Vågar vi vilja veta?

Kunskap är inte tung att bära på och kan underlätta många val i livet.

Kan vi veta något om tiden för Jesus återkomst och skall vi öht söka den kunskapen?

Har den kunskapen något att göra med att vara beredd. Skall vi se på återkomsten som en fara eller är den en befrielse?

Anders Gärdeborn har beskrivit bl.a. detta i en bok med titeln, ”Mästerdirigenten”, där han beskriver Gud som dirigent för sin skapelse från starten till slutet. Och han följer partituret.

Om vi ser hans skapelse som en orkester är Gud den som dirigerar vad den skall spela och hur det låter och hur det kommer att låta. Till sin hjälp har han ett partitur som han följer och som den enskilde medlemmen har att spela efter.

Om dirigenten tillåtas vara, just dirigent, kan de åstadkomma den underbaraste musik, tillsammans. Resultatet kan bli öronbedövande vackert. Men det måste spelas enligt partituret. (Bibeln)

Men, alla är inte musikaliskt begåvade för att fortsätta bilden. En analfabet i det sammanhanget är Satan, han gör allt han kan för att sprida disharmoni i orkestern.

Det har blivit fel förr säger han lite hånfullt och det är många som över tid har förutsagt Jesu återkomst och när. När det inte skett på utsatt tid har man stått där och fått lyssna till Satans orerande. Kristenheten har därigenom blivit ”bränd” och blivit försiktigare.

Men det finns orsaker till de tidigare misstagen.

Tidigare uträkningar har stött sig på Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet, med sina systematiska tidsfel

-Man har försökt synkronisera bibelhändelser med historiernas osäkra datum

-Man har grundat sig på astronomiska händelser

-Man har byggt på upplevt på personliga uppenbarelser.

Dessa misslyckanden föreligger inte här. Allt bygger på bibelns egen kronologi. Gå till:

www.masterdirigentensverk.se

Ibland hör man argumentet dessutom att ”okunskap är en förutsättning för att vara beredd”. Överraskningsmomentet skulle alltså vara en förutsättning.

Paulus: När det gäller tider och stunder, behöver vi inte skriva till er… ni lever inte i mörker så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn… Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra (1 Tess 5:1-6)

Ordet därför är viktigt. Orsaken till att Tessalonikerna skulle hålla sig vakna och nyktra är att de känner till tågordningen runt återkomsten.

Gud vill inte ha några ögontjänare som gör gott bara för att slippa bli tagna med handen i syltburken

Att vara beredd är inte baserat på överraskningsmomentet utan på den absoluta motsatsen, menar Anders Gärdeborn

Paulus jämför det kristna livet med en idrottstävling och uppmanar till hårdträning och ha målet i sikte. (1 Kor 9:26). En löpare förmår pressa ur sina sista krafter just av den anledningen att han vet exakt var mållinjen är. Det är ingen skillnad för kristna.

Varför skulle bibeln uppmana oss till sportmannens diciplin men samtidigt undanhålla oss information hur länge kampen kommer att pågå?

Är det möjligen en fråga om undervisning i vad bibeln säger i frågan?

Att sluta flyga är ett slag i luften

Vi måste ta klimatförändringarna på allvar. Vi är medvetna om att vi kan uppfattas som dömande, men vi kan inte längre passiva titta på när Guds trädgård förvandlas till ödemark, skriver Peter Halldorf och Magnus Malm.

Den globala uppvärmningens ”långsamma våld” mot jordens livsuppehållande system är på väg att bli ett hot mot vår överlevnad, skriver de i en artikel i Dagen. Vår överlevnad som Guds skapelse, människan, är alltså avhängig hur det går för jorden, menar man.

Det är ett resonemang som förutsätter att man inte tror att Jesus skall komma tillbaka för att hämta de som han vunnit. Och så kan man naturligtvis tänka. Men om man tror att bibeln har rätt när den beskriver avslutningen av hur denna tidsålder skall vara, får man tänka annorlunda, tror jag.

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första första himlen och jorden var borta”. (Upp 21:1). ”Se, jag skapar nya himlar och en ny jord .. För se, jag skapar Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd”.

Det nya Jerusalem innebär en genomgripande renovering av den befintliga staden, och på motsvarande sätt är den nya jorden en återställning av den befintliga till det ursprungliga tillståndet. Gud har inte gjort en misslyckad skapelse som nu måste kastas bort och göras om. Däremot bär skapelsen på en allvarlig smitta – synd – som den store läkaren har för avsikt att utplåna. Ett studium av de ursprungliga ord som används i sammanhanget visar också att det inte skall komma en annan skapelse, utan det blir en total makeover av den nuvarande

www.masterdirigentensverk.se

Halldorf och Malm lägger ord i Jesu mun; ”Har ni gjort det ni fick i uppdrag att göra?” ”Flygning är inte den primära utsläppskällan till koloxid i världen”, fortsätter man sedan, den har snarare ett symbolvärde. Genom att avstå flyg bjuder vi motstånd, visar vi kristet lärjungaskap.

Peter Halldorf och Magnus Malm menar sig ha tagit ett beslut att man kan inte passivt se på medan Guds underbara trädgård förvandlas till utbränd ödemark och strömmen av klimatflyktingar fortsätter att öka. Därför slår man ett slag i luften och slutar flyga.

Om Gud säger att HAN inom kort skall göra en ny himmel och en ny jord ska vi ägna vår tid åt skapelsens krona, människor, tycker jag.

 

 

Därför kan inte Israel förbättra situationen i Mellanöstern

Ulf Cahn, generalsekreterare, Förenade Israelinsamlingen, skriver i veckans nummer av Hemmets Vän (47). Han ger där bakgrunden till de problem som gör att freden synes så långt borta och beskriver förhållandena som som utgör hinder på vägen till fred.

I förra veckan såg vi en massiv attack med närmare 500 raketer och missiler från Gazaremsan in över Israel, på bara ett par dygn. Det var de värsta och mest ihållande attackerna sedan kriget 2014. Många frågar sig varför, och varför just nu?
Först måste man förstå att det pågår ett ”inompalestinskt” krig. Det är inte ett krig det talas särskilt mycket om, och det pågår inte i första hand med vapen utan med ord och under ytan. Grunden för detta krig är det enorma hat som finns sedan gammalt mellan Fatah/PLO och Hamas.

Fatah och PLO är från början en sekulär rörelse, Hamas är en islamistisk organisation. Hamas säger nej till alla typer av förhandlingar med Israel, man erkänner inte Israels existens och vill se en ny arabisk stat på Israels ruiner.

PLO är den part som världen erkänner som företrädare för det palestinska folket, men det är Hamas som styr på Gaza efter att ha vunnit valet för tolv år sedan och sedan drivit ut PLO från området.
Mahmoud Abbas ses av världen som palestiniernas president medan Hamas ses som den terrororganisation man är. Abbas har inte kunnat besöka Gaza på över tio år, ändå ser världen Gaza som ett område som ska bli en palestinsk stat och som PLO ska styra över. Hur man nu kan bestämma det, det måste väl ändå ett folk besluta i demokratiska val.

I grunden är både PLO och Hamas korrupta och inte demokratiskt valda. Hamas har inte utlyst nya val i Gaza sedan man tog makten, Abbas styr Västbanken och har inte heller haft val på över ett decennium. Sanningen är att många palestinier både på Västbanken och Gaza är trötta på sina ledare. De inser att ledarna bara drar fördärv över folket. Men eftersom bägge styrena är väldigt repressiva är det ingen som kan eller vågar protestera öppet och offentligt.

Världens syn på Hamas innebär att det är PLO och palestinska myndigheten som är ansvariga för allt som levereras in i Gaza. Det gäller allt från olja, bensin och el till mat, mediciner och annat nödvändigt. Införsel sker via gränsövergångar mellan Israel och Gaza, främst Kerem Shalom. Det som man ska betala för, är det palestinska myndigheten som ska betala.

Elektriciteten är ett utmärkt exempel. Den levereras från Israel in i Gaza och betalas av palestinska myndigheten med hjälp av bistånd. Eller ska betalas, för man vägrar betala och har nu en enorm skuld till Israel. Det betyder att Israel står inför valet att antingen leverera el man inte får betalt för, eller låta bli, eller dra ner på leveranserna och anses som ”den onde” av världen som inte förstår bättre. När ni läser om elbrist i Gaza, beror det alltså inte på elbrist utan på att Israel inte får betalt för sin el. Du och jag skulle få elen avstängd efter ett tag om vi inte betalade.

Varför gör då palestinska myndigheten så här? Varför låter man så cyniskt sina systrar och bröder i Gaza lida när man har pengar att betala el med? Jo, för att försöka vända befolkningen i Gaza mot Hamas, störta dem och ta över. Att dessutom piska upp ett hat mot Israel, det blir en bonus.

När Hamas, Islamiska Jihad och andra terrorgrupper attackerar Israel handlar det alltså om flera saker. Man vill visa Israel att man fortfarande har raketer och är en fiende Israel bör frukta. Man vill visa sitt eget folk vilken makt och kraft man har. Man vill också visa att man, till skillnad mot palestinska myndigheten som man menar är för ”mesig”, fortfarande bekämpar den judiska staten med våld. Slutligen vill man också visa palestinska myndigheten att man inte kommer att lämna över makten över Gaza utan att man tvärtom utmanar även på Västbanken.  

Bibi Netanyahu mobiliserade vid gränsen till Gaza men nöjde sig med att genomföra flyg­attacker mot strategiska mål i Gaza. Han drar sig för att gå in med tanks och marktrupper av rädsla för att inte nå resultat inom rimlig tid. Netanyahu vet att hans egen befolkning, men även världssamfundet, inte accepterar något längre krig. Det krävs ett ganska kort och framgångsrikt krig, och det är långtifrån säkert att det skulle bli resultatet. Dessutom har Israel Hizbollah, Iran och IS längs den norra och nordöstra gränsen mot Libanon och Syrien, och de skulle kunna passa på och utsätta Israel för ett tvåfrontskrig.

Sammantaget visar detta, återigen, att det inte är Israel som är problemet i Mellanöstern. Det finns inget Israel kan göra för att situationen ska bli bättre. Det handlar i grunden om två saker. Dels att de flesta arabländer, och dessutom terrorgrupper som Hamas, Hizbollah och många andra, fortfarande inte accepterar Israels existens. Dels att det är allvarliga inompalestinska och inomarabiska konflikter, som ofta går långt tillbaka i tiden och som Israel inte kan påverka (islamister och sekulära, sunni och shia, Saudiarabien och Iran, med flera).

Israel har att hantera många attacker. Det är illa nog att de kommer från den närmaste omgivningen, men etter värre att större delen av världens stater behandlar Israel som paria och den som är problemet – inklusive Sverige.’
När det gäller Sveriges förhållande till Israel står hoppet till en ny regering som ser på problematiken med rättfärdiga ögon.”
(min anmärkning)

 

När tiden är inne agerar Gud. Han gjorde det på Noas tid, han gör det även i dag

Läs gärna bibeln, 1 Mos 6

Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer igen, säger Jesus om tidens avslutning

Hur var det under Noas dagar då. Jesus jämförde ju den tiden med den tid när han skulle komma tillbaka till jorden för att hämta det som var hans. Det var alltså jämförbart.

Det började med att Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. Herren sade: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jordens ytabåde människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag sörjer att jag har gjort dem.”

Herren var bedrövad över hur hans skapelse hade utvecklats och han gjorde också något åt situationen. Förhållandena beskrev Jesus med:

Under dagarna före floden åt de och drack, de gifte sig och blev bortgifta ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla. De levde med andra ord ganska lika som vi lever i dag och det är ju också det Jesus säger.

Så ska det vara när Människosonen kommer.

Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon. Det tog 120 år för Noa att bygga arken. Hur kunde Noa få nåd, hur levde han? Rättfärdigt inför Gud!

När det var dags visste Noa på dagen när floden skulle komma, Gud hade sagt det.
Ty om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.”

Kan man tro att Noa berättade vad som skulle ske för sina omgivning

Trots det, visste Noas grannar ingenting. Det räckte inte för dem att en familj bygger en båt modell större, utan att ha vatten i närheten, bara för att en för dem ointressant gud hade sagt det. Deras intresse fanns på annat håll. Mat och dryck, shopping, fest och för övrigt egna intressen.

Det är den jämförelsen Jesus pekade på. För de flesta hos oss finns inte någon Gud som man lyssnar på. Ingen vars varningar blir allt tydligare för oss. Och vi lyssnar inte och ser inte, vi har annat för oss, som på Noas tid. Dock, tiden är beslutad.

Det började med att man överger Gud och säger han finns inte, det är människan själv som är universums centrum. Sedan kom den så kallade sexuella revolutionen med all dess otrohet. Nästa steg blev den homosexuella revolutionen. Sedan följer mer perversiteter och mer våld. Jag tänker inte räkna upp hela raddan av bestialiteter som pedofili och knivmord och masskjutningar.

Gud är långmodig, men börjar vi inte närma oss den punkt när Gud säger, hit men inte längre? I slutskedet gav han Noa sju dagar. Hur många får vi?A
Läs gärna vad bibeln själv säger.

Kärleken utmanar

Ingemar Helmner skriver krönikor i Hemmets Vän under rubriken Helmner direkt. Med hans tillstånd publicerar jag denna veckas krönika, som handlar något om hur han ser på hur Frank Mangs gestaltade evangeliet.

Sömnen ville inte infinna sig i går kväll. Därför var det så lämpligt att en liten bok av evangelisten Frank Mangs fanns med i portföljen. Titeln är Andens budskap. Jag ser, med förvåning, att Mangs inte var mer än 27-28 år då han förmedlar detta väckelsebudskap. Vilken skärpa! Vilken glödhet passion! Så kan bara den skriva och tala som är bärare av en kallelse från Gud, tänker jag då jag känner hur texten andas Guds egen heliga närvaro. Det är inte en teologisk avhandling. Det är ett väckelserop, fött i djupaste nöd över det andliga tillståndet.

Då jag känner intensiteten, den heliga lidelsen, anar jag hemligheten till Mangs framgång. Han var inte nöjd med att skapa stora folksamlingar, han ville bereda vägen för ett verkligt Jesusbesök var han reste fram. Och han förstod att en genuin andlig väckelse måste födas i hjärtat av församlingen. Därför riktar han sin predikan om överlåtelse och omvändelse till de kristna. Han utmanar ljumhet, ytlighet, död religiositet. Kärleksfullt och ömt vädjar han till varje kristen att våga ge sig hän åt Gud. Att ställa sig helt till Guds förfogande, att ge den helige Ande utrymme och frihet i sitt liv. Min reflektion är, att det är kärleken, och nöden för människornas eviga väl, som gör budskapet så avskalat, närgånget och inträngande.

I vår tid kan en pastor/präst kritiseras hårt om han talar allvar med sina lyssnare. Vi är så vana vid att allt ska vara lättsmält och trivsamt. Men de förkunnare som gjort skillnad, varit andliga spjutspetsar, skapat rörelse och banat väg för väckelse, har ofta varit skarpa, orädda och radikala. Jag läste nyss ett ganska häftigt uttalande av D.L.Moody, då han beskriver vad som kan hända då nyfrälsta möter en ljum församling: ”Det är som att ta ett nyfött barn och lägga det för att frysa ihjäl vid en död, kall moders bröst…” Väckelse innebär uppvaknande, och det sker inte om predikan är som ett behagligt sömnpiller. I alla tider har Gud rest upp profeter som inte varit rädda för att säga sanningen. Och då kärlek och sanning flätas samman i en evangelisttjänst lik Mangs sker det något på djupet med människor som kommer inom Ordets hörhåll.

Då Mangs predikade sa människorna: ”Han talar inte om oss eller till oss, utan med oss”. Det var kärlekens språk som gjorde att alla kände att han ville sina lyssnare väl. Jag minns några tillfällen då Mangs bodde på pensionatet Granbacken i Vrigstad för att vila upp sig. Då kom han ofta till oss i Missionskyrkan, och klev fram spontant mellan ett par sånger för att dela sitt hjärta med oss. Det var som om luften stod stilla i sådana ögonblick. Hans röst, och hans blick, var så varm och vänlig samtidigt som den andliga skärpan gjorde att orden från hans läppar trängde igenom varelsens innersta. Jag förs i tanke och känsla tillbaka till dessa heliga ögonblick då jag nu på nytt igen läser boken Andens budskap.

Bokens utgångspunkt är hälsningarna från Jesus till de sju församlingarna i mindre Asien. Jag tycker jag kan se föreståndaren i Sardes då orden träffar honom rakt i hjärtat: ”Du har namnet om dig att du lever, men du är död”. De skakande orden uttalades av en enda anledning: För att en förändring skulle kunna ske, måste de förstå sin belägenhet, våga se är-läget!

Sverige behöver orädda evangelister, som drivna av kärlek talar sanningens ord till omvändelse och väckelse!

PS
Ingemar Helmner var i går, onsdag i Västerås pingstkyrka och talade och sjöng tillsammans med en mästare på fiol, Sten-Göran Thorell. En högtidsstund för många av församlingens mognare medlemmar.
DS
Jag uppfattade tonen ungefär som jag föreställer mig Frank Mangs.

Feminismens ökenvandring mot ensamhetens tempel

Det finns få saker som kan få feminister att storma, som att en syster inte har vett att förstå hur en renlärig feminist bör uttrycka sig. Det fick DN:s kulturskribent Greta Thurfjell känna på när hon skrev en text där hon frågade sig ”vad det är för fel med att vilja bilda familj” och ”är inte kvinnor och män ändå olika”.

Så börjar Dagens Frida Park sin ledarkrönika. Redan här anar man att det finns långa tår som inte kan undvikas att trampa på. Och Frida fortsätter att klä av feministerna (så vida dom inte hinner före) deras storvulna planer på ett samhälle som okontrollerat faller ihop i ensamhetens torrhet.

Hon fortsätter:

Det feminism borde handla om är att alla kvinnor ska ha rätten och möjligheten att fritt välja vilket liv de vill leva. Men tydligen, om man får tro de senaste dagarnas skörd av svarstexter, har Greta Thurfjell inte feministvett att förstå sitt eget bästa. Kritikerna fokuserar på allt ifrån Thurfjells ungdom, att hon nog haft en gräddfil in till sitt jobb (en riktig feminist ska helst ha spräckt ett antal glastak först), att, vilket de flesta feminister ändå tycks enas kring, att hennes text är ett okunnigt svek och gränsar till det potentiellt skadliga.

Det kvinnor i alla tider har kämpat för är att ses som lika mycket värda, att det arbete de gör i hemmet och på arbetsplatsen inte ska nedvärderas enbart för att det utförs av kvinnor. Kvinnor har blött och dött för rätten att slippa mäns tvång att leva liv de inte själva valt. Då skaver det rejält att se att det i dag är feminister som svingar pekpinnarna. Den verkliga faran för kampen för kvinnors rättigheter sitter inte i att unga människor använder sina liberala rättigheter för att göra val som liberaler råka ogilla.

Ett långt större hot är den kulturradikala elit som driver frågor som ligger så långt bort från horisonten för verklighetens folk att det blir obegripligt, främmande – och till sist oviktigt. Det har spårat ur rejält när feminism plötsligt handlar om frågor huruvida män som känner sig som kvinnor ska få elittävla i damtcykling.

Det intressanta med Thurfjells spaning är att den visar att det liberala frihetsprojektet nått vägs ände. Nästa generation kvinnor upplever sig inte fria utan fastlåsta i nya roller där ensamhet ersatt gemenskap och kaos ordning. Stora frågor som ”hur ska jag förhålla mig till biologi och kultur” finner inte tillräckliga svar i ”allt är valbart – det sitter i ditt huvud”. Det har lett till förvirring. För vad annat kan vi kalla det när politiker föreslår att identitetsvilsna barn bör få genomgå könskorrigering?

Den svenska teorin om kärlek höll inte. Omkring en miljon svenskar tar till psykofarmaka. Det går inte längre att räkna till antal larm om ungas katastrofala psykiska hälsa. Det är uppenbart att varken ”kollektivet framför individen” eller ”individen framför allt” klarar av att leverera tillräckliga svar. Det saknas gemenskap. Det saknas ordning. Det är därför vi ser en nykonservativ rörelse som pratar familj, äktenskap, särartsfeminism.

Visst, varje generation genomför sin revolution. Men, och detta lär även Thurfjell märka i sinom tid, inte heller en konservativ livsstil kommer allena kunna frambringa behändiga monteringsanvisningar för en lycklig tillvaro. För att komma dit måste vi börja tillåta oss att tala om existentiella frågor. Ni vet, de där som hitintills privatiserats ända därhän att det offentliga framgångsrikt kunnat negligera dem. Fram tills nu.

Frida Park, Dagen

Påkristning

Från tidningen Inblick citerar jag den tillträdande chefredaktören Rigmor Holsts artikel om det hon ser som viktigt för vårt land:

Det är obegripligt att ett land som Sverige är så okunnig om sina rötter. Hur kan man glömma så fort? Om historien inte hålls levande och berättas vidare är risken stor att framtida medborgare inte vet vad landet byggde sina värderingar på. I programmet ” Allt för Sverige”, grät en av deltagarna över hur sekulariserad landet har blivit. I USA och flera andra ställen i världen, är det självklart att stå upp för den judisk/kristna tron. Den beröringsskräck som finns angående en praktiserande kristen tro här i landet är näst in till löjeväckande .

Förmodligen trodde man att sekularismen var svaret som skulle ersätta det behov som kristendomen fyllde men det blir allt tydligare, att det sekulära samhället inte har klarat av att fylla det tomrummet som uppstod när Sverige i princip blev ”avkristnat.” I det offentliga rummet börjar religionen åter att ta plats, men det är svårt för människor som aldrig har upplevd en personlig kristen tro, att förstå skillnaden och olikheterna mellan kristendomen och de andra religionerna.
Från 1900 talets början och framåt har det pågått ett avkristnande av landet.

Sekularismen står för en filosofisk åskådning, som önskar minska religionens betydelse för samhället och i stället försöka göra religion till något som är högst privat . De som aldrig har läst evangelierna i Bibelns Nya Testamente och tagit till sig Jesu ord om att gå ut i hela världen och göra alla människor till lärjungar, kan nog aldrig förstå att den kristna tron inte är en privat angelägenhet. Den kristna tron är till sin karaktär missionerande och evangeliserande. Den är personlig men aldrig privat. Det har kristna varit medvetna om i över två tusen år. Redan från första början av kristendomens historia har människor gått ut och berättat om sin tro. Så länge de höll sig undan från samhällsdebatten fick de i stort sätt leva i fred men så snart de, just för sin övertygelses skull, inte kunde tiga och framträdde för att påverka, blev de föremål för förföljelse, förlöjligande och till och med avrättade. Många är de som genom historien inte ville böja sig för kraven om anonymitet och har fått ge sina liv för sin övertygelse.

Anonym! En privat angelägenhet! Är den kristna tron så? Det kan i alla fall bli lätt att hamna där, när så många gör narr av den kristna tron och sättet att tänka på. Den kristna tron är inget som lurar folk. Tvärt om. Den vill lyfta människovärdet, främja jämlikhet , verka för valfrihet och medverka till att bygga stabila och trygga relationer. Den kristna tron vill värna om den lilla människan, främja sanning och rätt och skapa en värdegrund att bygga på, som inte blåser omkull för varje vindpust i tiden.

Varför vara så rädd för det kristna budskapet? Bibeln är en fantastisk bok som vill ge människor redskap och verktyg, att på bästa möjliga sätt navigera sig genom den resan som kallas livet. Nog brottas de flesta människorna på jorden från tid till annan med tankar som; Varför lever jag? Hur fungerar det här livet? Vad kan jag vänta mig av framtiden?
Jämför man kristendomen med andra religioner märker man rätt snart en stor skillnad. Religioner handlar för det mesta om det man borde göra. Kristendomen handlar om det som är gjort och att du kan få en relation med en person, Jesus!

Journalisten och författaren Elisabeth Sandlund myntade uttrycket ”påkristning”. Inte minst blev det tydligt genom migrationen till Sverige som lyfte religionen till det offentliga rummet igen. Flera som kommer till Sverige från andra länder är kristna. De flydde pga att de förföljdes i sina hemländer där de var i minoritet. Det vore mycket sorgligt om dessa människor skulle behöva välja mellan att integreras i det sekulära svenska samhället på bekostnad av sin tro.

Nu är det dags att proklamera; Sverige är ett kristen land och ska så förbli!
Det hindrar inte religionsfrihet. Tvärtom; ju tryggare vi blir i vår kristna identitet, ju tryggare blir vi i mötet med andra.

Rigmor Holst
Chefredaktör tidningen Inblick