Vad är det som hindrar oss?

Den viktigaste enheten för att samhället skall fungera är familjen, det är platsen för nyskapelsen, där föds och formas framtiden. I motsats till Gud finns Satan fortfarande med i bilden och vi ser hur Guds inflytande tonar bort i fjärran. Satan är inspiratören när ondskan ingriper i formandet av familjen.

Han säger:  en familj kan se ut hur som helst, att man kan ”älska” vad och vem som helst och hur många som helst, på det sätt som människan själv vill. Vi känner igen hur han formulerar sig från Edens lustgård, ”Skulle Gud ha sagt …. något annat”

Det finns en likhet mellan församlingens och familjens situation på så sätt att det har tillskapats en organisation som vill ta hand om en del av de uppgifter som i ena fallet är församlingens och i andra fallet hemmets.

I församlingsfrågan har vi fått en ”överrock” som som ska hjälpa den lokala församlingen att bedriva rätt form av kristen verksamhet i enhetliga former på det lokala planet.

I överförd bemärkelse: ”Biskopen” talar om för ”lärjungen” vilket budskap den lokala grannen kan tänkas acceptera.
I familjesituationen har vi politiker som sätter agendan.

Vi vet att en fotoblixts effekt avtar med kvadraten av avståndet till motivet. Likadant med evangeliet. Ju längre avstånd mellan källan och till den som törstar, ju ljummare blir vattnet. Dessutom skall vattnet filtreras i någon mening så det passar allas törst. En stor övergripande organisation förväntas bli effektivare. I verkligheten kan det bli tvärtom. En mindre enhet är i många fall dessutom snabbare i fötterna än en större.

Då tänker jag på Gideons situation där Gud drog undan möjligheten att folket själva skulle frestas att ta äran för vad Gud gjorde genom att starkt reducera mängden krigare som skulle vinna striden. Gud känner sitt folk! På det sättet står det klart även för oss, att få kan besegra de många om Gud får råda. Om Gud och hans Ande får råda!
(Dom 7:4)

Ett samfund kräver också sin egen organisation med egna medarbetare och tjänstemän, samordnare och ekonomer. Och apologeter som stakar ut den gemensamma läran. (Med bistånd av kamerala anställda?) Kanske tom med hjälp av Sveriges ekumeniska råd.

Pingst var länge på det klara med att någon överbyggnad inte var ett behov församlingarna frågade efter. Lewi Pethrus var också helt på det klara med detta förhållande och det vara aldrig tal om någon organisation ovanför den lokala församlingen.

Det finns dessutom ingen bibliskt beskriven sådan. Det som inte kan ske i den lokala församlingen kan inte ske någon annanstans heller.

Nu är vi där och dubbelkommandot är etablerat. Vi kanske även får ett trippelkommando.

Sveriges ekumeniska råd är ytterligare en annan organisation där man tror det är nödvändigt att vara många. Där finns det dessutom många kulörer av ”troende” som menar sig vilja skapa enighet där ingen enighet skall finnas. Den andens enighet man talar om finns inte där och kan inte heller verka där. (Matt.10:34) (Luk 12:51)

Jag tror vi måste återta tanken på att tiden är kort och vi kan inte vara upptagna med organisationsfrågor och en ekumenisk lekstuga när vi borde vara fullt upptagna med att förbereda oss för slutstriden. Det finns fortfarande tid.

Jesus kommer snart – men före det sker kommer en prövningens tid. Den kommer.
Jesus har själv sagt det.

Annonser

Är 50% + 50% tillräckligt jämställt?

Vilken enkel trottoarbonde som helst, eller för den delen även en storbonde vet, att om han sår vete på sina ägor skördar han vete och om han sätter potatis skördar han i sionom tid potatis. Och skörden blir alltid rikare än sådden.

På det sättet fastställde Gud de villkor som gällde för mänsklighetens materiella fortlevnad för alla tider. Vill man överleva måste man äta av skörden. Dessa villkor är det ingen som ifrågasätter. Det är likadant om man vill överleva som folk. Till man och kvinna skapade han dem. Mannen sår ett frö och tillsammans skördas en människa som blir ett folk. Kärleken mellan dem gjorde det lustfyllt att utföra Guds intention att uppfylla jorden. När den allra minsta byggstenen i samhället, familjen, fungerar väl, fungerar hela samhället. Tack vare ett gemensamt ansvar! Ingen är förmer än den andre. Båda behövs.

Guds motståndare, Djävulen, har inget intresse av lyckliga familjer utan inspirerar sina tjänare att bjuda motstånd och de är inte nödbedda. Det uppstår feminister, och t.o.m. en feministisk regering, en omöjlig kombination egentligen.

De har synpunkter på denna samhällets minsta byggstenar ur olika vinklar. Speciell det ena könet är förbisett och nedvärderat, menar feministerna. Det andra könet håller i stor sett med, men har svårt att förstå var problemet ligger och hur man skall komma tillrätta med det. Man försöker med olika politiska lösningar utan att förstå att det är ett andligt problem. Man ägnar sig åt att ställa grupp mot grupp, utan att man egentligen vet vad man håller på med.

Några säger att en familj kan se ut hur som helst, att man kan ”älska” vad och vem som helst och hur många som helst på det sätt som Gud förbehåller en man och en kvinna. Gud och svenska kyrkan tar var sitt spår – här också. Ett av dem leder fel eftersom man ser frågan frikopplad från sin uppdragsgivare. Lust och kärlek är inte samma sak.

Det finns ett fasansfullt ord, i sammanhanget, ”underordnande”. Här slutar feministen att tänka – eller tänker fel. Att underordna sig är en förmånsfråga, i familjen, yrkeslivet och samhället i stort. Gud har sagt att vi skall underordna oss varandra för att undvika kaos.
Det är viktigt att förstå att det underordnandet inte är detsamma som underkastelse, Och det betyder absolut inte underlägsenhet, mindrevärde. Gud har skapat oss till sin avbild och alla har lika värde inför honom. Underordnande innebär ömsesidig överlåtelse till varandra och samarbete.

Gud vill se underordnande av jämställda. Guds syn på jämställd är 50-50, en man och en kvinna, familjens grundstruktur. På vilket annat område i vårt samhälle kan man bli mer jämställd? Dagens feminister accepterar inte detta. Speciellt vissa kvinnor ser avundsjukt på mannens ”privilegier” och har också tillägnat sig många av dem, speciellt de dåliga.
Och i det avseendet finns det dessvärre mer att hämta.

Underordna er varandra i vördnad för Kristus. Ni hustrur, underordna er era män så som ni underordnar er Herren. Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den.

Svårsmält? Tja. De som inte vill veta av Guds omsorg om oss, finner allt hans verk svårsmält, eftersom de inte känner Gud – men han är inte långt borta från någon enda av oss, som Paulus säger.

Det borde finnas en Gud!!

”Från och med i dag kommer bönemötet att vara vår församlings barometer”,

– säger Jim Cymbala, pastor i Brooklyn Tabernacle. Hur tänker vi i den frågan?

Det som händer på tisdagskvällarna kommer att vara den måttstock efter vilken vi mäter vår framgång eller vårt misslyckande, eftersom detta är det mått efter vilket Gud välsignar oss”. Han berättar om hur känslan av totalt beroende av Gud fördjupats och han ser bara en framkomlig väg – bönens väg.
Amen, säger Ingemar Helmner, en i Sveriges mycket välkänd förkunnare. I en artikel i Hemmets Vän betonar han bönens betydelse för oss.

Om vi åkallar Herren, har han i sitt ord lovat att svara oss, att föra de ofrälsta till sig och att utgjuta sin Ande ibland oss. Om vi inte åkallar Herren har han inte lovat någonting – ingenting alls. Så enkelt är det. Det är Guds verk det handlar om, inte vår egen duktighet. Att bedja är att söka Guds ansikte. Att ”ödmjuka sig under hans mäktiga hand”. Att i förkrosselse och längtan utgjuta våra hjärtan, och bli stilla så att Herren får tala och leda oss in i det han berett.

En bedjande kyrka förändrar världen!

Ropa till mig så vill jag svara dig, och förkunna för dig stora och förunderliga ting som du inte känner…” Horisonten vidgas då vi beder,  skriver Ingemar Helmner.

Andra skriver också:
Om bönen, tacksamheten och lovet är viktigt för Gud, borde den vara viktig också för oss. Vi är Guds avbilder vilket betyder att vi är skapade till att stå i ett personligt och pågående förhållande till Gud, en sorts partnerskap, och i bönen utövar vi detta partnerskap. Bönens värde ligger inte främst i vad den ger i form av bönesvar utan vad den gör med oss som människor. I bön öppnar vi vår dörr för Guds närvaro och verksamhet i våra liv.

Ju mer tid vi ägnar åt bön, ju mindre intresserad brukar man vara av vad man själv behöver och desto mer intresserad av den man ber till. Glädjen över att få tjäna Gud med våra böner är kanske det bönesvar vi mest behöver och får.

Vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra, lovade Jesus. Tre gånger upprepade Jesus detta löfte med olika ord i Johannes evangelium kap 14, 15 och 16. Är detta löfte förbehållslöst? Någon hake verkar det dock finnas, eftersom så många böner förblir obesvarade,Vi får nog vara ärliga och erkänna att Gud inte alltid besvarar våra böner. Åtminstone inte som vi vill. Eftersom det är så, förlorar evangeliet trovärdighet om vi påstår något annat.

Kanske kan Stefan Swärds uppmaning till bön på nationaldagen hjälpa oss till ett upp-vaknande för bönens betydelse i den här tiden

http://www.varldenidag.se/ledare/bonens-vag-starkare-an-polemikens-vag/Bbbqeq!fOI@zzU1qTXPw80ewZkACg