Allting måste ha en början. Mänsklighetens början skildras i bibeln. Någon annan början finns inte dokumenterat. Jo, människan har en egen tanke hur hon kom till, en egen början, evolution, kallar hon det. Dokumentation saknas men teorierna är många, Falsarierna också, Vi hör ekot från ormen när han lurar Eva att äta av frukten som skall göra dem lika Gud.

Med ifrågasättandet av vad Gud menat har ormen fortsatt sitt bedrägliga förhållande till människan. Utvecklingsläran (evolutionen) är ett sådant. Det Gud åstadkom på sex dagar behöver människan många miljoner år för att få plats med. Utvecklingstiden kräver det,

När Gud talar om jorden som varande 6000 år säger ormen och hans medlöpare, njae det går inte att tro det, och presenterar den ena teorin efter den andra för hur omöjligt det är,också för Gud. Vilket högfärd!
Det mesta som börjar har också ett slut. Så är det också med det som Gud startade. Hur det slutar är kanske tom viktigare. Vi var ju trots allt inte med vid starten.

Slutet ja, ämnet som sådant har intresserat människan i många år och många är de förslag som lagts fram. Eftersom man sökt svaret på fel ställen har också slutsatserna blivit fel. Det finns nämligen bara en plats att söka svaret på och det är i Guds (skaparens) eget ord, bibeln. Om Gud och bibeln säger att 2+2 är fyra, då har vi svaret. Om vi envisas och tror att svaret finns någon annanstans och att svaret är 5, kommer vi fel och många har gjort det.

Därför är det ett nöje att för läsarna presentera en man som sökt där svaret finns, i bibeln.. Anders Gärdeborn har skrivit en bok som behandlar, i princip hela bibeln; med titeln

Mästerdirigentens verk

där han låter bibeln, och endast bibeln utgöra den dokumentation som underlag för vad som hänt under de 6000 år som omfattas av skeendena. Bibeln har den egenheten att den verifierar sig själv och bekräftar den kronologi som leder oss fram till det slut som ligger framför oss.

I min ungdom sjöng vi en sång som uppmanade oss att pröva själva. Låt mig avsluta denna bloggpost med de raderna.

Kom och pröva själv min vän
vad som finns i frälsningen
du får frid och evig lycka
men kom och pröva själv min vän.

Att nöja sig med det jag skriver och tänker är nog lite tunt för många, därför rekommenderar jag dig att köpa boken, http://www.masterdirigentensverk.se

Kunskap är lätt att bära.

Det finns risk att jag återkommer i ämnet.

Sveriges statsminister och hans följare gör sitt bästa för att ”mota Olle i grind”. Dvs förklara hur fel  EBT har när hon säger att hon och alla andra partiledare behöver prata med varandra.

Ebba Busch Thors förståelse för vart bristen på samtal leder har föranlett många av det gamla gardet proffstyckare att reagera. De flesta surögt och yrvaket.

”Så kan man väl inte göra sa Bill, nej det tycker jag verkligen inte fyllde Bull på. Vart kan det leda? Vi kan ju förlora regeringsmakten morrade Måns.”

Kan samtal mellan de olika partierna i riksdagen öka förståelse för vilka de verkliga motsättningarna i samhället är.

Kan t.ex. samtal med de nysvenskar som från sin kultur drar med sig för oss oacceptabla konsekvenser genom dessa samtal finna en lösning? Jag tänker nu på den s.k. hederskulturen som inte på något sätt har med heder att göra. Går det att lösa detta svåra integrationsproblem – utan att några meningsfulla samtal äger rum? Naturligtvis inte.

De förutsätter någon form av samtal, planering och åtgärder.

När jag lyssnade på statsministerns synpunkter i Agenda fick jag klart för mig att han inte förstår problemet och därför inte heller har något förslag till lösning.

Och förstår man inte problemen har man naturligtvis inte lösningen heller.

Problemet är i huvudsak att den närmaste släkten skall bestämma över sina ungdomars (läs kvinnornas) olika livsval. Det kanske fungerar i de länder de kommer ifrån, men inte här. När invandrade ungdomar ser den frihet våra egna har vill dom få det likadant, men föräldrarnas urgamla kultur hindrar den utvecklingen. Det är problemet som måste lösas och det är prioriterat. Finner man inte lösning för detta blir det ett allt svårare och efterhängset dilemma. Det spelar en viktig roll för hela integreringsdebatten.

Följderna innebär nämligen fortsatt hinder för verklig jämställdhet, för hur skall man

bli ett jämställt samhälle om en stor befolkningsgrupp motarbetar den utvecklingen genom att diskriminera sina egna ungdomar och styra dem genom ett för landet främmande ”hedersförtryck”

Men landet statsbärande parti med statsministern förstår inte det. En anledning är han är blockerad i sin tanke på att familjerna har en uppgift att fylla i detta. Tror man att livet börjar med ett kollektivavtal är man alldeles för sent ute.

Ett känt men glömt talesätt: ”Den som styr vaggan, styr världen”.

Hur kan någon tro sig ha någon lösning på något problem, utan att involvera familjen, det är där livet börjar, om man har överlevt aborthotet!.

Jag tror alltså att enda möjligheten att styra upp samhällets normalitet är att uppvärdera familjen. Och då förstår vi att det behövs mycket av samtal, mycket av klarsyn, mycket av kristdemokratiska influenser och en politik som har ett syfte, lite längre än vanlig egoistisk partipolitik.

Det finns flera samhällsfrågor som bara kan lösas genom att tala om dem. Involvera alla berörda och se till att Pandoras ask förblir vidöppen.

Om tron är verksam under livets alla förhållanden, är den naturligtvis också en förutsättning i vårt förhållande till Gud. Den här texten är hämtad från brevet till Hebr’eerna (judarna) och handlar därför ytterst om deras förhållande till Gud. Deras historia löper parallellt med världens historia och handlar om tron.

Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.

Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt.

Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig, när Gud själv bekände sig till hans offer. Och genom tron talar han än, trots att han är död.

Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud.

Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

I tron byggde Noa en ark i helig fruktan för att rädda sin familj, efter att Gud hade varnat honom för det som ännu ingen hade sett. Genom tron blev han världen till dom och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro.

I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud

Genom tron fick även Sara, som var ofruktsam, kraft att bli mor till en ätt fast hon var överårig. Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast. Därför fick också en enda man, så gott som död, barn så talrika som himlens stjärnor och oräkneliga som sandkornen på havets strand.

I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som säger så visar att de söker ett hemland.

Hade de tänkt på det land som de lämnat, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem.

När Jesus dog på korset öppnade han samtidigt en väg för hedningarna som vi får beträda med samma tro. En väg som Paulus bekräftade med orden:

”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

skriver Lukas Berggren på Världen i dags ledarsida den 28 febr 2019 0ch jag delciterar.

Deras framfart har fyllt oss med fasa över den ondska som demonstrerats och är ett exempel på folkmord i sin sämsta skepnad. Utfört i sin religions namn.

En jämförelse?:

Om vi backar bandet till påskdagen, när Petrus konfronterade judarna med vad de hade gjort med härlighetens herre upplevde de ett ”styng” i sina hjärtan och frågade, ”bröder, vad skall vi göra”?  Den dörr som Jesus hade öppnat blev deras räddning när de gick in genom den. Då upplevde de att lösningen låg i förlåtelsen.

Den tidens ”terrorister” frågade apostlarna, vad är att göra, och gjorde det, ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar.” Med många andra ord vittnade han och vädjade till dem: ”Låt er frälsas från det här bortvända släktet!”

De som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen.

Alla tog inte emot hans ord och det är nog likadant i dag. Många av de nu aktuella terroristerna tycker knappast att den vägen känns angeläget. Därmed går de heller inte in genom den dörr Jesus hade öppnat, förlåtelsens. Och då återstår bara för dem att ta konsekvensen själva av sitt handlande enligt lagen om sådd och skörd.

En kort historik:

Kvar i konfliktområdet finns nu omkring ett hundra ytterligare personer. Möjligheten att knyta de här individerna till brott är minimala. Och framför allt beror det på att regeringen inte har varit snabba nog med att ta fram lagstiftning på området. Terrorforskaren Magnus Ranstorp beskriver regeringens passivitet som ”en kedjereaktion av senfärdighet”.

Först 2016 – en lång tid efter det att många krävt en skärpt lagstiftning mot terroristerna – klubbades ett förbud mot terrorresor igenom. Men då hade resandet redan minskat kraftigt. IS-terroristerna reste ut framför allt under 2013 och 2014. Och då fanns ingen lagstiftning på plats. Först nu i augusti väntas en ny lag antas, som ska göra det straffbart att delta i en terroristorganisation. Men återigen kommer detta väldigt sent. Och man kan inte gärna döma terroristerna retroaktivt.

Den röd-gröna majoritetens passivitet inför islamisternas brutala framfart märks även på andra områden. När riksdagens utrikesutskott, i maj 2018, behandlade frågan om huruvida IS utrensning av kristna skulle klassas som folkmord, valde en majoritet att rösta emot förslaget.

Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet valde att reservera sig mot beslutet. Heder åt dem.

Nu kanske någon frestas att tro att de röd-gröna partierna har varit helt passiva i de här frågorna. Men så har det inte varit.

I maj 2015 antog den röd-grön-rosa majoriteten i socialnämnden i Stockholms en ”strategi mot våldsbejakande extremism”. I rapporten är man noga med att inte stigmatisera terroristerna, så i stället för ”terrorister” formulerar man sig omkring personer som ”kommer hem från strider utomlands”. Det låter nästan som om de hade ägnat sig åt att hjälpa äldre damer över gatan.

Rapporten är därefter ett beklagligt monument över en skamlös naivitet gentemot terroristerna. Det pratas om ”stödinsatser och råd, psykosocialt stöd, hälsoinsatser, försörjningsstöd och jobbtorg”. Man lyfter dessutom särskilt fram vikten av att få med bostadsbolagen för att lösa ”boendefrågan”. Allt fokus tycks vara på att göra livet lättare för dessa återvändande terrorister – de som har dödat, våldtagit och skändat oliktänkande.

Så för att sammanfatta.

Lagstiftaren har varit konstant på efterkälken och inte lyssnat på signalerna, vilket har gjort det omöjligt att utkräva ansvar. Det moraliska stödet – till exempel genom att erkänna Islamiska statens dåd som folkmord – har dessutom uteblivit. Och samtidigt har röd-grön-rosa politiker suttit och planerat för ett varmt och inkluderande mottagande när terroristerna kommer tillbaka till Sverige. Ansvaret vilar tungt på de politiker som har haft maktens möjligheter att påverka, men som passivt har tittat på.

Det är förstås fullständigt otänkbart att låta de ett hundra kvarvarande terroristerna komma tillbaka till Sverige.

De kommer inte att kunna dömas i Sverige. I stället skulle dessa individer innebära en påtaglig säkerhetsrisk för våra medborgare. Våra folkvalda borde tänka mer på sina medborgare och på förövarnas offer än på terroristernas väl och ve. De har gjort sitt val och har sin ev. framtid i sina egna händer.

Så, inga islamister på våra gator!

– utdrag ur ett brev, fullt med paulinsk kärlek och omsorg, (1 Tess 3: 6-13)

”Men nu har Timoteus kommit tillbaka från er, (Tessalonikerna) med goda nyheter om er tro och kärlek. Han har berättat hur ni ständigt tänker på oss med glädje och längtar efter att få träffa oss, liksom vi längtar efter er.

Så har vi genom er tro fått nytt mod när det gäller er, bröder, mitt i alla våra svårigheter och lidanden. Nu lever vi, när ni står fasta i Herren. Hur kan vi tacka Gud nog för er, för all den glädje som ni är för oss inför vår Gud? Natt och dag ber vi med stor iver om att få se era ansikten och hjälpa er med det som brister i er tro.”

Somliga menar att alla problem har sin orsak i synd eller bristande tro, men här framhåller Paulus att att det tillhör den troendes vardag. Att möta, och gå igenom svårigheter stärker karaktären (Jak 1: 2-4), ger tålamod, (Rom 5: 3:5) och utvecklar vår känslighet inför andra som drabbats på liknande sätt (2 Kor 1: 3-7).

Problemen är ofrånkomliga för en troende i en värld av otro.

Så när du möter dem, de kan vara ett tecken på att du lever ett sant kristetliv.

Det är brister som Paulus ville och kunde hjälpa dem med. Paulus och hans medhjälpare hade blivit styrkta genom den tro de förmedlade genom Timotheus ord. Nu ville han trösta dem även om tron ibland prövades.

Paulus hade inte kunnat återvända till Tessalonike (2:18) och efter att ha lämnat staden för Beroia därför sänt Timotheos som sin representant. Enl. (Apg 17:10) hade Paulus lämnat Tessalonike på grund av oron i staden och rest vidare till Beroia. Där hade det också blivit oroligt, och några kristna hade tagit med sig Paulus till Athen medan Timotheus och Silas hade blivit kvar (Apg 17: 13-15). Det var efter tidigare äventyr i Tessalonike som Paulus hade sänt Timotheus tillbaka till dem för att uppmuntra de nyomvända där att vara starka i tron och våga möta förföljelsen.
Det var omtanken om de nyomvända som var Paulus drivkraft.

Ingen kan stå rättfärdig inför Gud, den rättfärdige skall leva av tro

Ännu ett projekt, iscensatt av människor och inspirerade av Satan har gått i stöpet. Resterna av det storslagna projektet, ”Kalifatet”, är fångade i läger i Syrien och ”segrarna” vet inte hur situationen skall hanteras.

I detta läger finns grova brottslingar, men också deras offer. Vem som är vad är en del av de problem som skall lösas. Hur skall dessa kunna lösas med hjälp av han som orsakade dem, Djävulen?

Det finns nämligen brottslingar OCH brottsoffer som lever tillsammans i lägret. De grövsta brottslingarna kanske inte ens finns på plats i Syrien.

Hitler och hans gelikar orsakade andra världskriget utan att personligen delta, eller avrätta en enda fiende, men men dömdes fullt rättvist som skyldiga. Finns det på motsvarande sätt skyldiga till alla dessa illdåd som världen bevittnat, utan att de själva fysiskt deltagit?Genom att uppmuntra och anstifta till allt detta onda deltar man väl aktivt?

Att på allt sätt försöka radikalisera vilsna människor med löfte om stora belöningar till de som medverkar till ondskan? Är det inte straffbart?

Bland dessa ondskans hantlangare finns det ledare som samvetslöst uppmuntrar och lovar de som dör ”martyrdöden”, skall få ett stort antal jungfrur att fröjda sig med som belöning när de dör. Nåväl, många är döda nu. Till alla andra lögner upplever de nu även denna.

Mot den bakgrunden blir det lättare att förstå var ansvaret skall placeras. Nämligen hos dem som uppmuntrade till den ”radikalisering” och förförelse av vilseförda, okunniga ungdomar som blev resultatet av deras verksamhet. Det finns många imamer med blod på sina händer i det avseendet.

Nu måste jag få inflika att naiviteten bland etablerade svenska politiker bidragit till detta förhållandet som i bästa fall fick epitetet ”oaceptabelt”.

”Upp flyga orden, tanken stilla står……

”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup.”

Det går att ändra färdriktning, sätta ny kurs och ta till sig av den nåd som Jesus erbjuder när han hänger på korset:

”Herre, förlåt dem ty de vet inte vad de gör.”

En av ”rövarna” bredvid Jesus bad om en tanke, den sista han tänkte kanske, Men poängen var att det inte var för sent. Det gäller alla som söker Honom.

(Jes 1:18)

Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om än era synder är blodröda ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull. Om ni är villiga och lyssnar ska ni få äta landets goda.

Men om ni vägrar och trotsar ska ni förtäras av svärd, för Herrens mun har talat.

Du kan välja att själv bära din skuld eller överlåta den till Jesus. Ingen människa kan lyfta av den.