Miljoner där stå, men plats finns ändå –

En strof ur en äldre läsarsång:

Vid korset finns plats för dig, miljoner där stå, men plats finns ändå, ja ännu finns det plats för dig”

Om inte det budskap som tar sitt ljus från bibeln räckte till frälsning vore inte heller jag frälst. Men tack vare att Jesus tog också mina synder och Gud lät ”draperiet” i templet rämna, är jag fri och rättfärdiggjord i Guds ögon. Vägen till det allra heligaste öppnades.

Genom detta mirakulösa ingripande har Gud själv kungjort slutet på det Gamla förbundets ordning och början på det nya.

Det dröjde dock inte länge förrän Satan insåg att han får svårt med rekryteringen genom denna extraordinära händelse. Han vidtog därför sina mått och steg för att stänga vägen till friheten. Ett av dem blev bildandet av Katolska kyrkan som genom olika mänskliga påfund krånglade till det som Gud gjort enkelt. De fick tyvärr också en hel del efterföljare som lyckades dela Kristus i olika delar. (Paulus i 1 Kor:1) I dag råder fullt kaos på det området.

De katolska teologerna har sedan under många århundraden ägnat sig åt samma typ av religiösa övningar som det judiska prästerskapet. Med religiösa lagar har de försnävat friheten. De har sett till att förhänget, återfått sin plats. Från vaggan till graven sitter det i dag ett katolskt prästerskap mellan Gud och människan. Ingen välsignelse utan en medlande präst, utan präst inget sakrament, utan sakrament, ingen frälsning.

Prästerskapet spelar en absolut avgörande roll i en katoliks liv. Den troende förblir andligt omyndig, underställd kyrkans förmyndarskap.

Men det är inte vad Gud säger.

Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte tvingas in under slavoket igen. (Gal 5:1)

Det ville annars de falska bröder som hade nästlat sig in. De hade smugit sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. Men vi gav inte efter för dem ens ett ögonblick eller underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er – (Gal 2: 4-5)

Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel för de omskurna har också gett mig kraft att vara det för hedningarna.


Lägg märke till att Petrus som sägs vara den klippa på vilket katolikerna grundat sin kyrka, skulle enligt denna text, arbeta för judarna, medan Paulus skulle gå till Rom, hedningarna.

Tvärt emot vad katolsk teologi säger.

Psalm 81

– Om ändå mitt folk ville lyssna

Hör, mitt folk, jag vill varna dig!
 Israel, om du bara ville
 lyssna på mig!
Hos dig får ingen annan gud finnas,
du ska inte tillbe
 en främmande gud.
Jag är Herren din Gud
 som har fört dig upp
 ur Egyptens land.
Öppna din mun helt
 så ska jag fylla den!


Men mitt folk
 ville inte höra min röst,
 Israel lydde mig inte.
Då lät jag dem gå
 i sina hjärtans hårdhet,
de fick vandra
 efter sina egna planer.
Om mitt folk bara ville höra mig,
 om Israel ville vandra
 på mina vägar!
Då skulle jag snart kuva
 deras fiender
och vända min hand
 mot deras motståndare.
De som hatar Herren 
skulle krypa för honom,
 och deras öde skulle vara för evigt.
 Han skulle ge dig
 finaste vete att äta
och mätta dig
 med honung ur klippan.

Man riktigt hör hur besviket Gud vädjar till sitt folk, ”om ni ändå ville” –. Men folket ville inte.

Trots allt jag gjort för er vill ni gå era egna vägar tillsammans med era avgudar”, säger Gud. ”Då lät jag dem gå i sina hjärtans hårdhet”

Detta är en varning som inte bara gäller Israel. Vi hedningar är också i högsta grad berörda. Många har låtit varna sig efter att ha förstått allvaret hos Gud, men många har inte ens hört om honom än.

Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes. 6:8)

GÅ! GÅ därför ut – – – Skörden är stor men arbetarna är få

 

 

”Kunskapens” träd blommar

När vi protestanter säger att katoliker ber till Maria slår man ifrån sig med båda händer och säger att man bara ber henne om förbön och att det som vi tycker låter som tillbedjan handlar i själva verket om “vördnad”.

Man ber väl till Maria att hon skall åstadkomma en förändring i någon mening. Hon ombeds att förmedla en bön, och Gud eller Jesus är väl den som skall utföra eller på annat sätt hantera hennes bön.

Betyder ”förbön” bön för någon, eller betyder ordet ”förbön” något annat? Hur skulle en förbön” tänkas formuleras utan att bli en bön?

I Marias fall talar man om “extrem vördnad” eller “hyper dulia” som man kallar det på katolskt fackspråk. Det man inte talar om är alla dessa utombibliska fabler och myter angående Jesu jordiska moder Maria, eller Mariam eller Miriam som hon hette för samtida. Alla dogmer om Maria som “Den Eviga Jungfrun”, “Medåterlöserska”, “Himmelens Drottning”, “Himmelsfärd” och mycket mera.

Den som inte har sett katolicismen i katolska länders folktro kan inte ens ana vilka kulter som har uppstått ur dessa fabler. Låt mej lämna helgon-cirkusen därhän. Just nu aktuell på grund av Anjezë Gonxhe Bojaxhiu, bättre känd som Moder Teresa. Beviset att någon är ett helgon är att den personen har förmedlat under efter döden.

Det vi kan utläsa av texterna är att hon var en from och gudfruktig hjältinna som troget accepterade den lott Gud hade utsett åt henne. Därmed blev hon Herrens moder, med allt vad denna uppgift förde med sig. De läror och dogmer som RKK har snickrat ihop är alla, utan undantag, byggda på utombibliska påståenden.

Maria omnämns i 41 verser. Som jämförelse finns det 1032 verser i NT som nämner namnet Jesus. 66 verser som talar om “Guds son”. 82 verser talar om Människosonen. 318 verser talar om Kristus. 57 verser nämner Messias vilket är synonymt med Kristus. (573 av dessa verser finns i breven.)

Den som har besökt katolska sammankomster vet att proportionerna är helt annorlunda där. Maria är nummer ett, Eukaristin och de andra så kallade sakramenten är nummer två. Jesus figurerar huvudsakligen som en gullig bebis eller lidande och död i samband med korsfästelsen. Resten handlar om teologiska formler, betraktelser, gärningslära i form av välgörenhet, besök av vallfartsorter, samt andra religiösa plikter.

Källa: bl.a.: http://unajuaje.niwega.net/2016/09/06/tva-kaptener-pa-samma-skepp/

Med ett sådant historiskt underlag är det märkligt att se den höga svansföring som vissa katoliker består evangeliskt kristna, speciellt de nyomvända konvertiterna. Man kan misstänka dem för att ha förätit sig på frukt från kunskapens träd på gott och ont. Kanske trädet har befruktats och fortsätter att i våra dagar bära den frukt som var förbjuden redan i lustgården.

Det finns säkert människor som utan egen förskyllan blivit utnämnda till helgon, varav Maria är en. Kunde hon se hur utvecklingen för egen del blivit skulle hon sörja.

Det finns gudfruktiga och goda katoliker, men det finns ingen sådan katolsk lära.

Teaterpjäserna

Vi tänker oss att du skall skriva en teaterpjäs som du fått beställning på. Så börjar ett kapitel ur ”Frälsningen”, en bok av Sven Reichmann – och fortsätter:

Din pjäs blir tre timmar lång och den handlar om idel snälla människor som är harmoniska därför att de alla lyssnar på och hjälper varandra.

Jag tvivlar på att du ens får den antagen för uppförande. Men om så skulle ske kan du lugnt räkna med att bli hackad i småstycken av recensenterna. De kommer alla att beskylla dig för att ha beskrivit en idyll som inte har något med verkligheten att göra. Det handlar ju inte om verkliga människor, kommer alla att säga. Det är bara i Bullerbyn som livet är så idylliskt

Men om din pjäs handlar om människor som utnyttjar varandra – gärna även sexuellt – sviker varandra, mördar varandra kommer du att få jublande recensioner. Alla kommer att uppfatta dig som en illusionslös realist. En familj där allt i början ser ut att vara bra men där mörka hemligheter plötsligt exploderar över köksbordet så att alla skriker åt varandra och slår varandra – det är ett pålitligt koncept och blir en publikframgång

Genom vår kultur får vi alltså en dubbel bild av oss själva. Dels anses vi vara så goda och förnuftiga att vi kan och bör betros med alla sorters friheter. Dels målar artister och kulturskapare en bild av människan där hon ofta till förvillelse liknar ett monster. Den dubbla bilden är så kluven att det är ett stort mellanrum – en avgrund – mellan dess båda delar. Det konstiga är att vi ser detta och ändå märker vi inte hur underligt det är.

Kulturen bekräftar denna uppfattning genom dessa två helt olika bilder av människan – och båda bilderna är sanna. Vi vill ofta det goda men gör lika ofta något helt annat. Vi önskar rättvisa men vår önskan urartar så lätt till att vi blir avundsjuka eller fastnar i hämndbegär. Och sedan använder vi vårt förnuft till att hitta på förklaringar till varför vi gjorde det där som vi både ville och inte ville och som vi samtidigt visste var fel. Vi anstränger oss till det yttersta för att maskera vår dubbelhet. Vi är vagt medvetna om den och vi skäms enormt för den eftersom den är en bild av att vi med våra höga ideal inte kan styra våra egna liv. Det finns en vanmakt i detta som både fascinerar och skrämmer oss. Fascinationen ser vi bäst i alla romaner, pjäser och TV-serier.

Gud använder sig inte av förtryck utan betror oss med ett häpnadsväckande mått av frihet. Han stoppar oss inte när vi är på väg att göra illasinnade gärningar. Det är ju därför många menar att det inte ens teoretiskt kan finnas en Gud som är god och allsmäktig, när ondskan kan härja så fritt som den gör. Men ondskans tid är begränsad.

Den friheten vi fått kan vi använda till att söka frälsning. Den frälsning som möjliggjodes av Jesus när han tog all vår dubbelhet och synd i sin kropp på korset. Den ger oss inte alltid lycka efter världens mått men ger oss Guds rättfärdighet.

Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. (Rom. 14:17)

Svenska kyrkans nya bud

Vem behöver en kyrka som inte vågar stå för sin egen värdegrund och som fördömer de som gör det? Politisk naivitet är kanske inte nytt i Svenska kyrkan, men det vi nu ser är steget värre. Det är en värderelativism och en politisk förvirring gränsande till ett moraliskt haveri. Gunnar Hökmark har i en artikel pekat på Svenska kyrkan och deras nya nya vänner från en utsiktspunkt som många saknar och jag citerar delar ur hans artikel.

(När det gäller kyrkans huvuduppgift är jag rädd att Jesu ord om det stora avfallet håller på att besannas. ”Låt er inte ryckas med av alla möjliga främmande läror,” varnar profeten)

– Mellanöstern präglas av brutala regimer och en mängd konflikter och krig, där strävan till att med massmord av civila driva bort kristna och andra grupper från regionen, har blivit en del av krigföringen. Assad har genom sin krigföring mördat fler än en halv miljon människor. ISIS har som medvetet mål att utplåna kristna, yazidier och andra som har fel religion. Det är uppenbart att kristendom både som religion och som värdegrund är provocerande för terrorismens mörka krafter.

I denna värld ser den svenska kyrkans ledning staten Israel, som ju i alla dessa avseenden är det enda undantaget i sin del av världen, som den stora fienden och det stora problemet. Med läpparnas bekännelse säger man sig stödja staten Israels rätt att existera, som om detta ska behöva sägas, men man tar avstånd från Israels försvar av judiska liv och av den judiska staten. I stället för att kräva att Israel erkänns med rätt till säkra gränser fördömer man den ockupation som varar på grund av att hoten kvarstår och ingen fred har uppnåtts.

– I Gaza använder Hamas friheten från ockupationen till att ständigt utveckla en militär förmåga till kontinuerlig raketbeskjutning mot civila mål i Israel samtidigt som man planerar för ny krigföring mot Israel. Därifrån stöds också de grupper som vill radikalisera Egypten. Under Hamas-styre lever befolkningen under sharialagstiftning, korruption och summariska avrättningar. Kvinnors rättigheter är som mest formella men begränsade. Det är inte detta förtryck och denna krigföring som den svenska kyrkan fördömer, utan Israels försvar av sin frihet och säkerhet. Med Hamas har man istället en dialog där man i praktiken låter fundamentala värden relativiseras.

– Den svenska kyrkan sviker sin egen värdegrund; demokratin och respekten för människovärdet. I rädslan för det man kallar kulturkamp mot islam vågar man inte stå upp för de kristna värdena mot de hatets krafter som förtrycker både muslimer och andra.

– Man gör de totalitära muslimska rörelserna till partners i en dialog medan man demoniserar det öppna samhälle som söker försvara sig mot terror och krig. Man gör hatets krafter till partners i en dialog för att (som det heter) undvika en kulturkamp, samtidigt som man fördömer dem som vill bära kors för att ge stöd åt förföljda kristna. Man allierar sig med krafter som bygger på antisemitism – som rörelsen för bojkott av Israel – och man blundar för den antisemitism som präglar Israels omgivning. Samtidigt bidrar man till att återupprätta den ersättningsteologi – nu i form av det så kallade Kairodokumentet – som en gång lade grunden för kyrkans motvilja mot judendom och judar.

– Där den svenska kyrkan borde stå stark i värnet av kristen tro och de fundamentala värden som format civilisation och fria samhällen använder man religionen till att värna politiska åsikter som relativiserar de värden som för en kristen kyrka borde vara absoluta.”

Skapelsetro kontra annan tro

Stödet för evolutionstron sviktar
Winston Churchill har sagt: ”lögnen hinner springa två varv runt jorden, innan sanningen ens kommit ur sängen och fått på sig byxorna”. Precis så känner jag att det har varit väldigt länge nu när det gäller evolutionstron (utvecklingsläran) och skapelsetron (kreationismen). Men nu är det dags att vi skapelsetroende drar på oss byxorna, ställer oss upp och begär ordet!

Någon beskrev ”evolutionssagan” så här: ”För 40 miljarder år sedan exploderade ingenting och detta gav upphov till universum. På jorden regnade det på bergen och regnvattnet blev en soppa. Blixt och dunder och solsken tillförde energi så att proteiner bildades. Ur dessa uppstod bakterier och senare grodor som till slut utvecklades till prinsar.”

Självklart har denna vetenskapens saga och hypotes om evolution aldrig bevisats vara sann. Den är fortfarande bara en stor mix av olika gissningar parade med olika observationer i naturen. Ju längre vetenskapsmännen söker sig in i celler, DNA och molekyler, ju mindre talar upptäckterna till evolutionshypotesens fördel. På samma sätt är det när vetenskapsmännen försöker förstå sig på universum.

Sanningen är faktiskt den, att allt fler forskare världen över inser att världen är så komplex, att den inte kan ha blivit till genom slumpartad evolution och naturligt urval. Allt fler begriper att det måste finnas en intelligent Designer bakom alltsammans. Och ju mer fakta som läggs fram på bordet, ju mer talar fakta till skapelsetrons fördel. Många tror att det är tvärtom: att forskarna nu bevisat evolutionen. Men så är det inte.

Forskarna börjar alltså få vittring på Gud! För den som söker sanninen om detta, är det inte på något sätt farligt att samla in fakta och forskningsresultat och försöka bilda sig en egen uppfattning – om man nu inte är ute efter att bli stärkt i sin evolutionstro (för det är också en tro). Nej, för en skapelsetroende är det rent utav upplyftande!

Citat från: http://www.bibelfokus.se/

Under fliken ”skapelsetro contra evolution” och andra flikar finns mer undervisning

En artikel i DN signerad Karin Bojs under rubriken Spår av släktingar för miljarder år sedan kan man läsa de mest fantastiska slusatserna ”vetenskapen” kommer med.

I en utvecklig från ingenting till människa borde det finnas mellanformer men eftersom man inte funnit något sådant måste man laborera med miljarder av års utveckling. För det måste man vara utrustad med tro, mycket och stark tro.

Artikelns avslutande ord:

”Sedan är det en annan fråga var det allra första livet på jorden kom ifrån. Kom det åkande till jorden på en meteorit? Uppstod det kanske på Mars? Eller uppstod det av en slump här på jorden, djupt ner i en svavelmättad vattenåder i varm klippa eller i en grund vattenpöl på ytan?” – frågar sig skribenten

Paulus å sin sida deklarerar frimodigt:

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först men också greken. I evangeliet uppenbaras rättfärdighet från Gud, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro . 


Trolöshetens motsats

När tuppen gol gick Petrus ut och grät bittert.

I hans tårar låg grunden för en omvändelse som han aldrig kunnat åstadkomma själv hur mycket kunskap han än hade fått.

Efter sin uppståndelse tog Jesus god tid på sig innan han på djupet löste Petrus från hans smärta.

Markus berättar att den ängel som kvinnorna mötte vid graven bad dem särskilt hälsa till Petrus.Det var antagligen den tröst han behövde just då. Ängeln strök också under att det avgörande mötet mella Jesus och hans lärjungar skulle komma att ske i Galliléen.

Såväl Lukas som Johannes berättar att Jesus trots detta kom till sina lärjungar medan de ännu var kvar i Jerusalem. Det var dock inte förrän efter måltiden vid Genesarets sjö som Petrus blev löst genom Jesus trefaldiga fråga till Petrus: ”Älskar du mig?”.

Petrus fick inte bara syndernas förlåtelse – vilket givetvis inte är ”bara”. Han fick samtidigt förnyat förtroende till att gå in i det ledarskap som Jesus långt tidigare talat om (Matt 16:13-20) och som han nu började bli mogen att bära.

Den djupa trolöshet som Petrus bar på utan att veta om den mötte alltså Jesus med sin gränslösa trofasthet. Här finns både en negativ och positiv chock. Jesus hade nog sett Petrus trolöshet men Petrus hade inte gjort det själv. Nu när han hade både sett sin trolöshet och Jesu trofasthet var storhetsdrömmarna borta. Detta måste ha varit som en uppståndelse från de döda. Efter den dagen var inget som förut i Petrus liv.

Jesus var den störste – eller den ende. Petrus had fått se synden i sitt liv – och sin vanmakt inför den kraft som synden kan väcka till liv. Men han hade också fått se Jesu nåd, hans oanade trohet mitt i vår trolöshet. Och detta är en del i vårt dilemma.

Hur skall vi kunna se Jesu trofasthet om vi inte sett vår egen trolöshet?

 

Källa: Boken ”Frälsningen”, av Sven Reichmann