Om Stig Melin

Stig Melin född 1932 medlem i pingst Västerås, pensionär Pensionärslivet erbjuder tid till eftertanke. Jag upptäcker att jag tänker inte likadant i dag som när jag var ung/yngre. Det är oundvikligt att perspektivet förskjuts och det som jag förr betraktade som viktigt har blivit mindre viktigt i dag. Och tvärtom. Många delmål är uppnådda, en del med råge. Det stora målet återstår. Det kan tyckas pretentiöst av mig att tro att jag kan bidra i någon större omfattning i ett ämne som numera dessutom anses kräva viss formell utbildning. Men livet är inte bara teoretisk kunskap. I inget av mina jobb var jag från början kvalificerad. Så småningom lärde man sig att någorlunda hantera sin situation. Man kan ständigt lära nytt.

När tiden är inne agerar Gud. Han gjorde det på Noas tid, han gör det även i dag

Läs gärna bibeln, 1 Mos 6

Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer igen, säger Jesus om tidens avslutning

Hur var det under Noas dagar då. Jesus jämförde ju den tiden med den tid när han skulle komma tillbaka till jorden för att hämta det som var hans. Det var alltså jämförbart.

Det började med att Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. Herren sade: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jordens ytabåde människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag sörjer att jag har gjort dem.”

Herren var bedrövad över hur hans skapelse hade utvecklats och han gjorde också något åt situationen. Förhållandena beskrev Jesus med:

Under dagarna före floden åt de och drack, de gifte sig och blev bortgifta ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla. De levde med andra ord ganska lika som vi lever i dag och det är ju också det Jesus säger.

Så ska det vara när Människosonen kommer.

Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon. Det tog 120 år för Noa att bygga arken. Hur kunde Noa få nåd, hur levde han? Rättfärdigt inför Gud!

När det var dags visste Noa på dagen när floden skulle komma, Gud hade sagt det.
Ty om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.”

Kan man tro att Noa berättade vad som skulle ske för sina omgivning

Trots det, visste Noas grannar ingenting. Det räckte inte för dem att en familj bygger en båt modell större, utan att ha vatten i närheten, bara för att en för dem ointressant gud hade sagt det. Deras intresse fanns på annat håll. Mat och dryck, shopping, fest och för övrigt egna intressen.

Det är den jämförelsen Jesus pekade på. För de flesta hos oss finns inte någon Gud som man lyssnar på. Ingen vars varningar blir allt tydligare för oss. Och vi lyssnar inte och ser inte, vi har annat för oss, som på Noas tid. Dock, tiden är beslutad.

Det började med att man överger Gud och säger han finns inte, det är människan själv som är universums centrum. Sedan kom den så kallade sexuella revolutionen med all dess otrohet. Nästa steg blev den homosexuella revolutionen. Sedan följer mer perversiteter och mer våld. Jag tänker inte räkna upp hela raddan av bestialiteter som pedofili och knivmord och masskjutningar.

Gud är långmodig, men börjar vi inte närma oss den punkt när Gud säger, hit men inte längre? I slutskedet gav han Noa sju dagar. Hur många får vi?A
Läs gärna vad bibeln själv säger.

Kärleken utmanar

Ingemar Helmner skriver krönikor i Hemmets Vän under rubriken Helmner direkt. Med hans tillstånd publicerar jag denna veckas krönika, som handlar något om hur han ser på hur Frank Mangs gestaltade evangeliet.

Sömnen ville inte infinna sig i går kväll. Därför var det så lämpligt att en liten bok av evangelisten Frank Mangs fanns med i portföljen. Titeln är Andens budskap. Jag ser, med förvåning, att Mangs inte var mer än 27-28 år då han förmedlar detta väckelsebudskap. Vilken skärpa! Vilken glödhet passion! Så kan bara den skriva och tala som är bärare av en kallelse från Gud, tänker jag då jag känner hur texten andas Guds egen heliga närvaro. Det är inte en teologisk avhandling. Det är ett väckelserop, fött i djupaste nöd över det andliga tillståndet.

Då jag känner intensiteten, den heliga lidelsen, anar jag hemligheten till Mangs framgång. Han var inte nöjd med att skapa stora folksamlingar, han ville bereda vägen för ett verkligt Jesusbesök var han reste fram. Och han förstod att en genuin andlig väckelse måste födas i hjärtat av församlingen. Därför riktar han sin predikan om överlåtelse och omvändelse till de kristna. Han utmanar ljumhet, ytlighet, död religiositet. Kärleksfullt och ömt vädjar han till varje kristen att våga ge sig hän åt Gud. Att ställa sig helt till Guds förfogande, att ge den helige Ande utrymme och frihet i sitt liv. Min reflektion är, att det är kärleken, och nöden för människornas eviga väl, som gör budskapet så avskalat, närgånget och inträngande.

I vår tid kan en pastor/präst kritiseras hårt om han talar allvar med sina lyssnare. Vi är så vana vid att allt ska vara lättsmält och trivsamt. Men de förkunnare som gjort skillnad, varit andliga spjutspetsar, skapat rörelse och banat väg för väckelse, har ofta varit skarpa, orädda och radikala. Jag läste nyss ett ganska häftigt uttalande av D.L.Moody, då han beskriver vad som kan hända då nyfrälsta möter en ljum församling: ”Det är som att ta ett nyfött barn och lägga det för att frysa ihjäl vid en död, kall moders bröst…” Väckelse innebär uppvaknande, och det sker inte om predikan är som ett behagligt sömnpiller. I alla tider har Gud rest upp profeter som inte varit rädda för att säga sanningen. Och då kärlek och sanning flätas samman i en evangelisttjänst lik Mangs sker det något på djupet med människor som kommer inom Ordets hörhåll.

Då Mangs predikade sa människorna: ”Han talar inte om oss eller till oss, utan med oss”. Det var kärlekens språk som gjorde att alla kände att han ville sina lyssnare väl. Jag minns några tillfällen då Mangs bodde på pensionatet Granbacken i Vrigstad för att vila upp sig. Då kom han ofta till oss i Missionskyrkan, och klev fram spontant mellan ett par sånger för att dela sitt hjärta med oss. Det var som om luften stod stilla i sådana ögonblick. Hans röst, och hans blick, var så varm och vänlig samtidigt som den andliga skärpan gjorde att orden från hans läppar trängde igenom varelsens innersta. Jag förs i tanke och känsla tillbaka till dessa heliga ögonblick då jag nu på nytt igen läser boken Andens budskap.

Bokens utgångspunkt är hälsningarna från Jesus till de sju församlingarna i mindre Asien. Jag tycker jag kan se föreståndaren i Sardes då orden träffar honom rakt i hjärtat: ”Du har namnet om dig att du lever, men du är död”. De skakande orden uttalades av en enda anledning: För att en förändring skulle kunna ske, måste de förstå sin belägenhet, våga se är-läget!

Sverige behöver orädda evangelister, som drivna av kärlek talar sanningens ord till omvändelse och väckelse!

PS
Ingemar Helmner var i går, onsdag i Västerås pingstkyrka och talade och sjöng tillsammans med en mästare på fiol, Sten-Göran Thorell. En högtidsstund för många av församlingens mognare medlemmar.
DS
Jag uppfattade tonen ungefär som jag föreställer mig Frank Mangs.

Feminismens ökenvandring mot ensamhetens tempel

Det finns få saker som kan få feminister att storma, som att en syster inte har vett att förstå hur en renlärig feminist bör uttrycka sig. Det fick DN:s kulturskribent Greta Thurfjell känna på när hon skrev en text där hon frågade sig ”vad det är för fel med att vilja bilda familj” och ”är inte kvinnor och män ändå olika”.

Så börjar Dagens Frida Park sin ledarkrönika. Redan här anar man att det finns långa tår som inte kan undvikas att trampa på. Och Frida fortsätter att klä av feministerna (så vida dom inte hinner före) deras storvulna planer på ett samhälle som okontrollerat faller ihop i ensamhetens torrhet.

Hon fortsätter:

Det feminism borde handla om är att alla kvinnor ska ha rätten och möjligheten att fritt välja vilket liv de vill leva. Men tydligen, om man får tro de senaste dagarnas skörd av svarstexter, har Greta Thurfjell inte feministvett att förstå sitt eget bästa. Kritikerna fokuserar på allt ifrån Thurfjells ungdom, att hon nog haft en gräddfil in till sitt jobb (en riktig feminist ska helst ha spräckt ett antal glastak först), att, vilket de flesta feminister ändå tycks enas kring, att hennes text är ett okunnigt svek och gränsar till det potentiellt skadliga.

Det kvinnor i alla tider har kämpat för är att ses som lika mycket värda, att det arbete de gör i hemmet och på arbetsplatsen inte ska nedvärderas enbart för att det utförs av kvinnor. Kvinnor har blött och dött för rätten att slippa mäns tvång att leva liv de inte själva valt. Då skaver det rejält att se att det i dag är feminister som svingar pekpinnarna. Den verkliga faran för kampen för kvinnors rättigheter sitter inte i att unga människor använder sina liberala rättigheter för att göra val som liberaler råka ogilla.

Ett långt större hot är den kulturradikala elit som driver frågor som ligger så långt bort från horisonten för verklighetens folk att det blir obegripligt, främmande – och till sist oviktigt. Det har spårat ur rejält när feminism plötsligt handlar om frågor huruvida män som känner sig som kvinnor ska få elittävla i damtcykling.

Det intressanta med Thurfjells spaning är att den visar att det liberala frihetsprojektet nått vägs ände. Nästa generation kvinnor upplever sig inte fria utan fastlåsta i nya roller där ensamhet ersatt gemenskap och kaos ordning. Stora frågor som ”hur ska jag förhålla mig till biologi och kultur” finner inte tillräckliga svar i ”allt är valbart – det sitter i ditt huvud”. Det har lett till förvirring. För vad annat kan vi kalla det när politiker föreslår att identitetsvilsna barn bör få genomgå könskorrigering?

Den svenska teorin om kärlek höll inte. Omkring en miljon svenskar tar till psykofarmaka. Det går inte längre att räkna till antal larm om ungas katastrofala psykiska hälsa. Det är uppenbart att varken ”kollektivet framför individen” eller ”individen framför allt” klarar av att leverera tillräckliga svar. Det saknas gemenskap. Det saknas ordning. Det är därför vi ser en nykonservativ rörelse som pratar familj, äktenskap, särartsfeminism.

Visst, varje generation genomför sin revolution. Men, och detta lär även Thurfjell märka i sinom tid, inte heller en konservativ livsstil kommer allena kunna frambringa behändiga monteringsanvisningar för en lycklig tillvaro. För att komma dit måste vi börja tillåta oss att tala om existentiella frågor. Ni vet, de där som hitintills privatiserats ända därhän att det offentliga framgångsrikt kunnat negligera dem. Fram tills nu.

Frida Park, Dagen

Påkristning

Från tidningen Inblick citerar jag den tillträdande chefredaktören Rigmor Holsts artikel om det hon ser som viktigt för vårt land:

Det är obegripligt att ett land som Sverige är så okunnig om sina rötter. Hur kan man glömma så fort? Om historien inte hålls levande och berättas vidare är risken stor att framtida medborgare inte vet vad landet byggde sina värderingar på. I programmet ” Allt för Sverige”, grät en av deltagarna över hur sekulariserad landet har blivit. I USA och flera andra ställen i världen, är det självklart att stå upp för den judisk/kristna tron. Den beröringsskräck som finns angående en praktiserande kristen tro här i landet är näst in till löjeväckande .

Förmodligen trodde man att sekularismen var svaret som skulle ersätta det behov som kristendomen fyllde men det blir allt tydligare, att det sekulära samhället inte har klarat av att fylla det tomrummet som uppstod när Sverige i princip blev ”avkristnat.” I det offentliga rummet börjar religionen åter att ta plats, men det är svårt för människor som aldrig har upplevd en personlig kristen tro, att förstå skillnaden och olikheterna mellan kristendomen och de andra religionerna.
Från 1900 talets början och framåt har det pågått ett avkristnande av landet.

Sekularismen står för en filosofisk åskådning, som önskar minska religionens betydelse för samhället och i stället försöka göra religion till något som är högst privat . De som aldrig har läst evangelierna i Bibelns Nya Testamente och tagit till sig Jesu ord om att gå ut i hela världen och göra alla människor till lärjungar, kan nog aldrig förstå att den kristna tron inte är en privat angelägenhet. Den kristna tron är till sin karaktär missionerande och evangeliserande. Den är personlig men aldrig privat. Det har kristna varit medvetna om i över två tusen år. Redan från första början av kristendomens historia har människor gått ut och berättat om sin tro. Så länge de höll sig undan från samhällsdebatten fick de i stort sätt leva i fred men så snart de, just för sin övertygelses skull, inte kunde tiga och framträdde för att påverka, blev de föremål för förföljelse, förlöjligande och till och med avrättade. Många är de som genom historien inte ville böja sig för kraven om anonymitet och har fått ge sina liv för sin övertygelse.

Anonym! En privat angelägenhet! Är den kristna tron så? Det kan i alla fall bli lätt att hamna där, när så många gör narr av den kristna tron och sättet att tänka på. Den kristna tron är inget som lurar folk. Tvärt om. Den vill lyfta människovärdet, främja jämlikhet , verka för valfrihet och medverka till att bygga stabila och trygga relationer. Den kristna tron vill värna om den lilla människan, främja sanning och rätt och skapa en värdegrund att bygga på, som inte blåser omkull för varje vindpust i tiden.

Varför vara så rädd för det kristna budskapet? Bibeln är en fantastisk bok som vill ge människor redskap och verktyg, att på bästa möjliga sätt navigera sig genom den resan som kallas livet. Nog brottas de flesta människorna på jorden från tid till annan med tankar som; Varför lever jag? Hur fungerar det här livet? Vad kan jag vänta mig av framtiden?
Jämför man kristendomen med andra religioner märker man rätt snart en stor skillnad. Religioner handlar för det mesta om det man borde göra. Kristendomen handlar om det som är gjort och att du kan få en relation med en person, Jesus!

Journalisten och författaren Elisabeth Sandlund myntade uttrycket ”påkristning”. Inte minst blev det tydligt genom migrationen till Sverige som lyfte religionen till det offentliga rummet igen. Flera som kommer till Sverige från andra länder är kristna. De flydde pga att de förföljdes i sina hemländer där de var i minoritet. Det vore mycket sorgligt om dessa människor skulle behöva välja mellan att integreras i det sekulära svenska samhället på bekostnad av sin tro.

Nu är det dags att proklamera; Sverige är ett kristen land och ska så förbli!
Det hindrar inte religionsfrihet. Tvärtom; ju tryggare vi blir i vår kristna identitet, ju tryggare blir vi i mötet med andra.

Rigmor Holst
Chefredaktör tidningen Inblick

Därför seglade jag med Elida

Vi måste verka för att vårt land upprättar relationen med Mellanösterns enda stabila demokrati, Israel, att kampen mot antisemitism prioriteras och att biståndet till palestinska områden granskas, skriver.

Pekka Mellergård kritiserar i ett debattinlägg i Dagen  den 16 oktober intentionerna och konsekvenserna av Elidas seglats till Israel. Det är korrekt att resan har två syften: Att uppmärksamma kristna minoriteter i Mellanöstern och visa att Israel har vänner i Sverige.

Båda två för mig angelägna och viktiga syften.

Mellergårds resonemang till trots anser jag att en god relation till Israel är förutsättningen för en fredlig utveckling i Mellanöstern och en bättre framtid för det palestinska folket. Därför valde jag som politiker att segla med Elida till Israel.

Israel firar 70 år som nation i år. I skrivande stund sitter jag på Ben Gurions flygplats, uppkallad efter David Ben-Gurion, som var Israels förste premiärminister. I taxin på väg hit mötte jag en man från Kanada som driver ett stort mjukvaruföretag i USA och som därför rest till Tel Aviv för att utbyta kunskaper och skapa kontakter. ”Israel ligger långt fram i utveckling av cybersäkerhet och innovation”, berättade han engagerat.

Israel är medlem i de västliga ländernas sammanslutning OECD och matchar de euro­peiska medlemsländerna i såväl ekonomi, levnadsstandard, högre utbildning, forskning som entreprenörskap. Israel är en alliansfri och obunden stat med starka band till Europa och USA. Det är en parlamentarisk demokrati där regeringen har stöd i parlamentet. Även om Israel är en judisk stat råder full religionsfrihet  och lika mänskliga rättigheter för samtliga samhällsgrupper.

Att Israel skulle vara en toppmodern stat med likheter till Sverige framstår dock troligtvis främmande för de flesta svenskar. Tyvärr är den svenska mediebevakningen av Mellanöstern nästan uteslutande kopplat till krig och konflikt. Detsamma gäller den politiska diskursen, där den avgående svenska regeringen, liksom Pekka Mellergård i sin argumentation, sätter likhetstecken mellan nationen Israel och konflikten kring Gaza.

För mig är det viktigt att som politiker betona värdet av diplomatiska samtal, framför allt med demokratier som värnar mänskliga fri- och rättigheter. Diplomati kommer av samtal som bygger på respektfull dialog. Det är därför mycket bekymmersamt att Sverige, som kämpat sig till en plats i FN:s säkerhetsråd, oengagerat lämnat alla diplomatiska samtal med Israel.

Det finns ingen motsättning mellan att sträva efter en god relation till Israel och samtidigt vilja det bästa för det palestinska folket. Tvärtom. Om vi vill se en fredlig utveckling i Mellanöstern är det på tiden att vi samtalar med den aktör som lyckas med att vara ett hem för olika folk och samhällsgrupper.

Under mina dagar i Israel är det just diplomati och samtal som jag har engagerat mig i. Inte att, som Mellergård hävdar, onyanserat ”dra regeringen medhårs”. När man sträcker ut en vänlig hand till någon som är van vid hårda ord möts man av respekt.

Tack vare vår båtfärd har jag fått möjlighet att möta och samtala med Israels biträdande utrikesminister Tzipi Hotovely, tidigare ambassadör i Sverige Isaac Bachman, Knessetledamot Robert Ilatov, tidigare ambassadör i Danmark Yitzhak Eldan, ansvarig för Israels diplomatiska relationer till norra Europa Sharon Rappaport Palgi, Sveriges ambassadör i Israel Magnus Hellkvist med fler.

Min reflektion och sammanfattning av dessa möten är att Israel visar ödmjukhet inför att de inte har alla svar och att de konflikter som präglar närområdet är ytterst komplexa och därför inte underlättas av att omvärlden gärna lägger sig i och väljer sida.

Sveriges erkännande av Palestina, villkorslösa bidrag till PLO och UNWRA och nuvarande utrikesminister Margit Wallströms onyanserade uttalanden och ointresse av Israel som samarbetspart, är en djup sorg som bara bidrar till att polarisera konflikten ytterligare.

Att det i Israel finns en utbredd uppfattning om att  Sverige är ett land som inte är vänligt inställd till staten Israel är ett tydligt tecken på att vår avgående regerings Mellanösternpolitik kraftigt har skadat vårt lands relationer till Israel.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström är den enda av EU:s utrikesministrar som inte är välkommen hit. Detta är givetvis olyckligt för ett land som har ambition att spela en aktiv roll för fred i världen och som därför borde inse att Israel är en viktig samarbetspartner.

Att ensidigt erkänna staten Palestina, trots att det saknar kontroll över det egna området och delvis styrs av terrororganisationen Hamas, löser inte konflikten. Snarare bidrar det till en spridning av antisemitism och Israelhat. Vi måste verka för att vårt land upprättar relationen med Mellanösterns enda stabila demokrati, Israel, att kampen mot antisemitism prioriteras och att biståndet till palestinska områden granskas och kravställs så att svenska skattepengar inte finansierar terrorverksamhet. En prioriterad fråga för mig är därför att vårt land upprättar relationerna med Israel.

Isabelle Waldenvik, politiker (KD)och medresenär på Elidas insegling till Israel

Allt sker i sin tid

Hör Herrens ord ni hednafolk”, (hednafolk, det är vi det), han som förskingrade Israel folk skall också församla det och bevara det, såsom en herde för sin hjord” (Jer 31: 8-10).

När Gamla Testamentets profeter i bibeln förutsäger ett nationellt återsamlande av Israels folk är det alltid i samband med en andlig förnyelse. Detta hör samman och kan inte åtskiljas.

Det vore väl också i någon mening poänglöst av Gud, att först låta folket förskingras över hela världen för syndens skull, och sedan föra hem dem igen utan att det sker någon förändring. Den andliga förnyelsen har inte skett ännu, men det kommer. Hos profeten Hesekiel finns flera avsnitt som förutsäger att Israels nationella upprättelse i ändens tid skall följas av en andlig förnyelse.
I Hesekiel 36 24-32 står det:

Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. Ni skall få bo i det land jag gav era fäder.”

Israels folk har i dag en nationell stat, omgiven av fiender, påhejade av en vilseförd världsopinion, som vill utplåna den. Hittills håller man stånd, mycket tack vare sina militära resurser. Men världsopinionen och andra omständigheter kan skapa en situation när landet blir mera sårbart, genom t.ex. ett oförmånligt fredsavtal. En situation som blir så prekär att man ser sig nödsakad att gå till sin Gud med bön om hjälp? Gud skall förvisso inte överge sitt folk.
Israels omvändelse till sin Gud i ändens tid är omtalad redan av Moses:

När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar, då skall du vända åter till Herren, din Gud. Han skall icke överge dig eller fördärva dig; han skall inte glömma det förbund han har ingått med dina fäder och med ed bekräftat” (5 Mos 4:30-31).

Mycket lidande återstår för folket innan man ser sin Messias. Det är ju otro och förhärdelse, som är orsaken till de svåra straffdomar som drabbar och ytterligare skall drabba Israel mellan hemkomsten till landet (nutid) och förnyelsen, (kommande).

Både Gamla och Nya Testamentet talar om den stora vedermöda folken skall genomgå i ändens tid. Israels totala omvändelse skall nå sin fullbordan vid Herrens ankomst när de får se honom ”som de har stungit” – och korsfäst

Det blir ett återseende med honom och inte bara judarna, utan även för oss hedningar, som tillsammans med dem väntar att Jesus skall komma tillbaka.

Allt sker i sin tid!

 

Jesus har betalt din skuld, du är fri

Utan att gå in på alla detaljer så ser vi i bibeln och även i den profana historien hur kristna förföljs, torteras och dödadas. Många var trogna sin tro och blev därmed martyrer. Så har det pågått genom historien, intill i dag. I vår del av världen har vi dock i långa tider varit förskonade från förföljelse. Men, kommer det att bli fortsatt så för oss som lever i tidens avslutning? Kommer vi som kristna att bli älskade eller hatade i framtiden?

Det beror nog på vems vän vi vill vara, världens eller Jesus. Vi kan inte vara bådas.

Jesus säger:

Om världen hatar er,  ska ni veta att den har hatat mig före er. Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord. Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig. (Joh. 15:20)

I den kampen är församlingen djupt involverad. Det är till församlingen de andliga vapnen förmedlats, som när de används, konfronterar människor med sin synd och sitt behov av omvändelse. Något som djävulen inte är intresserad av skall ske. Därför mobiliserar han sin styrka och list för att stoppa det och hans makt är betydande.

Världen känner inte Jesus och djävulen gör allt han kan för att det så skall förbli. Paulus uppmärksammar det i Romarbrevet 10:

Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar? Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända? Som det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet!

Här synliggör Paulus församlingens uppdrag, att göra Jesus känd och älskad.

Församlingen är en sorts räddningsflotte där Jesus är kapten där han navigerar på den väg/våg som leder hem. Det finns pirater i omgivningen som vill hindra människor att nå de livbojar (Guds ord) som vi kastar ut.

Det är inte helt olikt den situation vi ser hända på Medelhavet i dessa dagar.

Det till synes paradoxala är att vi skall inte bli vän med världen, men i den miljön lever de som vi är till för. Och budskapet är att Jesus väntar på dig för att få dig i trygghet på den räddningsflotte han är kapten på. Biljetten är betald och än finns det plats. Men flotten är inte slutmålet, men den är på väg dit.

Välkommen ombord!

Stig Melin, Västerås