– efter en artikel i Hemmets Vän för tio år sedan, av Sven Reichmann

”Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” (1 Petr 2:9)

När vi citerar och läser denna bibelvers och sammanhang  tänker vi givetvis oss själva i den situationen. Vem vill inte se sig själv som ett konungsligt prästerskap. Den citerade versen anknyter dock till det som Gud från början gav till Israel.

(Vi vill gärna överta det goda från judarna, medan de gärna får behålla resten)

”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du skall tala till Israels barn.”

Men inte förmådde Israel hålla förbundet.
Efter ökenvandringen fick Mose upprepa Guds kallelse och löfte:
”ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud, och dig har Herren utvalt till att vara hans egendomsfolk bland alla folk på jorden.”

Ordet egendom betyder lika mycket skatt eller rikedom. Israel skulle alltså bli Guds rikedom, hans statussymbol. Långt efter det att förbundet på nytt brutits av Israel fick emellertid Jesaja profetera om att Gud själv efter tidens slut ändå skall ha lyckats med Israels folk, trots att folket själv avfallit och ”misslyckats” – eller snarare svikit.

Men Gud är trofast sina löften och inget kan ersätta israels plats vid hans hjärta. Han gör sig inte beroende av människors medverkan. Utan att tvinga någon genomför han sina planer trots vår synd, vårt motstånd och vårt sabotage.

När vi är framme vid tidens slut och hedningarna kommer att angripa Jerusalem för att slutföra Antikrists jobb (via FN?). Då står plötsligt en så väldig gestalt på Olivberget att berget delar sig. Nu kommer inte Jesus på en åsna för att fixa en förhandlingsrunda där Israel får avstå mer av sitt område och sitt beskydd utan att få något i gengäld.
Nu kommer han för att döma och skipa rättvisa.

Israel blir till Guds förhärligande när alla till sist med häpnad måste konstatera att Gud lyckades med det folk som på sjutton ställen i Bibeln kallas, ett hårdnackat folk.

Ty Herren skall ta sig an sitt folks sak,
och förbarma sig över sina tjänare, när han ser att deras kraft
är borta och att ingen finns kvar, varken slav eller fri.

Då skall han fråga: Var är deras gudar, klippan de tog sin tillflykt till,
de som åt deras slaktoffers fett och drack deras drickoffers vin? Må de stå upp och hjälpa er, må de vara ert beskydd. Se nu, jag, jag är Gud, det finns ingen Gud vid sidan av mig. Jag dödar och jag gör levande, jag slår och jag helar. Ingen kan rädda ur min hand. (5 Mos 32:36-39)

Håll ögonen på Jerusalem och Israel! Det är där det händer.