Litar vi inte på att Gud bevarar sin församling utan behöver ekonomiskt stöd från hans ovänner?

Två tomma händer

Jakob säger i sitt brev :

Ni otrogna, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud.

Men om vår vänskap med världen ger oss ekonomiska resurser att bygga kyrkor, att evangelisera, att göra gott mot våra medmänniskor, att ha råd att anställa pastorer mm, är inte det väl motiverat att få ekonomisk kompensation i någon form?
Hur tror vi Gud ser på det

Innebär det den vänskap som Gud varnar för?

Hur beroende är vi av den världsliga vänskapen, den vänskap som ändå ger ekonomiskt stöd för mycket av församlingens verksamhet?

Är det  nyttigt för kristenheten att vara beroende av den formen av stöd?

När Paulus vid ett tillfälle behövde ekonomisk hjälp vände han sig till församlingen och fick vad han behövde och mer därtill.

Blir vi inte i någon mening beroende av främmande resurser som när som helst kan undanhållas oss och lämnar oss med ekonomiska åtaganden som inte kan fullföljas?

Vore vi inte tryggare om vi även i detta sammanhang höll oss till Gud och hans ord och litade på att hans omsorg och kärlek till sin församling och medlemmarnas delaktighet skulle ge det resultat Gud vill ha.

Gideon är ett bra exempel på ”för mycket”.

Närma er Gud, så ska han närma sig er, säger aposteln Jakob.

Skulle möjligen bönemötets återkomst i församlingarna kunna ersätta behovet av dessa vänner och Gud skulle åter återta sin församlings kärlek och utöva sin vilja.

Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så ska han fly från er. Närma er Gud, så ska han närma sig er. Rena era händer, ni syndare, och rena era hjärtan, ni splittrade. Klaga, sörj och gråt! Vänd ert skratt i sorg och er glädje i bedrövelse. Ödmjuka er inför Herren, så ska han upphöja er.