Ulf Cahn, generalsekreterare, Förenade Israelinsamlingen, skriver i veckans nummer av Hemmets Vän (47). Han ger där bakgrunden till de problem som gör att freden synes så långt borta och beskriver förhållandena som som utgör hinder på vägen till fred.

I förra veckan såg vi en massiv attack med närmare 500 raketer och missiler från Gazaremsan in över Israel, på bara ett par dygn. Det var de värsta och mest ihållande attackerna sedan kriget 2014. Många frågar sig varför, och varför just nu?
Först måste man förstå att det pågår ett ”inompalestinskt” krig. Det är inte ett krig det talas särskilt mycket om, och det pågår inte i första hand med vapen utan med ord och under ytan. Grunden för detta krig är det enorma hat som finns sedan gammalt mellan Fatah/PLO och Hamas.

Fatah och PLO är från början en sekulär rörelse, Hamas är en islamistisk organisation. Hamas säger nej till alla typer av förhandlingar med Israel, man erkänner inte Israels existens och vill se en ny arabisk stat på Israels ruiner.

PLO är den part som världen erkänner som företrädare för det palestinska folket, men det är Hamas som styr på Gaza efter att ha vunnit valet för tolv år sedan och sedan drivit ut PLO från området.
Mahmoud Abbas ses av världen som palestiniernas president medan Hamas ses som den terrororganisation man är. Abbas har inte kunnat besöka Gaza på över tio år, ändå ser världen Gaza som ett område som ska bli en palestinsk stat och som PLO ska styra över. Hur man nu kan bestämma det, det måste väl ändå ett folk besluta i demokratiska val.

I grunden är både PLO och Hamas korrupta och inte demokratiskt valda. Hamas har inte utlyst nya val i Gaza sedan man tog makten, Abbas styr Västbanken och har inte heller haft val på över ett decennium. Sanningen är att många palestinier både på Västbanken och Gaza är trötta på sina ledare. De inser att ledarna bara drar fördärv över folket. Men eftersom bägge styrena är väldigt repressiva är det ingen som kan eller vågar protestera öppet och offentligt.

Världens syn på Hamas innebär att det är PLO och palestinska myndigheten som är ansvariga för allt som levereras in i Gaza. Det gäller allt från olja, bensin och el till mat, mediciner och annat nödvändigt. Införsel sker via gränsövergångar mellan Israel och Gaza, främst Kerem Shalom. Det som man ska betala för, är det palestinska myndigheten som ska betala.

Elektriciteten är ett utmärkt exempel. Den levereras från Israel in i Gaza och betalas av palestinska myndigheten med hjälp av bistånd. Eller ska betalas, för man vägrar betala och har nu en enorm skuld till Israel. Det betyder att Israel står inför valet att antingen leverera el man inte får betalt för, eller låta bli, eller dra ner på leveranserna och anses som ”den onde” av världen som inte förstår bättre. När ni läser om elbrist i Gaza, beror det alltså inte på elbrist utan på att Israel inte får betalt för sin el. Du och jag skulle få elen avstängd efter ett tag om vi inte betalade.

Varför gör då palestinska myndigheten så här? Varför låter man så cyniskt sina systrar och bröder i Gaza lida när man har pengar att betala el med? Jo, för att försöka vända befolkningen i Gaza mot Hamas, störta dem och ta över. Att dessutom piska upp ett hat mot Israel, det blir en bonus.

När Hamas, Islamiska Jihad och andra terrorgrupper attackerar Israel handlar det alltså om flera saker. Man vill visa Israel att man fortfarande har raketer och är en fiende Israel bör frukta. Man vill visa sitt eget folk vilken makt och kraft man har. Man vill också visa att man, till skillnad mot palestinska myndigheten som man menar är för ”mesig”, fortfarande bekämpar den judiska staten med våld. Slutligen vill man också visa palestinska myndigheten att man inte kommer att lämna över makten över Gaza utan att man tvärtom utmanar även på Västbanken.  

Bibi Netanyahu mobiliserade vid gränsen till Gaza men nöjde sig med att genomföra flyg­attacker mot strategiska mål i Gaza. Han drar sig för att gå in med tanks och marktrupper av rädsla för att inte nå resultat inom rimlig tid. Netanyahu vet att hans egen befolkning, men även världssamfundet, inte accepterar något längre krig. Det krävs ett ganska kort och framgångsrikt krig, och det är långtifrån säkert att det skulle bli resultatet. Dessutom har Israel Hizbollah, Iran och IS längs den norra och nordöstra gränsen mot Libanon och Syrien, och de skulle kunna passa på och utsätta Israel för ett tvåfrontskrig.

Sammantaget visar detta, återigen, att det inte är Israel som är problemet i Mellanöstern. Det finns inget Israel kan göra för att situationen ska bli bättre. Det handlar i grunden om två saker. Dels att de flesta arabländer, och dessutom terrorgrupper som Hamas, Hizbollah och många andra, fortfarande inte accepterar Israels existens. Dels att det är allvarliga inompalestinska och inomarabiska konflikter, som ofta går långt tillbaka i tiden och som Israel inte kan påverka (islamister och sekulära, sunni och shia, Saudiarabien och Iran, med flera).

Israel har att hantera många attacker. Det är illa nog att de kommer från den närmaste omgivningen, men etter värre att större delen av världens stater behandlar Israel som paria och den som är problemet – inklusive Sverige.’
”När det gäller Sveriges förhållande till Israel står hoppet till en ny regering som ser på problematiken med rättfärdiga ögon.”
(min anmärkning)

Läs gärna bibeln, 1 Mos 6

Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer igen, säger Jesus om tidens avslutning

Hur var det under Noas dagar då. Jesus jämförde ju den tiden med den tid när han skulle komma tillbaka till jorden för att hämta det som var hans. Det var alltså jämförbart.

Det började med att Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. Herren sade: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jordens yta – både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag sörjer att jag har gjort dem.”

Herren var bedrövad över hur hans skapelse hade utvecklats och han gjorde också något åt situationen. Förhållandena beskrev Jesus med:

Under dagarna före floden åt de och drack, de gifte sig och blev bortgifta ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla. De levde med andra ord ganska lika som vi lever i dag och det är ju också det Jesus säger.

Så ska det vara när Människosonen kommer.

Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon. Det tog 120 år för Noa att bygga arken. Hur kunde Noa få nåd, hur levde han? Rättfärdigt inför Gud!

När det var dags visste Noa på dagen när floden skulle komma, Gud hade sagt det.
Ty om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.”

Kan man tro att Noa berättade vad som skulle ske för sina omgivning

Trots det, visste Noas grannar ingenting. Det räckte inte för dem att en familj bygger en båt modell större, utan att ha vatten i närheten, bara för att en för dem ointressant gud hade sagt det. Deras intresse fanns på annat håll. Mat och dryck, shopping, fest och för övrigt egna intressen.

Det är den jämförelsen Jesus pekade på. För de flesta hos oss finns inte någon Gud som man lyssnar på. Ingen vars varningar blir allt tydligare för oss. Och vi lyssnar inte och ser inte, vi har annat för oss, som på Noas tid. Dock, tiden är beslutad.

Det började med att man överger Gud och säger han finns inte, det är människan själv som är universums centrum. Sedan kom den så kallade sexuella revolutionen med all dess otrohet. Nästa steg blev den homosexuella revolutionen. Sedan följer mer perversiteter och mer våld. Jag tänker inte räkna upp hela raddan av bestialiteter som pedofili och knivmord och masskjutningar.

Gud är långmodig, men börjar vi inte närma oss den punkt när Gud säger, hit men inte längre? I slutskedet gav han Noa sju dagar. Hur många får vi?A
Läs gärna vad bibeln själv säger.

Ingemar Helmner skriver krönikor i Hemmets Vän under rubriken Helmner direkt. Med hans tillstånd publicerar jag denna veckas krönika, som handlar något om hur han ser på hur Frank Mangs gestaltade evangeliet.

Sömnen ville inte infinna sig i går kväll. Därför var det så lämpligt att en liten bok av evangelisten Frank Mangs fanns med i portföljen. Titeln är Andens budskap. Jag ser, med förvåning, att Mangs inte var mer än 27-28 år då han förmedlar detta väckelsebudskap. Vilken skärpa! Vilken glödhet passion! Så kan bara den skriva och tala som är bärare av en kallelse från Gud, tänker jag då jag känner hur texten andas Guds egen heliga närvaro. Det är inte en teologisk avhandling. Det är ett väckelserop, fött i djupaste nöd över det andliga tillståndet.

Då jag känner intensiteten, den heliga lidelsen, anar jag hemligheten till Mangs framgång. Han var inte nöjd med att skapa stora folksamlingar, han ville bereda vägen för ett verkligt Jesusbesök var han reste fram. Och han förstod att en genuin andlig väckelse måste födas i hjärtat av församlingen. Därför riktar han sin predikan om överlåtelse och omvändelse till de kristna. Han utmanar ljumhet, ytlighet, död religiositet. Kärleksfullt och ömt vädjar han till varje kristen att våga ge sig hän åt Gud. Att ställa sig helt till Guds förfogande, att ge den helige Ande utrymme och frihet i sitt liv. Min reflektion är, att det är kärleken, och nöden för människornas eviga väl, som gör budskapet så avskalat, närgånget och inträngande.

I vår tid kan en pastor/präst kritiseras hårt om han talar allvar med sina lyssnare. Vi är så vana vid att allt ska vara lättsmält och trivsamt. Men de förkunnare som gjort skillnad, varit andliga spjutspetsar, skapat rörelse och banat väg för väckelse, har ofta varit skarpa, orädda och radikala. Jag läste nyss ett ganska häftigt uttalande av D.L.Moody, då han beskriver vad som kan hända då nyfrälsta möter en ljum församling: ”Det är som att ta ett nyfött barn och lägga det för att frysa ihjäl vid en död, kall moders bröst…” Väckelse innebär uppvaknande, och det sker inte om predikan är som ett behagligt sömnpiller. I alla tider har Gud rest upp profeter som inte varit rädda för att säga sanningen. Och då kärlek och sanning flätas samman i en evangelisttjänst lik Mangs sker det något på djupet med människor som kommer inom Ordets hörhåll.

Då Mangs predikade sa människorna: ”Han talar inte om oss eller till oss, utan med oss”. Det var kärlekens språk som gjorde att alla kände att han ville sina lyssnare väl. Jag minns några tillfällen då Mangs bodde på pensionatet Granbacken i Vrigstad för att vila upp sig. Då kom han ofta till oss i Missionskyrkan, och klev fram spontant mellan ett par sånger för att dela sitt hjärta med oss. Det var som om luften stod stilla i sådana ögonblick. Hans röst, och hans blick, var så varm och vänlig samtidigt som den andliga skärpan gjorde att orden från hans läppar trängde igenom varelsens innersta. Jag förs i tanke och känsla tillbaka till dessa heliga ögonblick då jag nu på nytt igen läser boken Andens budskap.

Bokens utgångspunkt är hälsningarna från Jesus till de sju församlingarna i mindre Asien. Jag tycker jag kan se föreståndaren i Sardes då orden träffar honom rakt i hjärtat: ”Du har namnet om dig att du lever, men du är död”. De skakande orden uttalades av en enda anledning: För att en förändring skulle kunna ske, måste de förstå sin belägenhet, våga se är-läget!

Sverige behöver orädda evangelister, som drivna av kärlek talar sanningens ord till omvändelse och väckelse!

PS
Ingemar Helmner var i går, onsdag i Västerås pingstkyrka och talade och sjöng tillsammans med en mästare på fiol, Sten-Göran Thorell. En högtidsstund för många av församlingens mognare medlemmar.
DS
Jag uppfattade tonen ungefär som jag föreställer mig Frank Mangs.