyrad av hat som Palestina-Israelkonflikten ter sig som omöjligt. Men när Guds Ande får komma in och förvandla människornas hjärtan blir det till synes omöjliga möjligt och Gud har bestämda tider, både för dom och upprättelse. Håll ögonen på Israel och mellanöstern.

Huvudsaklig källa för denna bloggpost är Dan Johansson bok ”Vad händer i Mellanöstern?”

Guds förhållande till judarna har varit turbulent på många sätt och det beskrivs också i bibeln. Judarna har ofta velat gå sina egna vägar, utan Gud. Efter att ständigt ha brutit förbundet med Gud och dyrkat andra gudar har han låtit skingra dem över jorden, dock inte för alltid. De fick löfte att komma tillbaka till sitt land, något som profeterna och judarna trodde och väntade på. När äntligen Jesus föddes i Betlehem, växte upp och började sin verksamhet blev han inte trodd. Judarna väntade sig en kung som skulle befria dem från romarna, med det var inte Jesus ambition.
Hans uppgift var att tala om att det finns en väg tillbaka till Gud för judarna, men också hedningarna var välkomna och folkets synder kunde bli förlåtna.

Det var inte prästerskapet intresserade av, de höll fast vid Mose lag, men gjorde sina egna tillägg som omintetgjorde lagen. (Jmf RKK med sina egna traditioner). När Jesus började bli omtyckt bland folket beslutade sig överheten att döda honom.
Man förfalskade Jesu uttalanden, skaffade fram falska vittnen och fick på det sättet till ett justitiemord. Men döden kunde inte behålla honom som skrifterna sagt, och han uppstod på tredje dagen, visade sig bland sina lärjungar och en ”sky av vittnen” och blev upptagen till himlen. Innan han lämnade lärjungarna fick de motta den s.k. missionsbefallningen:

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Tiden går och det har utvecklats en kyrkohistria. Riken har kommit och gott, maktmänniskor har kommit, blivit störtade och ersatta med andra. Judarnas förskingring över hela jorden är i dessa dagar på väg att avslutas, återvändandet har påbörjats och kommer att avslutas som Gud har lovat.

– Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud. (Hesekiel 36)

Löftet innefattar att bosätta sig i landet som varit deras från begynnelsen, men som Guds fiender inte vill låta dem behålla. Inte för att ”jordplätten” betyder något, det är hatet mot judarna som är motivet. De vill inte se någon form av judar i sitt närområde. Sverige har genom vår regering bestämt sig för att också i FN delta i fiendskapen mot Israel och låta ”Barrabas”, i form av Hamas gå fri.
Var man än f.ö. skulle placera en judisk stat vore det olämpligt i världssamfundet ögon – och arabernas naturligtvis. Så, jag tror att Guds planering får duga, vad än FN säger.

En profetia, Herrens ord om Israel. Så säger Herren, han som har utspänt himlen och lagt jordens grund och som har format människans ande i henne: Se, jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring. Också Juda skall drabbas, när Jerusalem blir belägrat. Det skall ske på den dagen att jag skall göra Jerusalem till en tung sten för alla folk. Var och en som lyfter den skall göra sig illa på den. Och alla jordens folk skall församla sig mot henne. (Sak 12:1-3)

Genom en resolution i FNs säkerhetsråd håller man på att arbeta på att profetiorna skall fullbordas, utan att förstå vad man gör.

– skall jag samla alla hednafolk och föra dem ner till Josafats dal. Där skall jag hålla dom över dem för mitt folks, min arvedel Israels, skull, som De har förskingrat
bland hednafolken. De har delat mitt land. (Joel 3:2)

FN säger ”två stater”. Guds ord förklarar konsekvensen. Hur tror vi det går?

”Vad liknar Guds rike? Vad ska jag jämföra det med? Det liknar ett senapskorn som en man tar och sår i sin trädgård. Det växer upp och blir ett träd, och himlens fåglar bygger bo bland grenarna.”