(Från boken Hopp för Sverige lånar jag något av innehållet i detta inlägg. Jag tycker det finns inslag som skolverkets chefer borde beakta och jag förväntar mig många likes för innehållet i boken.)

– och korridorer, kombinerat med kontinuerliga angrepp från politiker och samhällsdebattörer mot lärarens roll i undervisningen, har gjort att många framstående lärare har resignerat och sökt sig till andra yrken.
Andra väljer att aldrig gå in på lärarbanan. Det är en djupt problematisk situation, som behöver vändas för att Sveriges barn ska kunna få en bättre framtid.

Även om Sverige har en läroplan med en värdebaserad och uttalat kristen grund är vi samtidigt ett av världens mest sekulariserade länder. 

I stället för att hålla fast vid sin egen värdegrund släpper skolor in aktörer som aktivt verkar för att bryta ner normer och värden. Forskning har också visat att undervisningsmiljön i den kommunala skolan är extremt kritisk till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet – samtidigt som man på flera håll tillåter tydligt religiösa inslag, som yoga, på skoltid.

Denna paradox har flera orsaker. Dels har vi – trots en värdestyrd läroplan – sett en stark relativisering av etiken. Ett skolsystem som väjer för frågan om rätt och fel skapar osäkerhet och villrådighet, men banar också väg för mobbning, övergrepp och andra svåra situationer för elever och vuxna.

Den motvilja som ofta vädras, både mot kristna värderingar och inslag i den kommunala skolan och mot fristående kristna skolor, riskerar att såga av den gren vi sitter på.

Krav på en konfessions- fri skola går inte att förena med religionsfrihet, och de står i bjärt kontrast till de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige anslutit sig till.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna anger: ”Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand dess föräldrar.” Central är även Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna där det anges att staten ska ”respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och under- visning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”.

Familjens och föräldrarnas roller som ledsagare och förebilder är också något som det sekulära samhället har gjort till fiender att bekämpa. Friheten att få utöva sin religion har i sekulär utbildningsfilosofi ersatts med en frihet från all religion.
Troende människor uppmanas att hålla tron för sig själva och att hålla den i en privat, andlig sfär där den saknar all betydelse för det vanliga livet. Detta är ett helt orimligt förhållningssätt i ett öppet samhälle.

Sammantaget måste vi säga att svensk utbildning under flera decennier har gått i fel riktning. Det är därför hög tid att upprätta det som gått snett. 

Det kräver en samlad kristen aktion och resurserna finns om de vill användas.
Den måste komma, och den kommer.

Från boken Hopp för Sverige lånar jag något av innehållet i detta inlägg. Jag tycker det finns inslag som skolverkets chefer borde beakta och jag förväntar mig många likes för innehållet i boken.

Skolan har naturligtvis regler att beakta i sin verksamhet, en del ingår i internationella konventioner. Beaktar skolverket det?

Läroplanen säger i sitt inledningsstycke: Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på.

Exempel:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.
Låter det inte som ljuv musik i ett socialdemokratiskt öra? Eller ser er värdegrund annorlunda ut?

Vi fortsätter läroplanens text:
”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”

Hur skall man förmedla dessa värden om man inte förstår/vet varifrån de kommer?

Vårt land har haft fred och välstånd i ca 200 år och vi vill gärna fortsätta den trenden. Den värdegrund som varit vår ledstjärna har väl inte alltid lyst klart, men den har lyst. Skolans situation kan bara bli bättre om värdegrunden ligger fast.
Den dagsaktuella retoriken om ett krav på konfessionsfri skola är inget annat än religionsförföljelse.

Ska Sveriges kristna stillatigande bevittna hur kunskapen görs klinisk och en yngre generation berövas sin förundran? Eller ska vi kämpa för att Sveriges barn får tillåtas se kunskapen i sitt existentiella sammanhang och att den påtvingade motsättningen mellan tro och förnuft på ett naturligt sätt överbryggas. Detta oavsett om det sker inom ramen för kristna skolor eller inom det offentliga skolväsendet?

Kunskapsmässigt har svensk skola under många år gått bakåt i internationella jämförelser. Till stor del är detta ett resultat av en pedagogik där lärarens auktoritet och kompetens undergrävts och där eleven förutsätts ha all källa till insikt inom sig, och automatiskt kommer att blomma ut i mognad och kunskap om den ges tillräcklig frihet.

Detta är en naiv grundsyn, som visat sig fungera mycket illa i praktiken, och som också slår allra hårdast mot svaga elever som behöver studiero, ordning och en god ledning i form av mogna och kunniga lärare.

Mobbning och stök i klassrum och korridorer, kombinerat med kontinuerliga angrepp från politiker och samhällsdebattörer mot lärarens roll i undervisningen, har gjort att många framstående lärare har resignerat och sökt sig till andra yrken. Andra väljer att aldrig gå in på lärarbanan. Det är en djupt problematisk situation, som behöver vändas för att Sveriges barn ska kunna få en bättre framtid.

Deras framtid får inte äventyras av att de inte får lära sig värdegrunden och dess konsekvenser

Här följer lite information till mina FB-vänner och Twitter som jag ser som angelägen i tiden. Mina inlägg är på intet sätt ”huggna i sten” utan kan diskuteras. Är den till någon nytta för någon blir jag glad.  Mina inlägg ska ses så, jag är ingen lärare utan vanlig, numera äldre medlem i pingstkyrkan i Västerås.

Vi utgår från att han är skaparen, hur går han då tillväga, när han talar? Gäller det både hedningar och judar? Till att börja med gällde det ett litet men växande folk, Israeliter, fram till tiden för Abraham, för att senare gälla även för oss hedningar.

Under den tiden upprättade Herren avtal med judarna men de överträddes i olika omgångar, främst genom att folket började dyrka andra gudar.

Herren sände till slut sin son för att få till stånd försoning och få tillbaka folkets kärlek. Det skedde när Jesus dog på korset. Han öppnade en ny väg till Fadern

Genom att acceptera och tro på den vägen försonas vi med Gud, blir fri från syndens förbannelse och blir rättfärdiga – inför Gud.

De som tog emot honom gav han makt att bli Guds barn, står det skrivet. (Joh. 1:12)

Hur många som vänder sig till Herren och ber om nåd för sig själv och andra beror i hög grad på hur vi kristna agerar, om vi lyckas hitta vägen till ditt hjärta med budskapet om nåd och frid, liksom till vårt lands ledarskap som också behöver Herrens hjälp i en framtid som ter sig mycket oviss.

Det är en mycket kort sammanfattning för grunden för kristen tro

Där är vi i dag men det ligger en händelserik tid framför.

För att kunna veta något om den kommunicerar Gud sina planer till oss, dels vad han gjort och dels vad han tänker göra. Vi läser ur Hebréerbrevet där aposteln berättar:

I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum.
Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.”

Så ser det ut i dag. Men mycket pekar på att det inte kommer att se likadant ut i en nära framtid. Jesus har i sitt ord lovat att han skall komma tillbaka en andra gång för att hämta det som är hans (de som tagit emot honom i tro) och bekräftat det genom alla händelser som han sagt ska inträffa strax före detta sker och i samband med återkomsten. Det kommer att förändra världsbilden totalt.

Tiden mellan skapelsen och tidens slut inklusive Jesu återkomst finns dokumenterad i i form av inträffade händelser i den bok som Herren använder för att kommunicera sin vilja till människorna, bibeln. I denna bibel finns en tidslinje som går att följa, från skapelsen till Jesu återkomst och ännu längre. En linje som kan identifieras och redovisas.

Anders Gärdeborn har genom sin forskning redovisat dehändelserna som bekräftar att Gud har intresse av att hans folk är medveten om detta och låtit bibeln själv bekräfta den kronologiska ordningen.

Köp gärna hans bok och bli informerad. Under 300 kronor

www.masterdirigentensverk.se

När man konfronteras med HBTQ-människornas rättigheter

Det finns många sätt att ge människor lika värde. Detta är ett.

och anspråk på dessa är det lätt att tro att det finns sådana. Men även här finns det mycket av ”kejsarens nya kläder” att redovisa.

I Olof Edsingers artikel i Världen i dag ingår ämnet bland de fyra som han redovisar. Och den mynnar ut i att:

Det finns inte några särskilda ”hbtq-rättigheter”.

Alla människor har i stället samma mänskliga rättigheter, och dessa gäller oavsett kön, hudfärg, religion eller andra egenskaper. Detta innebär förstås att det är fel att diskriminera människor som definierar sig som hbtq. Men flera så kallade hbtq-rättigheter står faktiskt i direkt strid med de internationella konventionerna.

För att ta två exempel: Både lagen om homosexuellas rätt att prövas som adoptionsföräldrar och lagen om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor underminerar barnkonventionens formulering att ”Barnet ska ha rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem”.

Motsvarande iakttagelse kan göras om homosexuella personers rätt att gifta sig. Som regeringens utredare Hans Regner skrev när han undersökte förutsättningarna för den kommande lagen: ”Jag ser inte att konventionerna på området sträcker sig längre än till att garantera heterosexuella rätt att gifta sig.”

4) Människor som ogillar dessa och liknande resonemang har i allt högre grad kommit att uttrycka att det är en mänsklig rättighet att slippa lyssna till människor med ett annat sätt att tänka än deras eget.

Det talas om ”no platforming”, där människor med misshagliga åsikter blir portade från universitetscampus, eller om ”trigger warnings”, som sätts på böcker som förmedlar åsikter som kan uppfattas som stötande eller politiskt inkorrekta. Att detta är en utveckling som i praktiken leder till totalitära stämningar – liksom till ett fördummande av det offentliga samtalet – torde vara uppenbart.

Och jag behöver väl knappt säga att vi i Sverige har någonting som brukar kallas för åsikts- och yttrandefrihet, som ”innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser” …?

Se där! Fyra aktuella exempel på mänskliga rättigheter – och på vad som inte är det.

Rätt ska ju ändå vara rätt, avslutar Olof Edsinger.

Här fortsätter Olof Edsingers artikel från Världen i dag om mänskliga rättigheter som av många missförstås å det grövsta. Citat.

2) Religionsfrihet betyder inte ”frihet från religion”.

Trots att detta hävdas från sekulärhumanistiskt håll är det tydligt att det som konventionstexterna talar om är ”frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor”.

Av samma skäl bryter det inte mot någon internationell konvention om man vill påverka sitt barn till att praktisera den tro man själv håller för sann. I stället är förhållandet det omvända. EU-stadgan säger till exempel att föräldrarna har rätt att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse”.

Därför är det märkligt att svenskt ledarskap motsätter sig detta.
Jag ser det som angeläget att på allt sätt motarbeta detta synsätt. (min anm.)

Nästa inlägg från Olof Edsingers artikel behandlar HBTq-rättigheter och det måste väl finnas gott om sådana – eller?

Därefter följer en avslutande artikel som till viss del handlar om yttrandefriheten och lite kommentarer. Finns det t.ex. några andra rättigheter än de ”mänskliga”?

Man var ju två när det började

Jag läser i Världen i dag en artikel av Olof Edsinger där han förklarar några missförstånd som uppkommit i tolkningen ”mänskliga rättigheter”. Jag ber att få citera några punkter och börja med:

Abort, som inte är någon mänsklig rättighet.

Det är visserligen sant att varje individ har rätt till sin egen kropp, och till en hälso- och sjukvård som är ”tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande”. Det är också sant att detta, enligt konventionstexterna, inkluderar familjeplanering. Men i motsats till vad som ofta hävdas är ett barn inte någon del av kvinnans kropp, utan ett liv i sig.

”Familjeplanering”, i sin tur, handlar om att planera sina graviditeter i förväg – inte att avsluta ett liv som redan har börjat spira.

Samvetsfrihet, däremot, är en klart uttalad mänsklig rättighet. Även för vårdpersonal.

Det talas mycket om mänskliga rättigheter i dag. Det är bra. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har precis firat 70 år, och de 30 punkter som dokumentet innefattar är fortsatt aktuella. Förklaringen är också en av sju internationella konventioner som vårt eget land har valt att ratificera.

Detta hindrar dock inte att uttrycket ”mänskliga rättigheter” har kommit att användas på ett allt slarvigare sätt i den offentliga debatten. Låt mig därför ta tillfället i akt att komma med några klargöranden, skriver Olof Edsinger och återkommer i en annat fråga som berör mänsklig rättighet.

Man har spottat länge och ofta på Israel nu

Det lilla landet i mellanöstern har bespottats länge och frågan är om det är landet som bespottas eller om det inte är Gud själv som är målet för spottloskorna. Om man överger Gud kan man ju inte behålla sympatier för hans land. Kaka söker maka säger ordspråket och det är vad som sker i regionen. Gudlösheten söker sin motsvarighet och finner Hamas och IslamDärför fördelar man vårt och andra länders bistånd till Israels fiender. När det gäller denna biståndsdel gäller inga demokratiska värderingar för vår utrikesminister.

Blir det verklighet?

Vad är det då som styr tankarna hos Israels belackare?

Det lilla landet, omgivet av fiendefolk borde vara föremål för Sveriges omtanke och skydd i stället. Åtminstone om man ser till socialdemokratiskt värdegrund, demokrati, jämlikhetssträvanden, religionsfrihet, yttrandefrihet och andra friheter. Ett samhälle med liknande värderingar som vi själva och som saknas hos dem vi stöder med bidrag i olika former.

Är anledningen till detta egentligen en annan än den officiellt redovisade. Finns det möjligen en dold agenda?

Kanske att det är så simpelt så att eftersom man avvisar Gud som skapare, man i konsekvens med detta måste avvisa det land denne skapare bekänner som sitt.
En sorts konsekvensanalys har regeringen ändå gjort, kanske.

Om kristenheten vid en noggrann efterforskning skulle finna ut att han ändå finns skulle situationen naturligtvis bli annorlunda, för alla. Speciellt om denna efterforskning skulle ge vid handen hur Gud leder landet genom de svårigheter som framtiden har i beredskap.

När Israel efter flykten från Egypten, ledda av Mose, skulle inta det land som Gud lovat dem skickades 12 spejare in i förväg för att se om det var möjligt.
10 kom tillbaka och sade att uppgiften var omöjlig, men det fanns två av dem som sade, vi går i Herrens namn. Och eftersom Herren gick med dem lyckades företaget.

Kanske det är vad som behövs i dag. Några som ser möjligheterna, att det fortfarande finns hopp. Trots att en överväldigande majoritet bara ser svårigheter ligger det möjligen nu som då en framgång som vi inte ser i dag men en dag skall bli uppenbart.

”Ni som ropar till Herren, unna er ingen ro. Och ge honom ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden”
Jesaja 62:6-7

Var och en efter sin näbb

Att andlig sång har en påverkanskraft på människor får vi belägg för titt som tätt.

I det profana Sverige vårdas vår nationella sångskatt bl.a. genom Allsång på Skansen och på andra ställen där publiken samlas för att sjunga tillsammans. Man gläds åt att sjunga gamla örhängen som mormor känner igen och kan texten till och glatt sjunger, tillsammans med en massa ungdomar. Den gemensamma sången skapar glädje och gemenskap.

Är det igenkännandet som är nyckeln?

Det frikyrkliga Sverige ser det inte så. Förr sjöng hela kyrkan gemensamt om Jesus, i sånger som berörde människors både känsla och vilja, man kände igen dem och deltog med glädje. Mötespublikens medverkan, tillsammans med en engagerad sångarskara lyfte gudstjänsterna. Sångerna var välkända långt utanför kyrkan och många kan vittna om den påverkan de hade. Våra sång- och musikmöten, anpassades för att möta detta behov, drog mycket folk till våra kyrkor, och var ofta ett led i en utåtriktad offensiv. Det är en form av kontakt som försvunnit i hanteringen. Det kan man sörja över.

Även om dagens ungdomar inte kan texterna till dessa sånger kan ändå formen återupplivas med texter som talar till dagens mötesbesökare. Det är inte där problemet sitter, det sitter i ett feltänk i grunden. Att allt skall ske från estraden, och med utvalda deltagare, i någon mening godkända och legitimerade. Församlingen måste bli en deltagande faktor igen.

När en behovets människa själv får delta i sånger, alternativt lyssna till sång, med text som har med Jesus och befrielse från synd att göra, har det redan skett en delseger, en liten bekännelse. Renheten i Jesus blir en kontrast mot synden i det egna livet och den helige Ande får möjlighet att peka på att förändringen finns inom räckhåll. Det är klokt att använda de medel som svarar mot ett inneboende behov hos de människor vi vill nå. Det har sången, och alla vet det. Jag tror också att den som upplever delaktighet i sången också får kortare väg till en djupare delaktighet.

Det är egentligen obegripligt hur vi kunnat hamna i den här situationen. Vi har avhänt oss ett av de effektivaste sätten att skapa kontakt med människor och som älskar att sjunga den här typen av sång. En kontakt som är till stor hjälp för en fortsättning på vägen, och jag har väldigt svårt att se den avvecklingen som välbehagligt i Guds ögon.

I stället får församlingen passivt sitta och lyssna till ”örongodis” framfört av specialister. Ja, men det är väl bara att sjunga med, säger de. Visserligen är det ofta nya sånger och samövade i ”lovsångsgruppen”, men sjung med i alla fall. Vi sjunger ju till Guds ära!

De som tycker så, har förmodligen ett sorts underutvecklat sätt att förhålla sig till sång och musik i gudstjänsten. Det är ju faktiskt en församlingens angelägenhet. Det blir än allvarligare om man hanterar också andra uppgifter i församlingen på liknande sätt. D.v.s. att församlingen står vid sidan och tittar på, och några få som agerar – eller inte agerar, i mer eller mindre viktiga frågor.

Sången i våra gudstjänster bör inte fördelas och ledas av några få, den är viktigare än så.

Evangeliet och massmedia

Av Magnus Hagevi
Sommarkrönikör I Dagen

Jag tycker att Magnus Hagevi aktualiserar viktiga frågor om medias sätt att spegla den kristna tron och han kommer till slutsatsen att det ofta ges flera olika berättelser om samma sak.
Anledningen är att mediafolket sällan besöker en gudstjänst och därför inte förstår hur det kristna livet levs. Sedan speglas deras upplevelse i det media som man företräder i en åsiktskorridor som med tiden blivit allt trängre.

Beror det på media eller på den som använder mediat?

Massmedia är en form där många involveras samtidigt och har därför möjlighet att påverka många samtidigt. Därför blir den viktig.  Självklarheter.

Jag citerar något ur Magnus artikel:

”Regelbundna gudstjänstbesökare har egna direkta erfarenheter av kyrkan men för den växande sekulära gruppen är det medierna som står för information om religion och ger deras verklighetsbild. Mycket pekar på att dessa grupper ser två helt olika verkligheter.

Mediernas rapporter om religion innehåller då till exempel våld och krig, Knutby och pedofiler, kvinnoprästmotståndare, diskriminering av homosexuella.

När andliga ämnen diskuteras i medierna bjuds personer med starkt polariserade åsikter eller en kändis in på bekostnad av ledare för de största kyrkorna. Ibland återfinns religiösa karaktärer i dramatisk form, till exempel i tv-serier.”

Ungefär så ser medias förhållande till den andliga sfären i samhället ut. Tunt, och oftast okunnigt. Det finns många exempel på detta
Och, finns det anledning att förvänta sig en annorlunda situationen?

Om även kristna får sin information från medias sätt att vinkla det och accepterar det som sanning blir vi lätt missledda och låter lura oss med långtgående konsekvenser som följd. Därför är kontakten med gudstjänstlivet i den egna församlingen viktigt.
Historiskt sett har väl alltid kristen tro haft en uppförsbacke och den skall i avslutningen av tiden enligt Jesus och bibeln bli ännu brantare.

Måste kyrkorna följa i politikens fotspår och medialisera religion? Är det möjligt? Är det önskvärt, frågar Magnus Hagevi?

Eller bör de kristna ta upp kampen för evangeliet som man fick göra i början På den tiden apostlarna ägnade mera tid åt s.k. apologetik!!!.

”Man måste lyda Gud mer än människor”.

Ingemar Helmner direkt

Kanske det beror på vårt kalla klimat. Så tänker jag då jag ser hur stora summor som lånats upp, och investerats, i kyrkobyggnader under senare årtionden.

Tänk om vi vågade satsa lika mycket kraft och resurser för att bygga relationer som på att bygga med murbruk och tegel i Guds rike! Om alla medlemmar vittnade om Jesus i sin vardag, och levde för att leda sina medmänniskor till tro, skulle det mesta och viktigaste av kyrkans ”verksamhet” inte kräva något annat än att vi öppnade våra hjärtan – och våra hem?! Och kanske en enkel maskinhall….

I sommar har jag varit inbjuden till spännande gudstjänster med stort inslag av icke kyrkvana deltagare. På tre ställen har mötesplatsen varit stora maskinhallar där bonden under vinterhalvåret förvarar sina redskap! Enkla plåtbyggnader. Inga påkostade utsmyckningar. Gamla nötta och uttjänta bänkar som inte längre duger i de fina kyrkorna i grannskapet.

Till detta folklig och glad musik. Härlig allsång i älskade psalmer och läsarsånger. Personliga vittnesbörd. Enkel men radikal förkunnelse med inbjudan till personlig omvändelse och frälsning. Och som avslutning; försäljning av korv och kaffe i den ljumma sommarkvällen.

Maskinhallen fungerar mycket bättre än kyrkan, tänker jag förundrat. Där verkar hög som låg känna sig välkommen. Jag tror det händer något med församlingen då vi vågar möta våra medmänniskor på neutral mark. Stelhet och onaturlig förfining passar inte in, här blir vi avslappnade och naturliga. Och detta verkar också öppna för Guds Andes närvaro!

Mellan de uppmuntrande besöken i nämnda maskinhallar har jag också gästat några tältkyrkor. En liten församling med fem aktiva medlemmar hade rest ett tält som rymmer flera hundra! Och folk strömmade till från när och fjärran. Alla som hade ett instrument fick vara med och spela i dessa oförglömliga kvällar. Oj, vilken glädje och frihet! Och vad människor verkade må bra!

På en annan plats var det stora, vackra tältet möblerat med bord och stolar. Vilken inbjudande miljö! Så vänligt och trevligt det kändes att stiga in! Medan kaffe dracks, och människor fick tillfälle att hälsa på varandra, bjöds det på medryckande sång och musik. Sedan var det mitt tillfälle att predika och inbjuda till frälsning. Då rådde stillhet och tystnad. Och i avslutningen var atmosfären förtätad. Kyrkorna som stod bakom detta initiativ är utåtriktade, har ett gott namn i bygden och människors förtroende. Och kafetältet har blivit en riktig samlingsplats på senare år.

Nu vet jag att både maskinhall och tält hör samman med sommartid. Men, kanske det finns något motsvarande att pröva under den kalla vintern? Varför inte allsångskvällar på Folket Hus eller i skolans aula? Sång och musik i stadens gallerior? Eller riktigt utmanande predikan i stökig krogmiljö?

Jag tänker på ”Nalenpastorn” John Hedlund som vann aktning och berörde tusentals unga människor genom sina appeller i Sveriges häftigaste nöjespalats. Kanske mindre fixering vid sakrala och stilfulla kyrkorum, med andakter för redan troende, och mer av offensivt tänkande?! Evangelisationsglöd. Nerv och intensitet istället för ljum religiositet. Folklighet. Enkelhet. Evangeliet avskalat och radikalt, framburet med kärlek och ömhet till dem som ännu inte mött frälsaren.

En reflexion jag gjort denna sommar: Bara vi skapar rätta förutsättningar så att icke troende vågar och vill komma, är det märkligt hur öppet det är att förkunna. Det känns naturligt och enkelt att knyta kontakt, och många uttrycker en andlig längtan och ber om förbön.

Nu är det tid för väckelsemöten som berör på djupet och ger ärliga sökare en chans att möta Jesus!

Ett berg – en maskinhall – en kyrka – Jesus är där