Låt mig få höra om Jesus – – –

sångfågel

Einar_Ekberg Var och en efter sin näbb

Att andlig sång har en påverkanskraft på människor får vi belägg för titt som tätt.

I det profana Sverige vårdas vår nationella sångskatt bl.a. genom Allsång på Skansen och på andra ställen där publiken samlas för att sjunga tillsammans. Man gläds åt att sjunga gamla örhängen som mormor känner igen och kan texten till och glatt sjunger, tillsammans med en massa ungdomar. Den gemensamma sången skapar glädje och gemenskap.

Är det igenkännandet som är nyckeln?

Det frikyrkliga Sverige ser det inte så. Förr sjöng hela kyrkan gemensamt om Jesus, i sånger som berörde människors både känsla och vilja, man kände igen dem och deltog med glädje. Mötespublikens medverkan, tillsammans med en engagerad sångarskara lyfte gudstjänsterna. Sångerna var välkända långt utanför kyrkan och många kan vittna om den påverkan de hade. Våra sång- och musikmöten, anpassades för att möta detta behov, drog mycket folk till våra kyrkor, och var ofta ett led i en utåtriktad offensiv. Det är en form av kontakt som försvunnit i hanteringen. Det kan man sörja över.

Även om dagens ungdomar inte kan texterna till dessa sånger kan ändå formen återupplivas med texter som talar till dagens mötesbesökare. Det är inte där problemet sitter, det sitter i ett feltänk i grunden. Att allt skall ske från estraden, och med utvalda deltagare, i någon mening godkända och legitimerade. Församlingen måste bli en deltagande faktor igen.

När en behovets människa själv får delta i sånger, alternativt lyssna till sång, med text som har med Jesus och befrielse från synd att göra, har det redan skett en delseger, en liten bekännelse. Renheten i Jesus blir en kontrast mot synden i det egna livet och den helige Ande får möjlighet att peka på att förändringen finns inom räckhåll. Det är klokt att använda de medel som svarar mot ett inneboende behov hos de människor vi vill nå. Det har sången, och alla vet det. Jag tror också att den som upplever delaktighet i sången också får kortare väg till en djupare delaktighet.

Det är egentligen obegripligt hur vi kunnat hamna i den här situationen. Vi har avhänt oss ett av de effektivaste sätten att skapa kontakt med människor och som älskar att sjunga den här typen av sång. En kontakt som är till stor hjälp för en fortsättning på vägen, och jag har väldigt svårt att se den avvecklingen som välbehagligt i Guds ögon.

I stället får församlingen passivt sitta och lyssna till ”örongodis” framfört av specialister. Ja, men det är väl bara att sjunga med, säger de. Visserligen är det ofta nya sånger och samövade i ”lovsångsgruppen”, men sjung med i alla fall. Vi sjunger ju till Guds ära!

De som tycker så, har förmodligen ett sorts underutvecklat sätt att förhålla sig till sång och musik i gudstjänsten. Det är ju faktiskt en församlingens angelägenhet. Det blir än allvarligare om man hanterar också andra uppgifter i församlingen på liknande sätt. D.v.s. att församlingen står vid sidan och tittar på, och några få som agerar – eller inte agerar, i mer eller mindre viktiga frågor.

Sången i våra gudstjänster bör inte fördelas och ledas av några få, den är viktigare än så.

 

 

 

Är bibeln att betrakta som ett massmedialt verktyg?

bibelbildEvangeliet och massmedia

Av Magnus Hagevi
Sommarkrönikör I Dagen

Jag tycker att Magnus Hagevi aktualiserar viktiga frågor om medias sätt att spegla den kristna tron och han kommer till slutsatsen att det ofta ges flera olika berättelser om samma sak.
Anledningen är att mediafolket sällan besöker en gudstjänst och därför inte förstår hur det kristna livet levs. Sedan speglas deras upplevelse i det media som man företräder i en åsiktskorridor som med tiden blivit allt trängre.

Beror det på media eller på den som använder mediat?

Massmedia är en form där många involveras samtidigt och har därför möjlighet att påverka många samtidigt. Därför blir den viktig.  Självklarheter.

Jag citerar något ur Magnus artikel:

Regelbundna gudstjänstbesökare har egna direkta erfarenheter av kyrkan men för den växande sekulära gruppen är det medierna som står för information om religion och ger deras verklighetsbild. Mycket pekar på att dessa grupper ser två helt olika verkligheter.

Mediernas rapporter om religion innehåller då till exempel våld och krig, Knutby och pedofiler, kvinnoprästmotståndare, diskriminering av homosexuella.

När andliga ämnen diskuteras i medierna bjuds personer med starkt polariserade åsikter eller en kändis in på bekostnad av ledare för de största kyrkorna. Ibland återfinns religiösa karaktärer i dramatisk form, till exempel i tv-serier.”

Ungefär så ser medias förhållande till den andliga sfären i samhället ut. Tunt, och oftast okunnigt. Det finns många exempel på detta
Och, finns det anledning att förvänta sig en annorlunda situationen?

Om även kristna får sin information från medias sätt att vinkla det och accepterar det som sanning blir vi lätt missledda och låter lura oss med långtgående konsekvenser som följd. Därför är kontakten med gudstjänstlivet i den egna församlingen viktigt.
Historiskt sett har väl alltid kristen tro haft en uppförsbacke och den skall i avslutningen av tiden enligt Jesus och bibeln bli ännu brantare.

Måste kyrkorna följa i politikens fotspår och medialisera religion? Är det möjligt? Är det önskvärt, frågar Magnus Hagevi?

Eller bör de kristna ta upp kampen för evangeliet som man fick göra i början På den tiden apostlarna ägnade mera tid åt s.k. apologetik!!!.

”Man måste lyda Gud mer än människor”.

 

Guds ord bär inte bojor

maxresdefault

Ingemar Helmner direkt

Kanske det beror på vårt kalla klimat. Så tänker jag då jag ser hur stora summor som lånats upp, och investerats, i kyrkobyggnader under senare årtionden.

Tänk om vi vågade satsa lika mycket kraft och resurser för att bygga relationer som på att bygga med murbruk och tegel i Guds rike! Om alla medlemmar vittnade om Jesus i sin vardag, och levde för att leda sina medmänniskor till tro, skulle det mesta och viktigaste av kyrkans ”verksamhet” inte kräva något annat än att vi öppnade våra hjärtan – och våra hem?! Och kanske en enkel maskinhall….

I sommar har jag varit inbjuden till spännande gudstjänster med stort inslag av icke kyrkvana deltagare. På tre ställen har mötesplatsen varit stora maskinhallar där bonden under vinterhalvåret förvarar sina redskap! Enkla plåtbyggnader. Inga påkostade utsmyckningar. Gamla nötta och uttjänta bänkar som inte längre duger i de fina kyrkorna i grannskapet.

Till detta folklig och glad musik. Härlig allsång i älskade psalmer och läsarsånger. Personliga vittnesbörd. Enkel men radikal förkunnelse med inbjudan till personlig omvändelse och frälsning. Och som avslutning; försäljning av korv och kaffe i den ljumma sommarkvällen.

Maskinhallen fungerar mycket bättre än kyrkan, tänker jag förundrat. Där verkar hög som låg känna sig välkommen. Jag tror det händer något med församlingen då vi vågar möta våra medmänniskor på neutral mark. Stelhet och onaturlig förfining passar inte in, här blir vi avslappnade och naturliga. Och detta verkar också öppna för Guds Andes närvaro!

Mellan de uppmuntrande besöken i nämnda maskinhallar har jag också gästat några tältkyrkor. En liten församling med fem aktiva medlemmar hade rest ett tält som rymmer flera hundra! Och folk strömmade till från när och fjärran. Alla som hade ett instrument fick vara med och spela i dessa oförglömliga kvällar. Oj, vilken glädje och frihet! Och vad människor verkade må bra!

På en annan plats var det stora, vackra tältet möblerat med bord och stolar. Vilken inbjudande miljö! Så vänligt och trevligt det kändes att stiga in! Medan kaffe dracks, och människor fick tillfälle att hälsa på varandra, bjöds det på medryckande sång och musik. Sedan var det mitt tillfälle att predika och inbjuda till frälsning. Då rådde stillhet och tystnad. Och i avslutningen var atmosfären förtätad. Kyrkorna som stod bakom detta initiativ är utåtriktade, har ett gott namn i bygden och människors förtroende. Och kafetältet har blivit en riktig samlingsplats på senare år.

Nu vet jag att både maskinhall och tält hör samman med sommartid. Men, kanske det finns något motsvarande att pröva under den kalla vintern? Varför inte allsångskvällar på Folket Hus eller i skolans aula? Sång och musik i stadens gallerior? Eller riktigt utmanande predikan i stökig krogmiljö?

Jag tänker på ”Nalenpastorn” John Hedlund som vann aktning och berörde tusentals unga människor genom sina appeller i Sveriges häftigaste nöjespalats. Kanske mindre fixering vid sakrala och stilfulla kyrkorum, med andakter för redan troende, och mer av offensivt tänkande?! Evangelisationsglöd. Nerv och intensitet istället för ljum religiositet. Folklighet. Enkelhet. Evangeliet avskalat och radikalt, framburet med kärlek och ömhet till dem som ännu inte mött frälsaren.

En reflexion jag gjort denna sommar: Bara vi skapar rätta förutsättningar så att icke troende vågar och vill komma, är det märkligt hur öppet det är att förkunna. Det känns naturligt och enkelt att knyta kontakt, och många uttrycker en andlig längtan och ber om förbön.

Nu är det tid för väckelsemöten som berör på djupet och ger ärliga sökare en chans att möta Jesus!

Maskinhuset_i_w_Wizworks

Ett berg – en maskinhall – en kyrka – Jesus är där

Guds vrede, hans rättfärdighet, sanning och kärlek

”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt, skriver Paulus i sitt brev till romarna.

Hur ser den Gud ut som naturen uppenbarar? Jo, en kraftens, maktens, ordningens och detaljrikedomens Gud, en Gud av skönhet och kärlek, en Gud som har kontroll över allt och alla.

Alltför ofta skapar människor sina egna gudar som de själva råder över i stället för att underordna sig den Gud som råder över allt. Därför ser världen ut som den gör.

Adams och Evas synd ledde till en förbannelse som drabbade allt skapat.

Till Adam sade han:

  • Du lyssnade på din hustru

    apple-2980040_960_720

    Frukten

  • och åt av trädet
  • som jag befallde dig
  • att inte äta av.
  • Därför ska marken vara
  • förbannad för din skull.
  • Med möda ska du livnära dig
  • av den så länge du lever.
  •  Törne och tistel ska den bära åt dig, 
  • och du ska äta av markens örter.
  •  I ditt anletes svett
  • ska du äta ditt bröd
  • tills du vänder åter till jorden,
  • för av den är du tagen.
  • Jord är du,
  • och jord ska du åter bli.” 

Törnen och tistlar blev en omedelbar konsekvens, liksom naturkatastrofer av olika slag. Genom naturen kan vi lära oss mycket om Gud, men för att verkligen kunna förstå och kunna ha gemenskap med honom måste vi dessutom upptäcka vem han är i bibeln och lära känna honom genom hans son, Jesus Kristus och hans speciella uppdrag.

I Rom 8:19-21 säger Paulus att naturen själv väntar på att bli löst från sin fångenskap och bli befriad från syndens konsekvenser. Människans rovdrift av naturen och vårt sena uppvaknande av vad som väntar oss på grund av detta ger oss en föraning om framtiden.

Liksom Gud har en plan för naturen och hur den skall restaureras har han det ”för skapelsens krona” också, människan.

Guds vrede mot synden måste stillas. Han sände därför Jesus att sona den på korset  när människan själv inte förmådde.
Genom att tro detta blir människan rättfärdig i Guds ögon och därmed fri från sin synd.
Hans kärlek till sin skapelse utlöste dessa handlingar från hans sida.
Det är fullbordat, sade Jesus på korset, Nu är det upp till dig hur du väljer, valet är nämligen ditt.

Kriget formade oss norrmän på ett sätt som inte skedde i Sverige

tyskt_anfall_mot_oscarsborg_oslo_9_april_1940_weserubung-buGXbRwqKIUYoiGpBXCBswJag är norrman, börjar Öyvind Tholfsen sin gästkrönika i fredagens Dagen och fortsätter, jag har formats på ett annat sätt än en svensk. Vi norrmän har en annan historia, därför tänker och värderar vi ibland olika.

”Mormor hade tio syskon, några av hennes bröder var motståndsmän, andra var på tyskarnas sida och blev straffade för det efter kriget, berättar han.  Det var inte enkelt för dessa att förhålla sig till varandra efteråt. Fortfarande finns sår i generationerna som följde. Kriget var ett lidande både för nationen, familjer och enskilda”.

Kriget har format Norge på ett sätt som inte skett i Sverige. Under fem år hade Norge en regering styrd av mestadels norrmän från det nationalsocialistiska partiet Nasjonal Samling som stod under Nazitysklands befäl.
Under fem år var makthavarna onda. Hjältarna efter kriget var de som följde samvete och gick emot denna statsmakt.

I Tyskland var detta ännu mer uppenbart där Hitler kom till makten genom starkt folkligt stöd. Och majoriteten ger sig på minoriteten på det mest fruktansvärda sätt. Alldeles för få stod upp mot detta, smärtsamt nog inte heller många kristna ledare.

I alla länder i Västeuropa finns samvetsfrihet i olika grad. Men i Norge och Danmark och de flesta andra länder inklusive Tyskland, som upplevde krigets fasor, har samvetsfriheten fått en starkare praxis inom vården än i Sverige.
Kan erfarenheten om att staten inte per automatik är god göra att man ger individer en starkare frihet att följa sitt samvete?

För etiska frågor avgörs ju inte av ”fandens kompakte majoritet”, som Ibsen formulerade det. Just brist på samvetsfrihet inom vården är svår för mig att förstå som norrman i Sverige. Samvetsfriheten ger utrymme för människor att vara överens i etiskt svåra frågor och kunna leva och arbeta tillsammans trots konsensus inte kunde nås.

När de näraboende broderfolken Norge och Sverige kan se så olika på en etisk fråga hur kan man då tro att muslimska influenser kan överbryggas så lätt som svenskt ledarskap gett uttryck för.

Vi måste på något sätt skaffa oss gemensamma värderingar när vi skall leva tillsammans och jag kan inte förstå den som tycker att de som kommer till vårt land som flyktingar eller av andra anledningar skall sätta agendan för oss. Anpassningen måste väl ske till det befintligt formade mönstret. Även om det mönstret skulle behöva restaureras i vissa avseenden.

TILL VAD SKALL INVANDRARE INTEGRERAS?

Ett inlägg från debattsidan i VLT torsdagen den 25 juli 2019people-1355497_960_720

Ledarskribenten Gabriel Ehrling Perers tar upp en hel sida i VLT för att skärpa ett uttalande av Ebba Busch Thor om ett exempel på ”svenskhet” (Ängslig nationalism och rasande ”Sverigevänner”). I de förment ”Sverigevänliga” kretsarna lyser perspektiv och självdistans med sin frånvaro, skriver han. Något som allt oftare framkommer i anslutning till tidningarnas kommentarsfält i sociala medier, och menar därmed att det gäller den svenskvänlighet som Ebba Busch Thor ger uttryck för.

Samtidigt frågar han, hur ser det osvenska ut?

Vi får gå långt tillbaka i historien för att finna ut varför det finns en svenskhet, en danskhet eller för den delen grönländskhet.

Ända till Babel och de väl dokumenterade berättelserna om Babels torn och Noa och arken.

Humanismens födelse

Då Gud slöt sitt förbund med Noas familj efter floden gav han dem samma uppdrag som han tidigare gett Adam och Eva: Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Mänsklighetens uppdrag att sprida sig över jorden fick på detta sätt en nystart efter flodens utrensning av ondskan i världen. Hade människan lärt sig av tidigare misstag, och var de denna gång lydiga sin skapare?

Tyvärr avslöjar deras planer att så inte var fallet: Kom så bygger vi oss en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen! Låt oss göra oss ett namn så att vi inte sprids ut över hela jorden, sade man.

Märk alltså att deras syfte var att slippa göra som Gud sagt. I stället för att som Sets avkomlingar före floden kalla sig vid Guds namn ville de nu själva göra sig ett namn. Humanismen var född. Människan skulle inte längre behöva böja sig under sin skapare utan hon sa, som varje barn förr eller senare brukar säga, ”kan själv”.

Denna högmodiga förtröstan på sin egen förmåga tog sig uttryck i byggande av staden Babel med sitt torn. Herrens lösning blev att han förbistrade deras språk så de blev tvungna att flytta på sig och därigenom uppfylla jorden.

Vi lever i den sortens förbistring i dag, men det finns krafter som vill förändra detta. Krafter som vill att vi skall återvända till babeltänket, ett torn, ett folk, ett språk, ingen Gud.

”Vi bestämmer själva”.

Gabriel Ehrling Perers avslutar sin artikel med:

Värst med den här överspända och omdömeslösa internetbaserade nationalismen är att den inte leder någon vart

Om det är så tror jag det beror på de ängsliga bemötanden som möter Ebba Busch Thor.

Finns det bland alla länder på jorden någon anledning att tro att alla skall vara lika varandra? Naturligtvis inte. Då hade Babelborna fått bygga sitt torn. Men nu är det inte så

Eftersom vårt lands intelligentia förtvivlat söker svar på hur integrationspolitiken skall skötas måste invandraren ha något att integreras till, vet våra styrande vad?

Själv tycker jag att Ebba Busch Thor och kristdemokraterna i olika media har aktualiserat detta samhällsproblem, men misstänksamheten och försök till förståelse är i princip obefintligt. Kan det vara så illa att det är partinamnet som lyser som ett bromsljus. Släpp det i så fall.

Stig Melin

En dålig ideologi kan bara besegras av en bättre

Jag upplever att det pågår någon form av vägval i Sverige just nu. Dels politisk, i form av de som förespråkar mångkulturens inflytande och de som vill hålla igen mot muslimskt kulturinflytande.
Två ideologier, en som verkar och har alltid verkat fredligt och fredsbevarande, och en som ser våldet som deras framkomliga väg och aldrig gjort någon hemlighet av det.
Otroligt nog verkar det senaste tilltala landets ledarskap. Tydligast ser man det i hur många faktiskt föredrar muslims liv jämfört med vårt mångåriga kristna förhållningssätt till det som håller samman ett samhälle.

Även om vår statsministers ord om att aldrig kritisera muslimerna, tvingar deras eget agerande fram en viss moderation i hans uttalande, tror jag. Något motsvarande erkännande av någon form av kristen värdegrund har jag däremot inte märkt hos honom.

Tvärtom vill han redan i skolan utrota allt som leder barnen att tro att det finns något större väsen än socialdemokrater.
Det finns fler exempel på sådana dåliga förslag redovisade bl.a. av Hans G Eriksson på Facebook den 22 juli som nästan övertydligt visade på en förskräckande undfallenhet för muslimskt tänkande. Detta med tillägg för vårt lands egna brister på moral blir det sammantaget en katastrof för Sverige,

Eftersom det fortfarande finns många svenskar som tror att det finns en Gud, även om dom inte sitter i Sveriges regering, kommer polariseringen i vår gemenskap att öka och ansvaret för det vilar på regeringen och deras stödpartier. Jag är ju inte alldeles säker på att en ny konstellation regeringsbildare blir så mycket bättre i detta hänseende, men så länge möjligheterna finns må vi kämpa för det.

Sveriges kristenhet har en kamp att kämpa, en kamp som vi måste rusta oss för i den mån vi inte är det. Jag kom att tänka på en sång sedan tidigare som handlar om kampen vi inte får glömma.

Texten lyder:

Det kriget får aldrig stanna, som kallas för Herrens krig
Lyft upp din unga panna, reveljen gäller dig
bibelnHär finns ingen vapenvila, inga fredsfördrag
Så länge du lever och andas flammar kampens lag
Det hatet får aldrig kallna, som gäller den ondes sak
Vi såg så många fallna i drabbningens dån och brak


Det svärdet får aldrig kastas, som heter Andens svärd

Blott kärlekens blanka vapen kan övervinna en värld
Var trofast du unga hjärta, som brinner så klart och hett
för ordern som blev dig given och synen som du sett
Stå stark, släpp inte taget, och du skall se till slut
Att Kristus vinner slaget åt den som håller ut.

Nils Bolander