Vem är missnöjd, Magnus Malm?

Längtan vidgar hjärtat och gör oss mer levande. Missnöjet krymper hjärtat och gör det tyngre att leva. Så börjar Magnus Malm sin krönika i Dagen

http://www.dagen.se/kronikor/magnus-malm-missnojet-i-forsamlingarna-gor-det-tungt-att-andas-1.954585

Enligt honom finns det bara en sorts missnöje, det negativa, hårt fastbundet vid vissa former, språk, saker och beteenden, det destruktiva.

Jag har ju inte någon total överblick över hela Sverige men eftersom vi numera är centralstyrda ser det nog rätt lika ut inom samfundet. Hela skalan av tankar, idéer, längtan finns, och ibland kommer något upp till ytan. Helt plötsligt.

Nu förstår jag varför det känns tungt ibland – jag är missnöjd, kritisk skulle några säga. Börjar f.ö. inte all förändring med någon form av missnöje med den befintliga ordningen? Jag tycker att den ordningen behöver förändras och är därför i den meningen missnöjd. Jag tror t.o.m. att det missnöjet är efter Guds vilja.

Min huvudinvändning är att jag tycker vi ägnar alldeles för mycket tid till intern kommunikation i olika former och hinner därför inte med den viktigare, den externa,

Just det, säger de som inte vill sitta kvar vid matbordet, vi måste ut och fiska, och vi är ju människofiskare sa Jesus. Kanske det är den längtan som gör sig påmind, att fiska, Att lägga ut nät och vittja tillsammans. Har vi glömt allt detta, eller har dagens kristna alltför sällan upplevt det? Är avsaknaden av fisketurer ett skäl för missnöjet?
Hittar vi inte till fiskeplatserna där fisken finns, har vi inte båtar? Har vi inte redskap? Vet vi inte hur vi skall göra, säga? Behöver vi handfastare visioner? Behöver vi mera kärlek?

Har kritikens ande slagit klorna i mig när jag dristar mig att tänka utanför den box som etablerats och i dag tillåts vara församlingens norm? Vi och vårt.
Jag tror att många befinner sig i den boxen och är nöjda med den känsla av värme och trygghet den förmedlar och känner inget behov av förändring. Det vi gör räcker till och man är nöjd med det. Vi tillhör ju församlingen. Det räcker väl!

David Wilkerson i Filadelfia Stockholm 2004:
– ”Ni är nöjda med att komma till kyrkan, gå till programmet, formaliteterna, organisera och försöka finna makt i samhället. Ni har blivit toleranta och det är vad Gud hör både från kyrkan och samhällets toppar. Det finns ingen som böjer knä och i bönens kraft bryter ner dessa fästen. Det finns ingen smärta för att vi evangeliska kristna är så toleranta.- ”

Pelle Hörnmark i en intervju i Dagen:
”Att leva för andra människor har fått stå tillbaka, vi lever för oss själva vilket gör att få nya människor kommer till våra gudstjänster och smågrupper. Den nöd jag bär, som gör ont i hjärtat, den har tilltagit under mina resor runt om i församlingarna”, säger han. –

Det tyckte Pelle Hörnmark och han är väl inte vem som helst. Och, det finns flera.

Är dessa vänner exempel på ett missnöje? Enligt viss nomenklatura, ja. Jag har redovisat några i det här inlägget.
Visst behöver vi någon form av nytänkande.Perspektivförskjutning.

Guds Ord bär inte bojor

Annonser

Kan man sprida Guds ord med våld?

Sverige har haft 200 år av fred, där kristendom har varit en del av det immateriella arvet. Den kristna livsåskådningen har haft stor betydelse. Vi kan se spåren i alla kyrkor, ofta placerade mitt i byn. Nu är vi inne i en ny tid med en kyrka som själv marginaliserar sig och tilltagande materialism. Sveriges vänsterfolk får nästan krupp över att barn skall tillåtas besöka en kyrka vid skolavslutningar.

Men, det avtecknar sig ett större hot vid horisonten, det blir allt tydligare. Strider i Europa med en flyktingström som söker, och skall få skydd hos oss med krav på vår förmåga att hantera situationen. Om den inte hanteras på ett, för både flyktingen, och för den bofasta befolkningen rätt sätt, skapas det problem för båda kategorierna.

Det mångkulturella samhället
Men entusiasterna ser bara det som är gott i ett mångkulturellt samhälle, ser inga problem i en sammanblandning av olika kulturer. Det skulle kanske inte heller jag göra, om vi levde i en med flyktingen jämförbar kultur, jämförbar moral, jämförbar syn på kvinnan, demokrati, och övriga friheter som vi ärvt från tidigare generationer. Eftersom vi inte har det, uppstår kulturkrockar mellan de nya svenskarnas ofta alldeles bestämda moraluppfattning och vår egen befolkning mera lösaktiga. Båda kulturerna har enskilda brister, tillsammans blir det en katastrof.

De unga invandrarna tänker oftast i svart/vitt och svenskars sätt att leva utmanar deras medärvda moral som styr deras tänkande. Invandrarens nedvärderande syn på kvinnan leder också ofta till att hon behandlas illa, ur många aspekter. Deras muslimska tro kräver en respekt som deras egen kultur ger dem, men strider mot vår egen rättsuppfattning.

Koranskolornas verksamhet har satt sina spår och de skolavslutningarna ser förmodligen annorlunda ut än vår svenska kyrkas mer fredliga. Eftersom deras religion i grunden är våldsbejakande ser man våldet som överlägset en demokratisk lösning. Man behöver ju bara se vilka villkor som gäller där muslimsk regim råder. Dessa villkor vill vi inte importera även om vissa partier ser dem som röstande.

Det kristna alternativet
Att hantera en svärdets avgudareligion utan att veta och förstå hur en kristen tro ser ut har sina sidor. Det är som att titta på en krokig linje utan att veta hur en rak ser ut och förhålla sig till den vetskapen. Om det varit för ett antal år sedan hade kyrkan kunnat vara till hjälp men tidsandan och materialismen har blivit henne övermäktig. Vad man dock kan säga till hennes försvar, hon sprider inte evangelium med svärd.

Avslutningsvis
Och – något som tydligen undgått världens ledare, Israel har aldrig varit angripare i något modernt krig, alltid försvarare. Men behandlas som alltings problem.
Våldet har spridits av andra.

Det finns fortfarande tid – men …

Finns det en förändringspotential i pingströrelsen? Behöver den förändras? Jag känner inte så många rörelser, men en är jag ganska bekant med och det är pingströrelsen. Och den vill jag bara tala gott om – men man skall så långt jag förstår, tala sant också, Man skall inte kritisera den. Nej, inte om den är ofelbar. Och vi måste nog skilja på två saker, kritik och omsorg. Att ha omsorg är inte alltid samma sak som kritik.

Kritik vill underminera rörelsens ev. trovärdighet. Omsorg däremot vill peka på uvecklingsmöjligheter, t.ex. ett annat sätt att leva än det som ger dagens resultat. Och kanske en återgång till det som vi av erfarenhet vet fungerar bättre. Ett problem är att många tror att nytt alltid är bäst och i det finns oftast ett feltänk.

Joel Halldorf skrev i ett sammanhang i Dagen och jag citerar:

Har pingst för många barrikadhjältar numera, hjältar som på något sätt får gestalta pingst? Har fokus blivit flyttat från Jesus, till de som framträder på de olika pingstestraderna med egna visioner och sin egen lyskraft? Jag blir lite oroad när jag ser att våra ungdomar behöver så mycket ljus och ljud för att föra ut budskapet om frälsningen.
Som jag ser det är det en följd av att den äldre generationen har, av bekvämlighetsskäl, abdikerat och innan de var tillräckligt förberedda överlämnat ansvaret till de unga.

Frågan blir, är det bara de ungas fel? Naturligtvis inte. Vårt huvudsakliga fel är att vi lämnat dem utan det stöd de behövt. Man hade nog tänkt sig att det skulle generera förnyelse när de unga övertog rodret. Och nog blev det ”förnyelse”. Så nytt att många äldre inte kände igen sig i församlingarna. Men dom äldre är fromma och gudfruktiga och tänkte att det nog rättar till sig med tiden.

Men det har det inte. Vi har slagit i väggen rätt ordentligt och kör nu på sparlåga.
Så långt Joel Halldorf. Har han fel?

Hur fördelades arbetet från början?
Apostlarna konstaterar:

”Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.”
 (Apg 6)

Vänner, vad är det för fel på den arbetsfördelningen? Den är väl biblisk så det räcker.

Jag noterar också att det var män med vissa egenskaper som församlingen skulle utse att tjäna, inte speciellt att de var unga, inte generellt i alla fall. Det behövdes en viss erfarenhet även i den tjänsten.

Församlingsmötena fungerar numera som informationsmöten där medlemmarnas roll är att närvara och bli informerade om redan fattade beslut.

En lösning kan därför vara att befria alla pastorer från administrativa uppgifter och avskilja dem till ordet och bönens tjänst, enbart. Församlingen kan administreras av församlingstjänare (äldste), som sköter allt annat som konstituerar en församling.
Varför tror ni pastorer, att det bara är hos er som den kompetensen finns?

Ett generationsråd kan sedan gemensamt arbeta fram rutiner för hur unga och äldre i församlingen ska arbeta tillsammans mot det gemensamma målet, himlen

Förändringspotentialen finns och bör utnyttjas. Är detta att anse som kritik eller omsorg?

Svaret beror nog på positionen hos den som tillfrågas.

En mors bön – en mäktig kraft

Vi som känner Jesus har också fått uppdraget att göra honom känd, trodd och älskad i vår omgivning, kanske speciellt bland vår närmaste.

Jag känner en kvinna som förstått betydelsen av dessa ord och sedan gjorde på det sätt hon kunde. Hon bad till Gud för sin son, som hon ville göra Jesus känd och älskad för. Hon fick bedja många år. Både Gud, hennes omgivning och hennes församling hörde hennes böner. Svaret dröjde, men det kom. Hon fick sitt bönesvar. Jag känner till historien ganska väl, jag är nämligen den sonen.

I ungdomstiden hade jag den inställningen att om man lämnade sitt liv till Jesus kunde man lika gärna lägga sig ner och dö. Det skulle bli en glädjelös tillvaro trodde jag, med lagar och paragrafer som skulle styra mig. Det är nog en ganska vanlig inställning hos ungdomar. Man tror sig ha så mycket av livets glädjeämnen framför sig och glömmer bort var livets verkliga glädjeämnen finns.

Det finns också en annan makt som inte vill vårt väl. Den vill hålla dig ifrån Jesus och hans glädje. Liksom han förförde Eva i lustgården vill han också lura dig att ta något som inte är tillåtet, för att bli något du inte är ämnad attt bli, lika Gud. Satan som ser ut att kunna ge dig glädje har bara sorger att erbjuda och om du höjer blicken och ser ut över världen förstår du vad jag menar. I dag har han makt i himlarymderna – i dag, ja!

Tre månader efter min omvändelse, dagen efter jag blivit döpt (1957) flyttade jag från Kumla till Västerås. Här träffade jag många vänner i kyrkan, och även min blivande fru, jag var 24 år. Vi hade mycket gemenskap, mycket sång och musik i församlingen jämsides med en civil karriär. Hela mitt liv hade fått en annan inriktning. Det fanns en kamp också och det liv finns inte utan kamp. Men den kampen behövde jag inte kämpa ensam. Det gavs en trygghet i livet. Jag visste på vem jag trodde och litade på. Så är det än i dag, efter snart 60 år.

Varför tog jag steget över till Jesus? Svaret är nog att han blev mig övermäktig. Sanningen var nog också att min mors böner hann ifatt mig. Hon hade visat på vägen för sina barn, jag fann den och är fortfarande kvar på den. ”Bryggan” håller, försäkrade våra äldre vänner när jag var ung och så långt jag förstår håller den än i dag.

På den tiden besöktes våra möten av många sökande människor, och de kom ofta för att höra oss sjunga. Många tog det till intäkt för att ö.h.t. våga komma till ett pingstmöte. Man använde sången som anledning.

Jag drar mig just nu till minnes en sång vi sjöng på den tiden i ”strängen”.

Jag sökte min lycka i synder och lek
och tänkte jag frid skulle få
men glädjen blev fattig och lyckan mig svek
i sorger och nöd fick jag gå

kör:
Då mötte mig Jesus med underbar frid
med glädje som fyllde min själ
jag jublar av fröjd ty jag slutat min strid
i världen som syndernas träl

Och du, mor och far, i bönen samarbetar ni med Gud mot ett gemensamt mål, himlen