De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde. Många av dem kom till tro, likaså ett stort antal ansedda grekiska kvinnor och män. Apg 17:11

Med detta brev följer ett häfte, ”Bibelkronologi, för den sista generationens kristna”, som på samma sätt bör kontrolleras mot Guds Ord. Författaren, Anders Gärdeborn, har gjort sin del.

Att berätta ett händelseförlopp i kronologisk ordning, betyder att man börjar med en händelse och sedan fortsätter i den tidsordning som saker och ting sker. Precis så bör du läsa denna information. Kronologiskt!

Det finns nämligen en början – och ett slut. Det började med att Gud skapade himmel och jord, och slutar med att han återskapar en fallen värld genom sin son, Jesus. Den bibliska kronologin börjar alltså med skapelsen och avslutas med Jesus återkomst. Det är så Anders Gärdeborn har gått tillväga.

En tidsrymd om sex tusen år. En tidsrymd som i vissa forskares ögon, verkar i kortaste laget. Men den räcker. Vi kan därför inte fortsätta vårt liv på jorden som om inget kommer att hända.

Ändå planerar många för en framtid som inte finns. Tiden är fastställd och slutdatum är satt. Den är kortare än femton år enligt budskapet i den bibel som vår frälsning vilar på.

Den skrift du håller i din hand innehåller adekvat information angående tidpunkten för Jesu återkomst. Många har över tid sökt klarhet i den frågan men misslyckats och anledningen har varit att man inte har haft hela bilden klar för sig ””samt att Guds Ande dolt det tills nu.

Tidpunkten för återkomsten har nämligen legat förvarat i Ordet

tills Gud nu, i den sista tiden, lyft slöjan och låtit oss veta tidpunkten för tidens största händelse.

Du som mottagare av denna skrift har en viktig roll för evangeliets spridning i Sverige. Jag som förmedlare av detta är imponerad över Bibelns tillförlitlighet vilken jag gärna delar med mig av. Att jag gör det just nu beror på att inne- hållet har en avgörande betydelse för vår kunskap om Jesu återkomst.

Skriften innehåller en kronologiskt sammanhängande berättelse över Guds frälsningsplan för jorden och människan.

Tidsuppgifterna är hämtade uteslutande från Bibeln, där uppgifterna finns tillgängliga för alla som läser. Kronologin är komplett, exakt och verifierad inom Bibeln själv. Som en spin-off effekt kan vi räkna ut tidpunkten för Jesu återkomst med mycket stor säkerhet. Jag tror det är ett uttryck för profetian i Daniels bok, (kap 12) att kunskapen kommer att öka när vi närmar oss den sista tiden.

Jag kan förstå mångas magkänsla att detta ska vi inte veta något om. Har inte Jesus själv sagt att ingen vet stunden för hans återkomst? Har han inte varnat för att dagen kommer som en tjuv? Vare sig du tillhör denna skeptiska skara eller inte, vill jag uppmuntra dig att läsa skriften. En och annan aha- upplevelse kan Anders nog bjuda på.

Han bemöter där invändningarna mot att vi inte kan veta, och han ger ett uteslutande bibliskt svar på hur vår kunskap håller på att öka idag.

Vi går mot den sista tiden, vilket nyhetsrapporteringar om våld, miljö, förföljelser och förförelser också visar. Som bibeltroende kristna är det vårt privilegium att veta vem som kommer att stå som slutlig segrare. Och när.

Vi behöver förbereda oss för återkomsten, och kanske har du ett ansvar för andra som också behöver vägledas? Vi får inte glömma att Jesus varnar för ett stort avfall när tiden närmar sig, och ingen av oss är immun.

Det är min förhoppning att denna skrift häfte ska få vara en del i din förberedelse inför världshistoriens största händelse!

Det har nu lagts ett kronologipusslet till dess sista bit. Och den passar! Det visar oss vilken total kontroll Gud har på både historien och Skriften. Han har inte gjort några som helst misstag. Varför har han då dolt detta under tusentals år för att avslöja det just i vår generation?

Vi får svaret i Dan 12:9-10:

”Jag hörde det men förstod inte, så jag frågade: ”Min herre, vad blir slutet på allt detta?” Då sade han: ”Gå, Daniel, för dessa ord ska förbli gömda och förseglade till den sista tiden”, men inte längre. Ingen ogudaktig skall förstå detta, men de förståndiga skall förstå det.

Med vänlig hälsning

Stig Melin

När jag läste Joel Halldorfs ledarartikel i Dagen om svenska statens obefogade inblandning i Svenska kyrkans ansvar kom jag att tänka på vad Guds ord säger i en liknande situation. Skulle man följa Gud eller Baal?

Profeten Elia frågade vid det tillfället staten (folket):

”Hur länge ska ni halta på båda sidor? Om det är Herren som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” Men folket svarade honom inte med ett ord.

Då sade Elia till folket: ”Jag är ensam kvar som Herrens profet, och Baals profeter är fyrahundrafemtio man.

Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden utan att tända eld. Sedan ska jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld.

Därefter kan ni åkalla er guds namn, men jag ska åkalla Herrens namn. Den gud som svarar med eld, han är Gud.” Allt folket svarade: ”Ditt förslag är bra.”

Elia sade till Baals profeter: ”Välj ut åt er den ena tjuren och gör i ordning den. Ni får välja först, eftersom ni är fler. Åkalla därefter er guds namn, men tänd inte elden!” De tog den tjur som han gav dem och gjorde i ordning den. De åkallade Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: ”Baal, svara oss!” Men inte ett ljud hördes, och ingen svarade. Och hela tiden dansade de omkring altaret som man hade byggt.

När det blev middag, retades Elia med dem och sade: ”Ropa högre. Visst är han en gud, men han kanske sitter försjunken i tankar, eller så är han upptagen eller på resa, kanske sover han, men då ska han väl vakna.” Då ropade de ännu högre och ristade sig, som de brukade, med svärd och spjut så att blodet rann på dem. När det blev eftermiddag profeterade de extatiskt ända tills det var tid för matoffret. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes heller bry sig om dem.

Elia sade då till allt folket: ”Kom fram hit till mig!” Och allt folket gick fram till honom. Då byggde han åter upp Herrens altare som hade blivit nerrivet. Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar, eftersom Jakob hade fått ordet från Herren: ”Israel ska vara ditt namn.” Av stenarna byggde Elia ett altare i Herrens namn och grävde ett dike runt altaret, stort nog för ett utsäde av två seamått. Han lade upp veden, styckade tjuren och lade den på veden.  Sedan sade han: ”Fyll fyra krukor med vatten och häll ut vattnet över brännoffret och veden.” Därefter sade han: ”Gör det en gång till.” De gjorde så för andra gången. Och sedan sade han: ”Gör det en tredje gång.” De gjorde så för tredje gången. Vattnet flöt runt omkring altaret, och han lät också fylla diket med vatten.

Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sade:

”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk förstår att det är du Herre som är Gud, och omvänd du deras hjärtan.”

 Då föll Herrens eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och torkade upp vattnet som fanns i diket. När allt folket såg det, föll de ner på sina ansikten och sade:

”Det är Herren som är Gud! Det är Herren som är Gud!”

Jag tycker nog att svenska staten också skulle nöja sig med den sekulära sidan låta kyrkan sköta sin.

Det är denna pessimistiska slutsats man kommer fram till, säger Predikaren, efter det man kämpat för och hoppats kunna upptäcka den gudomliga avsikten i allt som sker. Naturligtvis har han rätt. Den värld vi lever i är ju precis som han beskriver den. Den Gud som styr den döljer sig. Det ser knappast ut som om världen styrs av en välvillig försyn. Det tycks inte finnas någon förnuftig kraft bakom det hela. Ofta överlever det som är värdelöst, medan det som är värdefullt dukar under. Predikaren säger: Var realistisk! Se livet som det är. Många av oss behöver den uppmaningen. Det är inte bara så att vi har fel uppfattning om vishet och hoppas förgäves att livet ska funka som ”ställverket”i York.

Vi har dessutom en känsla av att vi måste hävda att vi befinner oss i ställverket och har fått hemlig information om orsakerna till Guds handlande,för att Gud skall bli ärad (även om vi inte säger det, för att vi ska få rykte om oss att vara andliga) Den här behagliga men grundlösa föreställningen blir en del av oss.

Vi känner oss säkra på att Gud har gjort det möjligt för oss att förstå orsaken till allt som kan tänkas hända oss i framtiden. (Även om vi bara låtsas ibland)

Så inträffar något smärtsamt och oförklarligt, och vår behagliga illusion om att vara invigd i Guds hemliga rådslut krossas. Vi känner oss sårade, vi tycker att Gud har övergett oss. Om vi inte gör bättring och ödmjukar oss.

Bland den medeltida traditionens sju dödssynder fanns lättja – ett tillstånd av glädjelös apati. Det finns en hel del av det slaget i kristna kretsar i dag. Symtomen är personlig andlig tröghet kombinerad med kritisk cynism mot kyrkorna och andra kristna initiativ och verksamhet.

Bakom det här morbida tillståndet döljer sig ofta sårad stolthet hos någon som trodde att han visste allt om Guds handlingssätt och som sedan genom bitter erfarenhet fick lära sig att han inte gjorde det. Det är vad som händer när vi inte lyssnar till Predikarens råd.

Sanningen är att Gud i sin vishet dolt nästan allt som vi skulle vilja veta (när det gäller hans avsikter) i församlingen och i den enskildes liv. Det har han gjort för att hålla oss ödmjuka och lära oss att vandra i tro. ”Liksom du inte vet vart vinden far eller hur benen bildas i moderlivet, så förstår du inte heller Guds verk, hur han gör alltsammans.

Men vad är i så fall vishet? Predikan har hjälpt oss att se vad den inte är.

Ger han oss någon vägledning om vad den är? Jo, det gör han, i alla fall i stora drag. ”Frukta Gud och håll hans bud”. Förtrösta på honom, visa vördnad mot honom, tillbed honom, var ödmjuk inför honom, säg aldrig mer än du menar och står för när du ber till honom. Gör gott. Kom ihåg att du en dag får avlägga räkenskap inför Gud. Avhåll dig, även när ingen ser dig, från allt som kommer dig att skämmas för att se i ljuset vid Guds slutliga dom. Lev i nuet och njut så mycket du kan; de glädjeämnen du har är Guds goda gåvor. Fastän Predikaren fördömer ytlighet har han uppenbarligen inget till övers för den andlighet som är för stolt eller för from för att kunna skratta och ha roligt. Be om nåd att arbeta hårt vad livet än kallar dig att göra och njut av ditt arbete när du utför det. Lämna resultatet åt Gud, låt honom bedöma dess slutliga värde.

Din uppgift är att använda allt sunt förnuft och all din kraft och förmåga till att utnyttja de tillfällen du får.

Det här är vishetens väg, även om det är tydligt att den bara är en av troslivets sidor. Vad är det då som bildar grundvalen för denna väg och som uppehåller den? Det är övertygelsen att den Gud som är outgrundlig också är den vise och nåderike Gud som skapat och återlöst världen.

Vi kan vara förvissade om att den Gud som skapade den här makalöst komplexa världsordningen, den Gud som befriade sitt folk ur Egypten och som senare vann en ännu större räddning från synden och Satan, han vet vad han gör. Han ”gör allting väl” även om han för tillfället döljer sin hand. Vi kan förtrösta på honom och glädja oss i honom även när vi inte kan urskilja hans väg.

Det var något av det som Predikaren lärde oss, att Guds vägar understundom är outgrundliga. Han hade också mycket mer att säga oss.

Läs gärna hans bibelbok, Predikaren.

Det finns en bok i bibeln som man inte predikar så mycket över. Jag tänker på Predikaren. Han presenterar sig som ”son till David, kung i Jerusalem”. Textens tema är livets förgänglighet som han drar vissa slutsatser av.

Detta är citerat från boken ”Lär känna Gud” av J.I.Packer

Predikaren!: Allt är förgängligt”

I vilken anda och med vilken avsikt slår Predikaren an den tonen? Är det en bekännelse som kommer från en bitter cyniker, en självisk och känslolös gammal världsmänniska,som till slut är helt desillusionerad”, eller talar han som evangelist och försöker få den icke troende att förstå att människan utan Gud omöjligt får någon glädje ”under solen”?

Författaren talar som en mogen lärare som delar med sig av sin långa erfarenhet till sin unge elev. Han vill föra den här unge troende fram fram till sann vishet, och hindra honom från ”ställverket i New York”- misstaget.

Tydligen hade den unge mannen, som många andra en tendens att sätta likhetstecken mellan vishet och omfattande kunskap.

Han tycktes tro att man skaffar sig vishet genom, ihärdiga teologiska studier Han tog för givet att visheten, när han tillägnat sig den, skulle få honom att förstå Guds handlande i vardagens många händelser. Vad Predikaren vill visa honom är att den verkliga grunden för vishet är att uppriktigt bekänna att den här världen är gåtfull, att vi upplever mycket av det som händer som oförklarligt, och att det mesta som sker ”under solen” inte bär några yttre indicier på att en rationell, moralisk Gud ordnar dem.

Som Predikaren själv visar är att texten är avsedd att att tjäna som varning för lönlöst sökande efter att förstå allt som sker. Den beskriver den hopplösa slutsats som det här sökandet, om man är ärlig och verklighetsförankrad, leder till.

Vi skulle kunna formulera budskapet så här:

Se på den värld vi lever i, säger Predikaren. Ta av dig dina rosafärgade glasögon, gnugga dig i ögonen och granska världen länge och noga. Du ser det ständigt återkommande kretsloppet i naturen. Du ser att det bestäms av tider och omständigheter som vi inte har någon kontroll över.

Du ser att döden kommer till alla förr eller senare, och att den kommer slumpartat och utan samband och om vi förtjänat det eller inte. Människor dör som djur, både goda och onda, både visa och dåraktiga. Du ser ondskans fasansfulla framfart. Fräcka människor har framgång, samtidigt som goda människor lider förluster.

När du ser allt det här förstår du att Guds handlingssätt är outgrundligt. Hur gärna du än skulle vilja begripa dig på det så kan du inte. Att det inte finns någon mening hur du anstränger dig för att förstå Guds mening med det som sker,desto mer kommer du att lida av att allt ser så planlöst ut. Och så frestas du att dra slutsatsen att livet faktiskt är lika meningslöst som det ser ut. När man väl kommit fram till att det inte finns någon mening med något, vad tjänar det då till att göra något konstruktivt? Om livet är meningslöst, då är det också värdelöst.

Fortsättning nästa inlägg.

Dagens församlingar är satta under hårt tryck, börjar Ingemar Helmner sin veckokrönika i Hemmets Vän. Rådande tidsanda står ofta i kontrast till bibeln moral och etik och trycket från opinionsbildare och massmedia skrämmer många kristna förkunnare till tystnad där man borde höja rösten

Och predikan har mer och mer utvecklats till ett allmänt må-bra budskap i stället för att presentera Jesus och honom som korsfäst, död men uppstånden. Har saltet mist sin sälta?

David Wilkerson på besök i Sverige 2004

Vid sitt besök i Sverige och Filadelfiakyrkan i Stockholm 2004 levererade David Wilkerson ett profetiskt budskap som fått en förnyad aktualitet i våra dagar.

”Herren har något emot de evangeliska kyrkorna i Sverige. Det kan sammanfattas i ett enda ord: APATI. (eg. likgiltighet) Detta är er andliga väckarklocka. Ni har kommit till den punkt när ni har förlorat kraften, den Helige Ande, på grund av apati. Det sade David Wilkerson för över 20 år sedan.

”Ni är nöjda med att komma till kyrkan, följa programmet, formaliteterna, lovsångerna,organiserandet och försöka finna makt i samhället. Ni har blivit toleranta och det är vad Gud hör både från kyrkan och samhällets toppar.

Det finns ingen som böjer knä och i bönens kraft bryter ner dessa fästen. Det finns inga tårar, det finns ingen smärta, ni har blivit så toleranta, sade David Wilkerson

Den Helige Ande säger: Det är apati. Receptet mot apati är NÖD. Men det är inte många som vill höra det. Vi vill inte gråta. Om vi vill ha väckelse så skulle bönemötet vara den mest besökta kvällen.”

Högmodet är Amerikas synd, och apatin (likgiltigheten) den svenska.

Allt färre svenskar besöker en gudstjänst kan vi läsa i Dagen. Trots dessa nerslående uppgifter fortsätter dock en livaktig religiös minoritet sin verksamhet. Ganska regelbundet. Ca 2.6 miljoner människor var någon gång under förra året själva på plats i en kyrka eller eller annan religiös byggnad för att delta. Men enbart en mindre grupp, ca 5 %, deltar mer regelbundet.

Kanske att Guds folk behöver göra ett omtag, tänka igenom vår situation, ta några steg tillbaka och börja på nytt. Kanske tillsammans med den helige Ande peka tydligare på Jesus, den uppståndne frälsaren. Åter aktualisera hans återkomst och vikten av att vara redo för den dagen.

Och i väntan på detta: hålla gudstjänst som Gud har uppdragit åt oss och Jakob har stadfäst enligt (Jakobs brev 1:27)

”Men att ta hand om föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern.”

Det ligger en vapenrustning och väntar på att vi ska börja använda den.

Regeringen tar krafttag mot gängkriminaliteten – säger man, och satsar massor av budgetpengar som ofta blir felplacerade, både i tid och plats. Om det finns ett antal åtgärder som behöver samverka med varandra för att få bukt med de kriminella nätverken får man inte utelämna någon del i kedjan. Då missar man målet och har kvar de kriminella gängen på gatan.

Vår nuvarande regering verkar ha lätt att bortse från behovet av t.ex. åklagare som har att ta vid där polisen slutar i de olika brottsutredningarna. Det verkar som regeringen inte har förstått storleken på problemet. De rättsvårdande myndigheterna måste ha tillräckliga resurser. Gärna mer. Vad hjälper det vårt samhälle om alla övriga bekämpningsmedel är intakta om det stannar här. Samhället kan mobilisera stora resurser, de måste användas också.

Gustav Junnti redovisade i VLT den 1 okt konsekvensen av den snålheten. Det kan bli väldigt dyrt för Sverige.

Om åtgärdslistan från samhällets sida mot våldet är lång kan man inte utesluta en så viktig del som de rättsvårdande myndigheterna. De skall vara slutstationen för många gängmedlemmar.

Om det inte finns tillräckligt med åklagare som kan driva målen går det inte att stoppa gängkriminaliteten.

Lösningen kanske ändå blir en ny regering som får överta ansvaret,

som kanske tom kan återupprätta den värdegrund som tidigare varit landet ledstjärna och lett oss till det välstånd vi åtnjuter i dag. Men som vi inte kan ta för givet ska fortsätta. Den kriminalitet vi har att besegra har mäktiga allierade.