Det här hände 1956 och blev början på en resa där jag faktiskt inte är framme än

Jag befann mig på första läktarens första bänk i Filadelfia, Stockholm. Omgiven av ungdomar som just avslutat bibelskolan i församlingen. Det var kvällsmöte, Bosse Hörnberg predikade och ”strängmusiken” sjöng. Ämnet för predikan var att flyttfåglar flyttar. Just det, flyttfåglar flyttar. Alternativet för dem är att inte flytta. Det var i någon mening min situation. Följa med, flytta eller bli kvar. Ett förtätat eftermöte följde där inbjudan att följa med var temat. Dröj inte vid foderbordet, följ med!

Jag visste att jag var en sådan flyttfågel som riskerade att bli efter på vägen, som predikanten i predikstolen så målande beskrev det?  Man riktigt hörde hur tranorna flög, högt över matbordet och uppmanade sina kvardröjande trankompisar (mig själv och några andra) att följa med dem och skrek, ”kom, nu flyttar vi, skynda dig, vi flyger nu till varmare länder”. Och nu satt jag här, ställd inför ett val, hitmotad av omständigheter jag inte rådde över. Att vara efter på vägen, var Bosse Hörnbergs budskap till mig, och bara till mig. Jag riskerade att inte komma med, när Jesus kommer tillbaka.

Jag kan än i dag komma ihåg den kamp som fördes inom mig, vad händer om – – – -?, om jag inte? – – – ,  jag blev nästan kallsvettig och i bakgrunden hörde jag inbjudande sång, ungdomar som apostroferade budskapet, sjöng om en förestående flytt bl.a. Jag måste ordna upp detta nu eller aldrig, tänkte jag.

Trycket, varifrån det nu kom, blev för starkt och i ett ögonblick av nåd slog jag handen i räcket framför mig och sa, kom då så går vi. (Jag ångrade mig redan innan jag hunnit ur bänken). Några av ungdomarna blev ledsna därför att de trodde att jag skulle gå ut, har man berättat för mig, men jag menade att jag nu var beredd att ta det steg som betydde att jag skulle börja ett helt nytt liv. Jag gav upp kampen mot Jesus.
Jag hann tänka många tankar under vandringen till den pinnstol som jag hade att hålla mig i när jag vände mig till Herren och bad om nåd, ner från läktaren, vände vänster framför sångarna in genom högra dörren, in i ett rum. Vad höll jag på att göra?
Hela min uppväxt var jag infiltrerad av min mors böner, den tidens tänkande, Jesus kommer snart, är du redo? Jag visste hur jag hade det, men om jag blev frälst nu, då var det också slut på allt det roliga som ev. fanns framöver. Att det på något sätt skulle vara roligt – och samtidigt frälst, föresvävade mig inte ett ögonblick.

Tänk så fel jag hade. I mer än 60 år hade jag fel.

Jag har också ibland hört sägas att man inte kan skrämma någon till att lämna sig till Jesus. Anledningen skulle vara att när skrämseln försvinner och ”beslutsamhetens friska rodnad förbytts i eftertankens kranka blekhet” tappar man också lätt modet. Jag anser inte att jag själv blev skrämd till detta beslut, men jag kom till insikt om alternativet, och det skrämde mig.

Det är några år sedan detta hände.

Och man träffar så många andra som också startat flytten. Resan blir också på många sätt roligare eftersom man får så inspirerande ressällskap.