En allvarlig brist

Sven Nilsson skrev en artikel i Hemmets Vän 2015 som handlar om de kristna församlingarnas förhållande till Israel och statusen på den undervisningen på våra högskolor. Jag delciterar hans tankar i denna blogg.

Det är allvarligt att många av våra församlingar saknar ett profetiskt perspektiv på det som sker med det judiska folket i vår egen tid, skriver Sven Nilsson.

En av anledningarna är naturligtvis att denna undervisning helt saknas eller behandlas i en kontext av ersättningsteologi på vår pastorsseminarier eller teologiska högskolor. Det betyder i sin tur att nyordinerade pastorer antingen är likgiltiga inför hela det här kunskapsområdet eller saknar förståelse för det profetiskt signifikanta i det som händer med Israel. I det läget blir församlingsfolket sårbart öppna för de antisemitiska tankemönster som kännetecknar den allmänna opinionsbildningen om Israel och därmed dess betydelse för tidens avslutning, fortsätter han.

(Att de sekulära högskolorna inte förstår problematiken är en sak, men hur är det med de teologiska? Det finns oroande tendenser om hur undervisningen bedrivs i frågan. Vem sätter högskolornas agenda?)

Den profetiska dimensionen i Gamla testamentet, med tillämpning på det judiska folkets förbundslöften och plats i historien, måste på nytt lyftas upp i förkunnelsen.  Att frikyrkorörelsen med dess väckelsearv är på väg att förlora den profetiska förståelsen av sin samtid är allvarligt och måste uppmärksammas i de lokala församlingarna. Gamla testamentet kan inte utan vidare enbart användas som predikotexter med uppbyggliga tillämpningar.

Den profetiska historieskrivningen i Gamla testamentet har en politisk och geografisk realism med Israel som referenspunkt. Dessa profetior kan omöjligen reduceras till teologiska analogier, exempelvis Hesekiel kapitel 36 – 38. Det finns en konkretion i de profetiska löftena som avser det judiska folkets återvändande till landet och dess upprättelse som nation i sitt historiska hemland.

Det sprids ett dokument Kairos Palestine – inom kristenheten runt om i världen, där de palestinska kyrkorna vädjar om stöd för sin sak. De anser sig själva och det folk man representerar vara förtryckta av Israel Deras vädjan är en politisk pamflett som tar sin teologiska utgångspunkt i den så kallade ersättningsteologin med innebörden att Israel, politiskt och teologiskt saknar legitimitet att finnas i området trots att det är just det judiska folkets historia som gett innehåll åt den identitet som hela världen förknippar med Det heliga landet.

Det är bland annat det här dokumentet som inspirerat Svenska kyrkans irrationella fientlighet mot Israel. Det har också fått en spridning inom den internationella ekumeniska rörelsen och lett till att man vill organisera en bred internationell bojkott mot Israel. Detta kommer att trigga de antisemitiska strömningar som blir allt tydligare både i Europa och i andra delar av världen.  Det är viktigt att lokala församlingar inte dras med i dessa politiska projekt utan i stället tar till sig vad Guds Ord säger om att välsigna Israel.

Och för att välsigna Israel måste församlingarna veta varför man skall välsigna. Israel och den kristna församlingen är djupt förbundna med varandra, avslutar Sven Nilsson.

Läs gärna ett tidigare inlägg i frågan:
https://stigmelin.com/2017/01/25/jesus-en-israelit-som-kyrkans-huvud-och-bara-han/

Annonser

En akademisk fråga?

När politiker försöker verka trovärdiga i sina framförande säger man ofta, ”det här vill jag vara väldigt väldigt tydlig med, det är en utmaning som vi kommer att ta oss an”, eller liknande floskler.
Att säga sig vara ”tydlig” med något är en varningssignal som vi får se upp med. Att vara tydlig och se uppgiften som en utmaning har blivit en sorts politiskt mantra i syfte att övertyga lyssnarna om sin seriositet.

Det är ett fikonspråk som tidigare var förbehållet kyrkans folk. Där kan man fortfarande få sig till livs ett språkbruk som lämnar den som lyssnar i undran vad som menas. Det i sin tur beror på att underlaget, bibeln, inte heller i allt är glasklart. Alla lyckas inte ”översätta” till modernt språk vad som avses. Det kan hända när man citerar enskilda verser när det är sammanhanget som ger svaret.

Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllene dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor, skaldade Gustaf Fröding. Ord som kan appliceras även i andliga sammanhang.

Utan att vara speciellt insatt i det akademiska finliret har jag svårt att se akademiska studier som ett behov för att en pastor/föreståndare skall bli bättre på att predika ordet. Jag är nog böjd att tro att akademisk utbildning med det syftet är bortkastad tid, kanske tom kontraproduktivt. Möjligen är den till hjälp för den som drivs av andra ambitioner än att tjäna Gud.

Att skaffa sig utbildning för det arbete man vill ägna sig åt är naturligtvis rätt, för att inte säga nödvändigt, beroende på vad man vill ägna sig åt. Jag tror dock inte den akademiska miljön i sig befrämjar gudsrikets utbredning.

Paulus brev till Timoteus om vad som krävs av en kandidat som vill bli församlingsledare indikerar inte heller på behov av någon akademisk merit. För Timoteus egen del ansåg Paulus det var viktigt att hålla fast vid vad han lärt av sin mor och mormor.

I Antiochia verkade profeter och lärare där deras uppgift bestod i att rannsaka skrifterna. Men båda funktionerna var beroende av Anden och jag tror att det är ett viktigare behov än akademiska studier vid vilket teologiskt, eller för den delen sekulärt lärosäte som helst.

Svenska kyrkans präster och biskopar med ärkebiskopen i spetsen har förmodligen många högskolepoäng. Vi ser vart det lett dem. Tron på Jesu seger på Golgata får man inte genom intellektuella studier på universitetet, utan genom den helige Andes uppenbarelse av Guds Ord och en enkel tro på detta.

Jag tror vi behöver akademiker i vårt land, men jag är mycket tveksam om vi behöver akademiskt skolade teologer, pastorer, eller församlingsföreståndare.

Bibeln lär att den port är trång och den väg är smal som leder till livet. Jesus är den vägen. Ingen kommer till Fadern utom genom honom. Nu vill ärkebiskopen på olika sätt bredda den vägen, vilket får till följd att det blir ett annat slutmål.

När vanligt folk säger att ”det är en akademisk fråga”, menar man oftast att den är mindre viktig och pastorernas marknad består ofta av vanligt folk

Kan man säga sig älska Gud – men inte hans folk, Israel?

Det förefaller mig vara en motsägelse, men om de kristna församlingarna inte förstår undervisningens betydelse lever nog många i den motsägelsen.

Jag kom att läsa ett läsa i ett äldre nummer av tidningen Israels Vän (2015) om Bengt Klintenbergs kärlek till Israel och varför. Han beskriver hur han genom sin pappa, pingstpredikant Göte Klintenberg, som ung fick del av de händelser som gjorde att staten Israel bildades, och hur de gladdes över att uppleva hur Guds ord gick i uppfyllelse.
Bengt var nio år vid den tiden och det har präglat hans liv, skriver han.
På frågan om vad som påverkar hans tänkande i dag om Israel säger han att bibelns profetior om folkets lidanden i världen och om återkomsten hem till Israel har legat som en grund för intresset.

Särskilt intressant tycker han är att se hur bibelns profetior går i uppfyllelse i vår tid. Judarna har inte orättmätigt tagit något land utan har sin förankring i landet sedan årtusenden tillbaka. Gud är också rättvis mot folken runt omkring men ett allvarligt problem för dem är hatet mot det judiska folket. Och deras Gud.
Jag tror dock att Gud i sin allmakt mitt i detta kaos som är i mellanöstern, skall lägga allt tillrätta medan vi står ock kliar oss i nacken och undrar hur Gud gör detta. Israel kommer att bli till välsignelse för hela världen och är väl det redan.

Dock är det ett bekymmar att inte bara Sveriges ledande politiker har tagit ställning mot Israel utan ofta har backats upp av kyrkans folk. Här behöver vi sprida både det profetiska och bibliska hoppet men också få fram att Israel inte är en bov i mellanöstern utan regionens stora hopp.

Det ligger väckelse i att predika om Israel och stå upp för landet. Israel är inte utan fel och brister men det är inte församlingen och familjen heller. Omvärlden ställer högre krav på Israel och det judiska folket än på sig själva och alla andra. Detta är en orimlig hållning som utgör grunden för för vår tids orättvisa och negativa Israelbild.

Det jag brinner för är att berätta om det judiska folkets kärlek till sin lag, till sitt eget folk och till sitt land, fortsätter Bengt Klintenberg. Vi som tror på Jesus och bibelns löften kan alla göra en viktig insats som förebejare och tänka och tala väl om Israel i de sammanhang vi var och en finns.

För min del, ställer jag gärna upp och besöker församlingar och grupper med bibelförankrad förkunnelse om Israel, – om det största tidstecknet, säger Bengt.
Varje år är jag också tillsammans med Lena Inganäs med och ordnar resor till Israel. Det är ett viktigt sätt att bidra till att människor får sina ögon öppnade för bibeln, för Gud och för det judiska folket. Jag älskar Israel, avslutar Bengt Klintenberg artikeln i Israels Vän.

Min egen reflektion har varit, hur är det möjligt att mena sig vara kristen, troende på Gud och tro att vi hedningar är förmer än Guds folk. Gud har inte förkastat Israel och han har lovat att hjälpa dem när de inte längre kan i egen kraft. Intill dess ska vi välsigna dem, för vår egen skull.


Läs gärna också

https://stigmelin.com/2017/01/30/herre-oppna-vara-ogon/

Det trodde du inte –

Vi tror att Gud skapade himmel och jord – På sex dagar fullbordade han skapelsen. Det kunde han för att han är Gud.
Han sade att det han gjort var gott. Sedan vilade han på den sjunde dagen

Två människor blev paradisets första invånare, Adam och Eva. De gjorde, på Satans inrådan, det enda dom inte fick göra, de gjorde uppror mot sin skapare och, ville själva bli som Gud, och den synden blev därmed etablerad i skapelsen. Satan har sedan dess varit människans rådgivare och följeslagare genom historien.

”Skulle Gud ha sagt”, det är klart att han inte har sagt det, är Satans ständiga påståenden. Människan lyssnar, och blir förförda. Gud försöker ständigt att vinna tillbaka sin skapelse.
Men Satans makt att förföra och utmåla sina egna ”sanningar”, är stor. Till sitt eget fördärv följer människans val ofta hans locktoner.

Guds sätt att söka sitt folk har varit genom hans profeter men deras budskap har oftasts förkastats och människan har fortsatt offra till sina avgudar. Trots detta har Gud fortsatt söka deras hjärtan därför att hans kärlek ”tvingat” honom. Det har han gjort fram till våra dagar. Nu talar genom sin son Jesus, som hebreerbrevets författare skriver.
Profeternas budskap har i dag ersatts av Guds egen Son.

Vad säger då Sonen? Har han fortsatt på samma spår som profeterna?

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn”.
 (Joh.3:16)

Han säger också:
Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.

Alternativet som Satan erbjuder kan se lockande ut men leder alltid i förlängningen fel.
Om du vill veta mer om Jesus och vad han erbjuder, besök gärna en pingstkyrka.

Ingen kyrka är dock helt opåverkad av sin omgivning men gör sitt bästa att vara trogen sitt uppdrag. Vissa tider är särskilt besvärliga, vi är inne i en sådan nu och Tomas Widholm, Norrköping har beskrivit den i en Dagenartikel (170303)

Jag tycker den är värd att uppmärksammas och den kan därför läsas även här:

http://www.dagen.se/debatt/kristna-maste-kunna-simma-1.931328