Falskt vittnesbörd!?

Delcitat från ViD.

Den moderna klisterburksmentaliteten i funktion.

Fredrik Malm (L) skriver på debattplats i Expressen under rubriken ”KD:s politik öppnar för sekter och extremister”. Han nämner ett fall i Ystad som nyligen blev känt, där föräldrar hållit barnen isolerade och borta från skolan.

I Ystadfallet finns inga kända kopplingar till hemundervisning och Malm skriver själv att det inte är känt exakt vad som hänt, men att det ”sannolikt” handlar om föräldrar med värderingar som krockar med det svenska skolsystemets.

”Det är ingen slump att kravet på hemundervisning främst drivs av väckelsekristna grupperingar, ungefär samma kretsar som driver krav på samvetsfrihet, abortförbud och anser att homosexualitet är synd och guds bestraffning”, skriver Malm.

Han tar i från tårna för att framhålla hur förskräckligt vissa grupperingar i samhället beter sig, speciellt de kristna. Så fram med klisterburken!

– Han tycks vara ute efter att försöka klistra på Kristdemokraterna en stämpel som antingen aningslösa eller mörkermän med en dold agenda, säger Gudrun Brunegård, utbildningspolitisk talesperson för KD, till Världen idag.

– Sverige har ställt sig bakom ett antal internationella konventioner som understryker föräldrars rätt att undervisa barn utifrån sin övertygelse. Ystadfallet är jättetragiskt, men handlar inte om detta. Jag har själv arbetat i många år med skolpolitik kommunalt, och har erfarenhet av att det går att arbeta tillsammans med hemundervisande familjer så att barnen får en fullgod utbildning.

Gudrun Brunegård betonar i Dagen att det är viktigt med kontrollpunkter som exempelvis nationella prov för att säkerställa att barnen når kunskapsmålen.
Vi håller på att utveckla skolpolitiken och vill lätta på den alltför hårda åtstramningen vad gäller hemundervisning. Det finns som en möjlighet i stort sett i alla andra demokratiska länder, Sverige är extremt centralistiskt.

Det förvånar att en man som är så framsynt när det gäller Sveriges ambassadflytt till Jerusalem, är så trångsynt i inhemsk politik.

Bortom sakfrågan reagerar Brunegård starkt på Malms sätt att argumentera.
– Det är hårresande hur man försöker smutskasta, både KD och vissa kristna. Han har en agenda där kristna utmålas som suspekta individer, något som Expressen villigt sprider. Svenskt utbildningsväsende hade inte varit där det är i dag utan hängivna kristna som stått upp för människors rätt till utbildning.
– Det är sorgligt, att en person som ska vara liberal och stå för frihet, argumenterar så här och smutskastar andra på det här sättet.

Mårten Schultz, professor i civilrätt, menar på Twitter att Malms påstående om att hemundervisning öppnar för sekter är felaktigt.

”Historiskt sett har i princip alla stora tänkare varit hemskolade”, påpekar han.

Samuel Teglund
samuel.teglund@varldenidag.se

Liberalerna vid vägs ände

225px-Nyamko_Sabuni.0c194_1236

Sven Nilssons syn på ett parti med framtiden bakom sig.
Kan Nyamko Saboni vända skutan rätt?

 

Liberalism utan förankring i en väljarbas med genuint
kristna värderingar blir hållningslös och vilsen.
Detta är vad som drabbat partiet Liberalerna,
skriver Sven Nilsson i Hemmets Vän,

 

När jag den senaste tiden försökt att förstå liberalernas självplågarsyndrom och dess uttryck i interna strider mellan olika fraktioner, har jag kommit att tänka på vad Frisinnets ideolog Waldemar Svensson en gång yttrade om det gamla Bondeförbundet: ”Partiets framtidsutsikter är som att sitta på ett isflak från Nordpolen till Ekvatorn – ju längre man seglar, ju mindre plats har man att sitta på!”

Liberalernas namnändring från Folkpartiet till Liberalerna är på något sätt ett tecken på att liberalismen som ideologi med tiden blivit allas egendom och att partiet därför har behov av att försvara sitt varumärke. Ordet liberalism ingår ju numera som en del av innehållsförteckningen i de olika partiprofilerna – Social-liberalism, Liberal-socialism, Liberal-konservatism och liberal-kristdemokrati. Liberalism, demokrati och mänskliga rättigheter har kommit att uppfattas som synonyma begrepp – och det vill ju alla stå för! Liberalernas kris har vuxit till en fråga om dess existens som en unik planta i det politiska landskapet.

Liberalismen innehåller en rad idéer av skilda politiska tänkare. Främst står de båda engelska filosoferna James Mill och dennes son John Stuart Mill. Liberalismen bygger på en optimistisk tilltro till människans egna möjligheter. Under demokratiska former skall varje människa tillåtas verka efter sina egna intressen. Frihet är därför det viktigaste begreppet i liberal ideologi – yttrandefrihet, politisk frihet, religionsfrihet och ekonomisk frihet att producera, köpa och sälja sina produkter eller arbetskraft utan inblandning av offentliga myndigheter. Med sitt frihetspatos kom liberala idéer att appellera till folkrörelser av olika slag som kämpade för sin frihet och sitt inflytande i samhället.

Bland annat såg frikyrkorörelsen i sin kamp med statskyrkan liberalismen som en bundsförvant på den politiska arenan, vilket tog sig uttryck i att man allierade sig med Frisinnade Folkpartiet. 1934 gick det man kallade ”Frisinnet” samman med Sveriges liberala parti under namnet Folkpartiet. Därmed kom Folkpartiet att framstå som det politiska alternativet för stora delar av frikyrkorörelsen. Många av dess ledamöter i Sveriges Riksdag kom också från frikyrkligt håll och bidrog till att ge begreppet ”frihet” ett innehåll präglat av kristna värderingar.

Därför blev Folkpartiet min första politiska hemvist. Jag var med i Folkpartiets Ungdomsförbunds styrelse och skrev bland annat dess manifest för religionsfrihet och stod på barrikaderna för kyrkans skiljande från staten. Jag var också med i Folkpartiets Kristet Social Råd och ansågs kunna göra politisk karriär inom partiet.

I mitten på 1960-talet tog en helt ny generation greppet om Folkpartiet. Man distanserade sig mer och mer från kristna värderingar i politiska frågor och gick i bräschen för fri abort och en utlevnadsmoral på det sexuella området som undergrävde skolans möjligheter att stå upp för kristna värderingar i samlevnadsfrågor, vilket bland annat ledde till att Lewi Pethrus 1964 grundade nuvarande Kristdemokraterna.

Idag är Liberalerna ett vilset parti därför att man inte kan fylla sitt frihetsbegrepp med ett ansvarsfullt och relevant innehåll. Liberalismen har blivit ett slags överideologi för all politisk verksamhet, ett paradigm för det sekulära samhället. I detta har också kommit att ingå idén om en gränslös värld av internationalism. Men hur skall man få människor att identifiera sig med hela världen, när man inte ens orkar lära känna sin närmaste granne av rädsla för att bli indragen i något som gör anspråk på ens egen bekvämlighet?

Liberalismens individualism och själviskhet har fragmentiserat civilsamhället och förlöst en kultur av ensamma människor, som snart inte känner varandra annat än som vänner på Facebook. Tillsammans med politiska ambitioner med andra utgångspunkter passar den liberala ideologin som ammunition i det normkritiska kriget men lämnar den enskilda männi­skan i sin egen lilla bubbla. Liberalism utan förankring i en väljarbas med genuint kristna värderingar blir hållningslös och vilsen.  Detta är vad som drabbat partiet Liberalerna.

Nu hör man röster som ropar på att ta tillbaka ”Frisinnet” och att söka en förankring i folkrörelserna på nytt igen. Tyvärr finns det idag ingen frisinnets ideolog som i likhet med en gång Waldemar Svensson i Ljungs­kile kan förena det liberala frihetsbudskapet med kristen värdekonservatism och göra politik av det. Det är väl i så fall Kristdemokraterna som borde ta upp den manteln – och som i viss mån gör det. Det finns utrymme för ett parti med europeisk kristdemokrati i kombination med svensk folkrörelsekultur på kristen grund. Kristdemokraterna har mycket att lära av den rörelse inom Folkpartiet som kallades ”Frisinnet”. Men jag tror att det är för sent för Liberalerna att återknyta till sin framgångstid med de ”frisinnade”!

Sven Nilsson

Frihet, men inte för alla

Ett inlägg i Hemmets Vän av Ulf Sundkvist som handlar om svensk skola i utförsbacken

blackboard-2108922__340

Kyrkan fylldes av lärare, elever, föräldrar och släktingar. Det var förväntan i luften. En spirande och hoppfull glädje fyllde rummet. Det var först när tjejerna från årskurs åtta stegade fram och med fast röst förklarade sommaravslutningen för Hannaskolan i Umeå för startad, som det blev tyst. Sedan följde ett program som vilken skolavslutning som helst. Olika årskurser sjöng och delade något från läsåret som gått. Allt blandat med roliga anekdoter, tal fyllda av tårar och bubblande skratt. Om vartannat.

Ett av dem högg tag i mig. Biträdande rektor Jennies tal. När hon förklarade hur det var att jobba i ett sammanhang som Sveriges regering vill förbjuda kröp det riktigt nära. Hon var arg, men dolde det väl. Och ledsen. Hannaskolan är ju en av de omkring 70 skolorna i Sverige som har konfessionella huvudmän, fyra kyrkor. Och det är visst väldigt farligt det. Två från Pingströrelsen; Pingst i Umeå och Church Of Hope, en från Evangeliska frikyrkan; Korskyrkan i Umeå och en med anknytning till Livets Ord; Svedjeholmskyrkan i Örnsköldsvik. Skolan i sig är som alla andra skolor, ickekonfessionell, men med kristen profil som primärt märks genom något mer tid för studier i kristendom och en levande och positiv relation till den kristna värdegrunden. Men, och detta är synnerligen viktigt att förklara, de specifikt religiösa inslagen är alltid helt frivilliga och utanför skoltid. Inget tvång eller indoktrinering där inte.

Utöver detta har Hannaskolan tillsammans med Broskolan, en systerskola i Örnsköldsvik utvecklat en pedagogik som kal­las COR (hjärta på Latin). Det är forskarna doktor Anitha Risber och filosofie doktor Anna-Karin Lindqvist båda från Luleå Tekniska Universitet samt filosofie doktor Margareta Larsson Högskolan i Skövde, som tagit fram den.

COR-pedagogiken är en pedagogisk modell för undervisning, utbildning och elevhälsans arbete. Den bygger på forskning inom fysisk aktivitet, estetiska lärprocesser, anknytning, teoretisk kunskap som exempelvis språkliga lärprocesser. Elevhälsan utgör hjärtat då elevens lärande och hälsa alltid står i centrum.

Pedagogikens fyra delar som svarar mot hjärtats fyra rum, genomsyrar elevernas skoldag, som med denna pedagogik får ökad mängd fysisk rörelse varje dag. Den traditionella undervisningen kring kunskap och inlärning är kompletterad genom att den varvas med fysiska rörelsepass, så kallade brainbreaks, men även estetiska lärprocesser. Varvningen mellan dessa tre ”hjärtrum” ger en ökad inlärning för eleverna.

Relation och kommunikation är också centralt för all undervisning och utbildning som sker. Eleverna ges möjlighet att utöva sitt inflytande, sin delaktighet samt utveckla sin kommunikativa förmåga för att förmedla kunskaper eller visa förmågor på ett brett och varierat sätt. Allt detta görs inom COR-pedagogiken för att ge eleverna en livslång lust att lära och en högre måluppfyllelse samt en större kunskap kring sin hälsa och faktorer som påverkar den.

Det är alltså denna typ av kreativitet och mångfald som regeringen vill förbjuda. COR-pedagogiken är faktiskt ett resultat av kraften i den kristna tron och den kristna värdegrunden och vår tro på människans frihet. Till det kan sägas att båda dessa skolor har en bredd av elever från alla samhällsklasser och påtagligt präglas av de många som kommit till Sverige de senaste åren. Segregation? Inte där i alla fall.

Så jag förstår rektor Jennies sorgsna vrede. Hon ser ju till eleverna, ungdomarna och deras frihet och utveckling. Hon ser att deras rättigheter är på väg att förbjudas. Till det, deras rätt till tro, som på en skola som Hannaskolan respekteras helt och fullt till skillnad från många andra skolor. Kan bara hoppas att regeringen vänder om och låter 1 000 blommor blomma för frihetens skull, för ungdomarnas skull och för framtidens skull. Vi har ju demokrati i Sverige, eller?

Ulf Sundkvist, föreståndare och pastor i Pingst Umeå

Jesus säger om skördetiden

paddy-harvest-207960__340”Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker.  Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg.  När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset.

Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset.

Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.”

Ska vi förstå den här texten så att vi inte ska bry oss om det ogräs som också växer, utan överlåta detta åt skördemännen som Gud sänder i sin tid? Och i stället koncentrera oss helt på att så ut Ordet och förlita oss på att Gud sköter växten?

 

 

 

Allting har sin tid, arbete har sin – muslimernas bön till sin gud, har sin

Finns det ingen hejd på Islams ambition på att dominera det svensk samhället?

Islamisterna vill be till sin gud efter ett schema man själv bestämmer, arbete eller fritid spelar ingen roll, är det för dem dags att be, kräver man tid för det, oavsett omständigheter för samhällets invånare för övrigt.

Svensk kristenhet i egenskap av Equmeniakyrkan hakar på med bibelcitat som stöder företeelsen. Nog märks det att man vill ha fler medlemmar. Det mesta förefaller vara underordnat den ambitionen.

Har ni aldrig läst
Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Far som är i det fördolda. Då ska din Far, som ser i det fördolda, belöna dig.

Eller fortsättningen:
så att inte människor ser att du fastar, utan bara din Far som är i det fördolda. Då ska din Far, som ser i det fördolda, belöna dig

Eller Petrus:
”Man måste lyda Gud mer än människor.

Det står skrivet. Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.

Jag har svårt att tänka mig ett värre missbruk än när muslimer använder Guds namn när man dödar någon eller på annat sätt förföljer och missaktar dem som Gud älskar, Att det finns kristna bekännare som menar att det är samma gud som handlar, visar bara på den andliga omognaden..

Bibeln som svensk kristenhet ser som sin karta och kompass petas i dag av några åt sidan för att tillfredsställa andra grupper med en helt annan inställning till vad Gud förväntar sig av dem. Att de inte är Guds vänner framgår av deras handlingar, inte bara av deras ambition att tillbe sin egen gud. Att få betalt när man ber är också fel väg.

Är det verkligen bara Sverigedemokrater som reagerar på de friheter de invandrande gästerna tar sig? Att be till sin egen gud på betald arbetstid, Det är rofferi.

Andra muslimska krav att för tillfället förglömma, Vår statsministers försäkran att inte på något sätt kritisera muslimernas verksamheter skall vi inte heller glömma. Vi kanske inte tillåts glömma.

Kyrkans farligaste plats – estraden?

Att vi aldrig lär oss. Ofta,när någon oblyg person med talets och/eller skrivandets gåva, redovisar någon spekulativ upplevelse, något under, eller för den delen kan spela och sjunga, så skall han upp på estraden och av församlingarnas ledarskap presenteras och ses som sänd av Gud. Känd av människor betyder för många, känd av Gud. Kan vederbörande också leda ”lovsång” är framtiden säkrad.

– tills bakslaget kommer, för det gör det. Människorna vill ha något ännu nyare. Då står nya förmågor redo att gå vidare på nyheternas väg

Men, om man vill nå målet kan man inte ständigt byta spår,

Och evangeliet är ingen ny, nyare, nyaste väg. Många har försökt, och misslyckats vi måste hitta tillbaka till den stig som är smal och den port trång som leder till målet, men det är få som finner den, står det

Orienterare har till uppgift att ta sig fram i okänd terräng. Till sin hjälp har de karta och kompass som visar dem vägen. Utan dessa hjälpmedel går dom vilse.

Som Kristus efterföljare har vi också hjälpmedel, bibel, bönen, gemenskapen, den helige Ande. Om vi underlåter att använda dessa hjälpmedel löper vi stor risk att missa målet. Undersökningar visar brister i undervisningen här.

På frågan vad som hindrar en folkväckelse, svarade Lewi Pethrus: ”Underligt nog har jag även hos människor som vill räknas som gudfruktiga mött likgiltighet inför vår uppgift i tiden. Man har stannat upp i det andliga framåtskridandet. Man har stannat upp! Frågan är var proppen sitter.

Jag tror vi behöver en lägesförskjutning, från estradörernas ensidiga och högljudda budskap om hur man där ser på hur man skall tjäna Gud. Jag tror att avståndet mellan estrad och församling blivit för långt.

Att tjäna Gud betyder kanske något helt annat

David Wilkerson i Stockholm 2004

9780310326274_200x_david-wilkersonVid sitt besök i Sverige och Filadelfiakyrkan i Stockholm 2004 levererade David Wilkerson ett profetiskt budskap som kanske bör återupplivas i dessa dagar.

”Herren har något emot de evangeliska kyrkorna i Sverige. Det kan sammanfattas i ett enda ord: APATI. (eg. likgiltighet) Detta är er andliga väckarklocka. Ni har kommit till den punkt när ni har förlorat kraften, den Helige Ande, på grund av apati.

Ni är nöjda med att komma till kyrkan, gå till programmet, formaliteterna, organisera och försöka finna makt i samhället. Ni har blivit toleranta och det är vad Gud hör både från kyrkan och samhällets toppar. Det finns ingen som böjer knä och i bönens kraft bryter ner dessa fästen. Det finns inga tårar, det finns ingen smärta, för att vi evangeliska kristna är så toleranta.

Den Helige Ande säger: Det är apati. Receptet mot apati är NÖD. Men det är inte många som vill höra det. Vi vill inte gråta. Om vi vill ha väckelse så skulle bönemötet vara den mest besökta kvällen.

Högmodet är Amerikas synd, och apatin (likgiltigheten) är den evangeliska kyrkans synd i Sverige.

Ingemar Helmner skriver i Hemmets Vän:
”Många kyrkor består av en allt mer grånad församling. Medelåldern är hög. I sådana miljöer är tillväxten ofta nästan obefintlig. Och kyrkfolket är tysta, stillasittande konsumenter. För dem är det viktigt att hitta en pastor med förmåga att tala lärt och fint till de redan troende. Det är detta som efterfrågas. Den lilla gruppen av trogna deltagare har hört tusen predikningar förut och har tydliga åsikter om hur en bra gudstjänst bör utformas. Att predikan sällan berör ”vanligt folk” utanför kyrkportarna är det just ingen som funderar över.

Kan gamla kyrkor förnyas? Är det möjligt att vända en negativ trend? Det är jag övertygad om. Och jag tror att förkunnelsen är helt avgörande. Predikan som föder tro och hopp. Som är så enkel att en tolvåring förstår, utan att vara ytlig. Som förklarar istället för att väja för det som är trons hjärtfrågor. Som är inspirerande därför att förkunnaren fått budskapet format i sitt inre under bön och talar ut det fylld av Guds Ande.” Ingemar Helmner

Hade David Wilkerson rätt, kan apatin brytas? Hur det kan göras är en ledarskapsfråga!

Nybildandet av kyrkor med utlandsklingande namn är en väg att gå, om man vill hålla nya pastorer sysselsatta. Att förnya troheten mot Jesus i de befintliga kyrkorna är en annan och förmodligen bättre väg att gå. Och den som håller ut till slutet ska bli frälst.

Blir man likgiltig för andras behov, riskerar man snart att bli det även för sina egna