David Wilkerson i Stockholm 2004

9780310326274_200x_david-wilkersonVid sitt besök i Sverige och Filadelfiakyrkan i Stockholm 2004 levererade David Wilkerson ett profetiskt budskap som kanske bör återupplivas i dessa dagar.

”Herren har något emot de evangeliska kyrkorna i Sverige. Det kan sammanfattas i ett enda ord: APATI. (eg. likgiltighet) Detta är er andliga väckarklocka. Ni har kommit till den punkt när ni har förlorat kraften, den Helige Ande, på grund av apati.

Ni är nöjda med att komma till kyrkan, gå till programmet, formaliteterna, organisera och försöka finna makt i samhället. Ni har blivit toleranta och det är vad Gud hör både från kyrkan och samhällets toppar. Det finns ingen som böjer knä och i bönens kraft bryter ner dessa fästen. Det finns inga tårar, det finns ingen smärta, för att vi evangeliska kristna är så toleranta.

Den Helige Ande säger: Det är apati. Receptet mot apati är NÖD. Men det är inte många som vill höra det. Vi vill inte gråta. Om vi vill ha väckelse så skulle bönemötet vara den mest besökta kvällen.

Högmodet är Amerikas synd, och apatin (likgiltigheten) är den evangeliska kyrkans synd i Sverige.

Ingemar Helmner skriver i Hemmets Vän:
”Många kyrkor består av en allt mer grånad församling. Medelåldern är hög. I sådana miljöer är tillväxten ofta nästan obefintlig. Och kyrkfolket är tysta, stillasittande konsumenter. För dem är det viktigt att hitta en pastor med förmåga att tala lärt och fint till de redan troende. Det är detta som efterfrågas. Den lilla gruppen av trogna deltagare har hört tusen predikningar förut och har tydliga åsikter om hur en bra gudstjänst bör utformas. Att predikan sällan berör ”vanligt folk” utanför kyrkportarna är det just ingen som funderar över.

Kan gamla kyrkor förnyas? Är det möjligt att vända en negativ trend? Det är jag övertygad om. Och jag tror att förkunnelsen är helt avgörande. Predikan som föder tro och hopp. Som är så enkel att en tolvåring förstår, utan att vara ytlig. Som förklarar istället för att väja för det som är trons hjärtfrågor. Som är inspirerande därför att förkunnaren fått budskapet format i sitt inre under bön och talar ut det fylld av Guds Ande.” Ingemar Helmner

Hade David Wilkerson rätt, kan apatin brytas? Hur det kan göras är en ledarskapsfråga!

Nybildandet av kyrkor med utlandsklingande namn är en väg att gå, om man vill hålla nya pastorer sysselsatta. Att förnya troheten mot Jesus i de befintliga kyrkorna är en annan och förmodligen bättre väg att gå. Och den som håller ut till slutet ska bli frälst.

Blir man likgiltig för andras behov, riskerar man snart att bli det även för sina egna

NÄR BÖRJADE MÄNNISKOR ATT GIFTA SIG AV KÄRLEK?

frågar Dagens nyheter i en stort uppslagen låst artikel.

Förmodligen anser DN det vara i samband med att samkönade vigslar blev möjligt. Då blommade helt plötslig kärleken, fri och oberoende av de stereotypa lagar som skaparen förordat. Och förresten gifta sig? Man kan väl ”älska ändå”?

I varje fall blev det i någon mening legitimt, då när den blev FRI att utövas på det sättet som människan bestämde. Guds sanning fick maka på sig för mänsklig lust att släppa fram människans ”sanning om kärlek”, och vad kärlek är?

Trovärdigheten i vad DN vet och förstår av kärlek är mycket låg i förhållande till när aposteln Paulus citerar vad Gud har sagt i sitt ord vad resultatet av den ”kärleken” blir

Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det som är onaturligt. På samma sätt lämnade männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män gjorde skamliga saker med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.

Och eftersom de inte satte värde på kunskapen om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag så att de gjorde sådant som inte får göras. De har blivit fyllda av all slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja.
De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter, de är påhittiga i det onda och olydiga mot sina föräldrar, vettlösa, trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa.
De känner mycket väl till Guds rättvisa dom, att de som handlar så förtjänar döden. Ändå gör de sådant, och de samtycker dessutom till att andra gör det.”

Aposteln Paulus exemplifierar rätt många egenskaper som inte har något med kärlek att göra. Allt för att de inte satte värde på kunskapen om Gud.

Var finner man kärleken då. Finns den att få?

I samma bok som Paulus hämtar orden om sanningen och Guds kärlek läser vi:

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn

Och detta är domen: ljuset kom in i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas. Men den som lever i sanningen kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.”

(Joh 3:16)

Samvetsfriheten och andra friheter

Det har varit en intressant diskussion på FB initierad av Frida Park om samvetsfriheten. Hon pekar bl.a. på historien bakom det negativa synsättet som utvecklats i vårt land.

Olof Palmes regering ansåg samvetsfriheten vid abort vara självklar men menade att något uttryckligt formulerat lagstöd inte var nödvändigt. Det var då det. Palmes justitieminister menade att det självfallet bör tas ”hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden”gällande den tidigare så givna samvetsfrihetens framtid Vi ser hur den utvecklats.

Norge och Danmark, som i dag ofta framförs som exem­pel på där samvetsfrihet och abortvård faktiskt går att kombinera framgångsrikt, valde på 1970-talet en annan väg än den svenska.

Mona Sahlin, som uttryckt att hon inte gick med i S utan i Palme (vars regering 1974 alltså såg samvetsfriheten som given), sa, på tal om terrorsekten IS, att det finns ”farliga fanatiker” i alla religioner, och exemplifierade detta med barnmorskor som önskar samvetsfrihet! (obs) Den samvetsfrihet som tidigare var så given att den behövde inte något särskilt lagskydd. Kuriosa: en journalist har samvetsfrihet!

Europakonventionens artikel 9 anger att samvetsfrihet är en mänsklig rättighet. Europarådets parlamentariska församling har i en resolution slagit fast att samvetsfrihet är en mänsklig rättighet för vårdpersonal, och att ingen person, sjukhus eller institution ska tvingas hållas ansvarig eller diskrimineras på något sätt på grund av samvetsvägran att utföra, bistå vid eller genomgå abort, framdrivande av missfall eller eutanasi eller någon handling som kan orsaka att ett mänskligt foster eller embryo dör.

Snart får vi en annan ”dödshjälpsdebatt,” rätten att få dö, när det är lämpligt

När dödshjälpsförespråkare nu efterfrågar samvetsfrihet, som ett sätt att blidka läkares motstånd inför en legalisering, bör man påminna sig om hur det gick med den saken sist det begav sig.

Finns det andra viktiga samhällsfrågor som ger svåra konvulsioner i samhället som behöver bekämpas men inte behöver något särskilt lagskydd? Osökt tänker jag på de s.k. ”hedersrelaterade” brotten. Stefan Löfvén ser ingen anledning att ge de brotten en egen rubrik i lagtexten utan nöjer sig med att uttala sitt muntliga stöd. Kanske att han är för rädd om de väljare som finns bland utövarna för att engagera sig. Han säger sig inte ha några planer på att kritisera de muslimer som ingår i den gruppen. Han har den största respekt för muslimerna, säger han.

Det finns flera frågor som borde dokumenteras på ett träffsäkrare sätt än nu. Det är viktigt, fråga Annika Strandhäll.

Nu när ledande socialdemokrater börjar hojta om att behöva hitta socialdemokratins själ finns det anledning att se om letandet sker där själen finns. Och inte tro att t.ex. skolans problem består i undervisning i livsåskådning. Det förvägrades ca 2.1 miljoner svenskar 1964 när befolkningen då blev överkörd. Det finns frågor som som till sin natur är immateriella, d.v.s. har en andlig dimension som verkar främmande i den moderna socialdemokratin..

Jag tycker f.ö. det ligger ett eget värde i att KD lyckades skrämma upp det övriga politiska och mediala etablissemanget så till den milda grad att man till¨tar till vilka medel som helst för att hejda den ”fruktansvärda” utvecklingen. Men ni gör klokt i att inte räkna bort Kristdemokraterna. Tillfälliga opinionsmässiga bakslag infinner sig. Fråga Liberalerna

Eftertankens kranka blekhet infinner sig

Åtta ledande socialdemokrater gnuggar sig i ögonen och skriver:

Vi vill se en socialdemokrati som vågar prata om de ökande klassklyftorna. Vi vill se en socialdemokrati som vågar erkänna problemen med en ökande ojämlikhet. Vi vill helt enkelt se ett socialdemokratiskt parti som vågar gå tillbaka till sina rötter och angripa samhällets orättvisor, skriver ledande socialdemokrater

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/0nWmJ6/vi-i-s-ska-inte-driva-en-borgerlig-politik

Citat från ovanstående länk, det finns mer: Aftonbladet förmedlar deras ord.

I ovanstående länk ängslas åtta ledande socialdemokrater över partiets framtid. Och menar att det finns anledning till oro, för socialdemokratin alltså. Man vill få en förändring, det behövs ett omtänk i många av de problem som vi ser i vårt samhälle och som s varit delaktiga i på grund av sin makthunger och därav deras villighet att samarbeta med C och L i alla möjliga och omöjliga frågor.

Skribenterna pekar på de ökande ojämlikheterna bl.a. och vill att s ska gå tillbaka till sina rötter och angripa dessa orättvisor. Det måste betyda att s skall erkänna några problem med den förda s-politiken. Det har blivit klassklyftor och s vill inte erkänna det.

Samhället har blivit mer ojämlikt, och därmed orättvist, påstår dessa insiktsfulla partianhängare Och regeringen har bestått av socialdemokrater. Ska vi tro att ett uppvaknande håller på att ske? Att den egna fullkomligheten inte räcker till för att styra landet. Att lögn och halvsanningar tillsammans med smutskampanjer inte lönar sig i längden?

Jag vill gärna tro det. Men makten och den mänskliga härligheten kräver nog något mera,

Något man tappat under vägen.

Den anständighet man kräver av andra partier ligger alltför fördolt – ännu. När det kommer upp till ytan och blir synligt för de egna kanske en viss besinning får plats i organisationen.

Låt oss hoppas.

Pingstförsamlingarnas stora annonstavla

var förr sången och musiken som den utövades i gudstjänsten av vanliga medlemmar. sångfågelDet var många, både unga och äldre som kom inom hörhåll för evangelium genom sången, lockade av den sång och musik som utövades. Församlingen deltog i sin helhet.

När församlingarnas offentliga framträdanden med tiden blev färre, från tre möten/vecka till en gudstjänst/vecka betydde det också mindre behov av                       sånginsatser. När uppgifterna på sångens och musikens område på det sättet minimerades blev det en uppgift mindre att ägna sig åt och då blev det utanför församlingens skydd. I samband med att kören och ”strängmusiken”, blåsorkestern, andra former av musik inte ansågs behövas längre försvann i det sammanhanget ett stort antal medlemmar. Kvar blev de mest sångbegåvade medlemmarna som bildade olika former av lovsångsteam.

Var det ”medlemsflykten” som skapade behov av lovsångsgrupper eller var det teamen som jagade bort sångarna? Jag upplever att teamen med tiden tog allt större plats för att i dag vara allenarådande.

Nu börjar röster höjas för att bredda sången och musiken i församlingarna och en anledning är den tillbakagång man kan se i verksamheten. Även ekonomiskt. Och då, om inte förr finns det möjlighet till förändring.

Det är dock inte säkert att man ser problemen där problemen finns.

I det profana Sverige vårdas vår nationella sångskatt bl.a. genom Allsång på Skansen och på andra ställen där publiken samlas för att sjunga tillsammans. Man gläds åt att sjunga gamla örhängen som mormor känner igen och kan texten till och glatt sjunger, tillsammans med en massa ungdomar. Den gemensamma sången skapar glädje och gemenskap.

Är det igenkännandet som är nyckeln, om det är så, ska vi avhända oss det vapnet?

Jag kommer ihåg mitt eget möte med Jesus, som skedde i Filadelfiakyrkan i Stockholm 1956! Minnet förbleknar efter ett antal år, men inte detta.
Jag kommer också ihåg hur sångerna påverkade mig. Ovan som jag var vid situationen gav de mig en försmak av det som skulle bli mitt nya liv, och även blev det senare. Rätt anpassad sång och musik i våra möten kan aldrig överskattas.

När en behovets människa själv får delta i sånger innehållande text som har med Jesus att göra, har det redan skett en delseger, en liten bekännelse. Renheten i Jesus blir en kontrast med synden i det egna livet och den helige Ande får en möjlighet att peka på att förändringen finns inom räckhåll.

Det är klokt att använda de medel som har en inneboende attraktionskraft på de människor vi vill nå. Det har sången och alla vet det. Jag tror också att den som upplever delaktighet i sången också får kortare väg till en djupare delaktighet.

Sången i många former i gudstjänsten bör inte förunnas några få, det borde vara allas egendom. Och inte bara för intern uppbyggelse.