Därför seglade jag med Elida

Vi måste verka för att vårt land upprättar relationen med Mellanösterns enda stabila demokrati, Israel, att kampen mot antisemitism prioriteras och att biståndet till palestinska områden granskas, skriver.

Pekka Mellergård kritiserar i ett debattinlägg i Dagen  den 16 oktober intentionerna och konsekvenserna av Elidas seglats till Israel. Det är korrekt att resan har två syften: Att uppmärksamma kristna minoriteter i Mellanöstern och visa att Israel har vänner i Sverige.

Båda två för mig angelägna och viktiga syften.

Mellergårds resonemang till trots anser jag att en god relation till Israel är förutsättningen för en fredlig utveckling i Mellanöstern och en bättre framtid för det palestinska folket. Därför valde jag som politiker att segla med Elida till Israel.

Israel firar 70 år som nation i år. I skrivande stund sitter jag på Ben Gurions flygplats, uppkallad efter David Ben-Gurion, som var Israels förste premiärminister. I taxin på väg hit mötte jag en man från Kanada som driver ett stort mjukvaruföretag i USA och som därför rest till Tel Aviv för att utbyta kunskaper och skapa kontakter. ”Israel ligger långt fram i utveckling av cybersäkerhet och innovation”, berättade han engagerat.

Israel är medlem i de västliga ländernas sammanslutning OECD och matchar de euro­peiska medlemsländerna i såväl ekonomi, levnadsstandard, högre utbildning, forskning som entreprenörskap. Israel är en alliansfri och obunden stat med starka band till Europa och USA. Det är en parlamentarisk demokrati där regeringen har stöd i parlamentet. Även om Israel är en judisk stat råder full religionsfrihet  och lika mänskliga rättigheter för samtliga samhällsgrupper.

Att Israel skulle vara en toppmodern stat med likheter till Sverige framstår dock troligtvis främmande för de flesta svenskar. Tyvärr är den svenska mediebevakningen av Mellanöstern nästan uteslutande kopplat till krig och konflikt. Detsamma gäller den politiska diskursen, där den avgående svenska regeringen, liksom Pekka Mellergård i sin argumentation, sätter likhetstecken mellan nationen Israel och konflikten kring Gaza.

För mig är det viktigt att som politiker betona värdet av diplomatiska samtal, framför allt med demokratier som värnar mänskliga fri- och rättigheter. Diplomati kommer av samtal som bygger på respektfull dialog. Det är därför mycket bekymmersamt att Sverige, som kämpat sig till en plats i FN:s säkerhetsråd, oengagerat lämnat alla diplomatiska samtal med Israel.

Det finns ingen motsättning mellan att sträva efter en god relation till Israel och samtidigt vilja det bästa för det palestinska folket. Tvärtom. Om vi vill se en fredlig utveckling i Mellanöstern är det på tiden att vi samtalar med den aktör som lyckas med att vara ett hem för olika folk och samhällsgrupper.

Under mina dagar i Israel är det just diplomati och samtal som jag har engagerat mig i. Inte att, som Mellergård hävdar, onyanserat ”dra regeringen medhårs”. När man sträcker ut en vänlig hand till någon som är van vid hårda ord möts man av respekt.

Tack vare vår båtfärd har jag fått möjlighet att möta och samtala med Israels biträdande utrikesminister Tzipi Hotovely, tidigare ambassadör i Sverige Isaac Bachman, Knessetledamot Robert Ilatov, tidigare ambassadör i Danmark Yitzhak Eldan, ansvarig för Israels diplomatiska relationer till norra Europa Sharon Rappaport Palgi, Sveriges ambassadör i Israel Magnus Hellkvist med fler.

Min reflektion och sammanfattning av dessa möten är att Israel visar ödmjukhet inför att de inte har alla svar och att de konflikter som präglar närområdet är ytterst komplexa och därför inte underlättas av att omvärlden gärna lägger sig i och väljer sida.

Sveriges erkännande av Palestina, villkorslösa bidrag till PLO och UNWRA och nuvarande utrikesminister Margit Wallströms onyanserade uttalanden och ointresse av Israel som samarbetspart, är en djup sorg som bara bidrar till att polarisera konflikten ytterligare.

Att det i Israel finns en utbredd uppfattning om att  Sverige är ett land som inte är vänligt inställd till staten Israel är ett tydligt tecken på att vår avgående regerings Mellanösternpolitik kraftigt har skadat vårt lands relationer till Israel.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström är den enda av EU:s utrikesministrar som inte är välkommen hit. Detta är givetvis olyckligt för ett land som har ambition att spela en aktiv roll för fred i världen och som därför borde inse att Israel är en viktig samarbetspartner.

Att ensidigt erkänna staten Palestina, trots att det saknar kontroll över det egna området och delvis styrs av terrororganisationen Hamas, löser inte konflikten. Snarare bidrar det till en spridning av antisemitism och Israelhat. Vi måste verka för att vårt land upprättar relationen med Mellanösterns enda stabila demokrati, Israel, att kampen mot antisemitism prioriteras och att biståndet till palestinska områden granskas och kravställs så att svenska skattepengar inte finansierar terrorverksamhet. En prioriterad fråga för mig är därför att vårt land upprättar relationerna med Israel.

Isabelle Waldenvik, politiker (KD)och medresenär på Elidas insegling till Israel

Allt sker i sin tid

Hör Herrens ord ni hednafolk”, (hednafolk, det är vi det), han som förskingrade Israel folk skall också församla det och bevara det, såsom en herde för sin hjord” (Jer 31: 8-10).

När Gamla Testamentets profeter i bibeln förutsäger ett nationellt återsamlande av Israels folk är det alltid i samband med en andlig förnyelse. Detta hör samman och kan inte åtskiljas.

Det vore väl också i någon mening poänglöst av Gud, att först låta folket förskingras över hela världen för syndens skull, och sedan föra hem dem igen utan att det sker någon förändring. Den andliga förnyelsen har inte skett ännu, men det kommer. Hos profeten Hesekiel finns flera avsnitt som förutsäger att Israels nationella upprättelse i ändens tid skall följas av en andlig förnyelse.
I Hesekiel 36 24-32 står det:

Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. Ni skall få bo i det land jag gav era fäder.”

Israels folk har i dag en nationell stat, omgiven av fiender, påhejade av en vilseförd världsopinion, som vill utplåna den. Hittills håller man stånd, mycket tack vare sina militära resurser. Men världsopinionen och andra omständigheter kan skapa en situation när landet blir mera sårbart, genom t.ex. ett oförmånligt fredsavtal. En situation som blir så prekär att man ser sig nödsakad att gå till sin Gud med bön om hjälp? Gud skall förvisso inte överge sitt folk.
Israels omvändelse till sin Gud i ändens tid är omtalad redan av Moses:

När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar, då skall du vända åter till Herren, din Gud. Han skall icke överge dig eller fördärva dig; han skall inte glömma det förbund han har ingått med dina fäder och med ed bekräftat” (5 Mos 4:30-31).

Mycket lidande återstår för folket innan man ser sin Messias. Det är ju otro och förhärdelse, som är orsaken till de svåra straffdomar som drabbar och ytterligare skall drabba Israel mellan hemkomsten till landet (nutid) och förnyelsen, (kommande).

Både Gamla och Nya Testamentet talar om den stora vedermöda folken skall genomgå i ändens tid. Israels totala omvändelse skall nå sin fullbordan vid Herrens ankomst när de får se honom ”som de har stungit” – och korsfäst

Det blir ett återseende med honom och inte bara judarna, utan även för oss hedningar, som tillsammans med dem väntar att Jesus skall komma tillbaka.

Allt sker i sin tid!

 

Jesus har betalt din skuld, du är fri

Utan att gå in på alla detaljer så ser vi i bibeln och även i den profana historien hur kristna förföljs, torteras och dödadas. Många var trogna sin tro och blev därmed martyrer. Så har det pågått genom historien, intill i dag. I vår del av världen har vi dock i långa tider varit förskonade från förföljelse. Men, kommer det att bli fortsatt så för oss som lever i tidens avslutning? Kommer vi som kristna att bli älskade eller hatade i framtiden?

Det beror nog på vems vän vi vill vara, världens eller Jesus. Vi kan inte vara bådas.

Jesus säger:

Om världen hatar er,  ska ni veta att den har hatat mig före er. Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord. Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig. (Joh. 15:20)

I den kampen är församlingen djupt involverad. Det är till församlingen de andliga vapnen förmedlats, som när de används, konfronterar människor med sin synd och sitt behov av omvändelse. Något som djävulen inte är intresserad av skall ske. Därför mobiliserar han sin styrka och list för att stoppa det och hans makt är betydande.

Världen känner inte Jesus och djävulen gör allt han kan för att det så skall förbli. Paulus uppmärksammar det i Romarbrevet 10:

Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar? Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända? Som det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet!

Här synliggör Paulus församlingens uppdrag, att göra Jesus känd och älskad.

Församlingen är en sorts räddningsflotte där Jesus är kapten där han navigerar på den väg/våg som leder hem. Det finns pirater i omgivningen som vill hindra människor att nå de livbojar (Guds ord) som vi kastar ut.

Det är inte helt olikt den situation vi ser hända på Medelhavet i dessa dagar.

Det till synes paradoxala är att vi skall inte bli vän med världen, men i den miljön lever de som vi är till för. Och budskapet är att Jesus väntar på dig för att få dig i trygghet på den räddningsflotte han är kapten på. Biljetten är betald och än finns det plats. Men flotten är inte slutmålet, men den är på väg dit.

Välkommen ombord!

Stig Melin, Västerås

Det finns frihet i Kristus

Har vi rättigheter som Guds barn. Kan någon ta dem ifrån oss?

Paulus skriver i Kolosserbrevet;

Jag vill att ni ska veta vilken kamp jag har för er och för dem i Laodicea och för alla som inte har träffat mig personligen. Jag kämpar för att de ska bli styrkta i sina hjärtan och förenade i kärlek och nå fram till hela den rika och fullt övertygade förståelse som ger rätt insikt i Guds hemlighet Kristus. I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda. (Kunskapen får du i hans ord)

Detta säger jag för att ingen ska bedra er med övertalningsknep. För även om jag inte är hos er kroppsligen, så är jag hos er i anden och gläder mig när jag ser er ordning och fasthet i tron på Kristus. Liksom ni tog emot Kristus Jesus som Herren, så lev i honom, rotade och uppbyggda i honom och grundade i tron i enlighet med den undervisning ni fått. Och låt er tacksamhet flöda över.

Kristus är trons grund

Se till att ingen fångar er med den tomma och förrädiska filosofi som bygger på mänskliga traditioner och världsliga makter och inte på Kristus. I honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt, och i honom är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla härskare och makter.

I honom blev ni också omskurna, inte med människohand utan med Kristi omskärelse, när ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom i dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som uppväckte honom från de döda. Ni var döda genom era överträdelser och er oomskurna natur, men också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.

Och här skriver Paulus om den frihet vi som kristna har men som vi ibland inte ser.

I Kristus är friheten

Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller när det gäller högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är en skugga av det som skulle komma, men själva verkligheten är Kristus. Låt er inte diskvalificeras från segerkransen av någon som njuter av ”ödmjukhet och ängladyrkan, som pratar på om det han har sett och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne. Han håller sig inte till honom som är huvudet och som får hela kroppen att växa med den tillväxt som Gud ger, stödd och sammanhållen som den är av leder och senor.

Om ni med Kristus har dött bort från världens makter, varför beter ni er då som om ni levde i världen och böjer er under bud som ”ta inte”, ”smaka inte”, ”rör inte”? Allt detta gäller sådant som ska användas och förbrukas – det rör sig om människors bud och läror. Visserligen ser det ut som vishet, med självvald fromhet, ”ödmjukhet” och späkning av kroppen, men det har inget värde utan tillfredsställer bara det köttsliga sinnet. Det är synden som är slavdrivaren. Jesus sätter dig fri.

Från fåraherde till kung

David var den yngste av sina åtta bröder, han brukade ibland vakta sin fars får. Israel låg i strid med filisteerna och såg ut att förlora. En dag blev David sänd till sina bröder med mat till fronten där hans bröder och övriga soldater stred. Där fick han höra Goliat storordigt träda fram för att håna Israel och Israels Gud. När David ställde frågor om detta blev han häcklad av sina bröder för sitt övermod att intressera sig för deras uppgift.

Efter en del palaver där David fick förklara att han minsann försvarat sin fars får mot både lejon och björn och skulle nog med Guds hjälp även klara av Goliat, även om han var stor. David tålde inte att någon hånade Israels Gud och beslöt att åtgärda det.

Han ratade de hjälpmedel i form av mänsklig vapenrustning hans bröder föreslog honom använda. Han beväpnade sig med det vapen han behärskade, en slunga och några stenar, varav det räckte med en, och i de kläder han vanligtvis använde.

Resten är historia som vi brukar säga.

Från fåraherde till kung, en rätt häftig karriär. Om Herren får ha med olika val att göra kan märkliga saker hända. Vem lär sig något av detta?

Kanske att Gud inte ser till det som i människors ögon är stort och märkvärdigt. Vi ser det vi tror oss se, under det och att Han inte har anseende till person.

Ytterst är det Gud som kallar människor till apostlar, profeter och evangelister. Kyrkans uppgift är att känna igen och erkänna och ta emot gåvorna.

När det kristna arbetet fungerar så har det också framgång

 

 

 

 

Många gudar blir det

Vårt samhälle är utsatt för överhetens idé att ett mångkulturellt samhälle har framtiden för sig trots att det inte finns några positiva exempel på någon fungerande mångkulturalism. Inte utan att en övergripande diktatorisk system håller samman det, i ofrihet. Om flera kulturer skall samsas på en mindre yta uppstår lätt konflikter som ett demokratiskt samhälle har svårt att hantera. Framförallt om man inte har någon förståelse för den egna kulturens historiska fördelar. Vi har satt oss på höga hästar gentemot Gud och andras kulturideal och tror dessutom att vi kan sitta kvar.

Det visar sig gång på gång hur radikala islamister använder moskéer som ingång i den muslimska gemenskapen. (numera har man upptäckt att vårt valsystem också erbjuder ingångar). Alla muslimer är inte av samma radikalitet men använder samma grunddokument i sin verksamhet, Koranen. Ett dokument som har mer än ett budskap. Det är många svenska beslutsfattare som inte förstår problemet med det. Och, sorgligt nog inte alla kristna heller. Det är nog ganska fåfängt att tro sig kunna påverka radikal islamism i någon riktning om inte alternativet är starkare.

I äldre tider, GT, hade Gud en ”konkurrent” i Baal och även andra avgudar. Det stod den dåvarande israeliska befolkningen mycket dyrt. I dag riskerar vi att få ett liknande problem och jag tycker vi har nog av våra egna avgudar i form av materialism, omoral, högfärd mm. Svenska kyrkan har också blivit ett slags departement under en sekulär regeringen och intresserar sig mer för jordens hälsa än dem som bor på den. Guds uppdrag är till stor del bortglömt och ligger väl förborgat, åtminstone för toppskiktet i den kyrkan.

Skall vi då ställa oss avvisande till dem som söker sin tillflykt till vårt land? Nej, det skall vi inte. Gud betonar vikten av att visa barmhärtighet och vänlighet mot främlingar. Men han säger också att främlingen ska anpassa sig till de lagar som råder i landet. ”En och samma lag skall gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er.”  Vi skall inte särbehandla främlingen. Yttrande- religions och andra ramlagar för frihet måste gälla lika för alla. Om främlingar/flyktingar tar sig oacceptabla friheter gentemot andra invandrare eller vår egen befolkning skall det få konsekvenser. Vi skall inte acceptera att muslimska eller andra maktfaktorer får agera på egen hand, med egna lagar och värderingar. Då får vi kaos och vi har sett tendenserna.

Tänk att media och en del av byråkraterna som borde vara vår intelligentia inte förmår se skillnad på kristen och muslimsk tro med vidhängande konsekvenser. Om den kristna tron framhåller att samkönade äktenskap är emot bibelns budskap och säger det, går vissa beslutsfattare i taket och hotar med indragna bidrag och allt möjligt. Den kristna tron är för dem helt ute, man fattar ingenting av dess totala frivilligheten och frihet för både individen och samhället. Hur har det blivit så? Kanske det tom blir förbjudet att citera vissa avsnitt i bibeln och byter ut vår flagga mot en färggrannare? Redan nu ser vi inskränkningar t.o.m. i förskolan. Tacka Gud för mat och dryck, otänkbart
Vilken enastående naivitet. Visst silas det mygg och sväljs .

Vi behöver en fungerande integrationspolitik, som sätter ramar, men vilka skall bestå med dessa ramar? Våra valda ombud är upptagna med att laga och lappa ihop vårt samhälle och försöka bli trovärdiga igen. Hur dom lyckas med det är en öppen fråga

Lite utanför textsammanhanget:

Hur många gånger har du hört mantrat, ”Vi får inte göra oss beroende av – -” När vi i själva verket redan är beroende av betydligt allvarligare sammanhang.

Vårt svårt splittrade samhälle

Sverige har haft 200 år av fred, där kristendom har varit en del av det immateriella arvet. Den kristna livsåskådningen har haft stor betydelse under den tiden. Vi kan se spåren i alla kyrkor, ofta placerade mitt i byn. Nu är vi inne i en ny tid med en kyrka som själv marginaliserar sig, och en tilltagande materialism. Sveriges vänsterfolk får nästan krupp över att barn skall tillåtas besöka en kyrka vid skolavslutningar.

Men, det avtecknar sig ett större hot vid horisonten, det blir allt tydligare. Strider i Europa med en flyktingström som söker, och skall få skydd hos oss med krav på vår förmåga att hantera situationen. Om den inte hanteras på ett, för både flyktingen, och för den bofasta befolkningen rätt sätt, skapas det problem för båda kategorierna.

Det mångkulturella samhället
Men entusiasterna ser bara det som är gott i ett mångkulturellt samhälle, ser inga problem i en sammanblandning av olika kulturer. Speciellt inte våra socialdemokrater som fiskat många röster i de vattnen. Det i dag så vanliga kortsiktiga tänkandet i de kretsarna. Det skulle kanske inte heller jag göra, om vi levde i en med flyktingen jämförbar kultur, jämförbar moral, jämförbar syn på kvinnan, demokrati, och övriga friheter som vi ärvt från tidigare generationer. Eftersom vi inte har det, uppstår kulturkrockar mellan de nya svenskarnas ofta alldeles bestämda moraluppfattning och vår egen befolkning mera lösaktiga sätt att leva. Kulturerna har enskilda brister, tillsammans kan det bli en katastrof.

Invandrarna tänker oftast i svart/vitt och svenskars sätt att leva utmanar deras moral som styr deras tänkande. Invandrarens nedvärderande syn på kvinnan leder också ofta till att hon behandlas illa, ur många aspekter. Deras muslimska tro kräver en respekt som deras egen kultur ger dem, men strider ofta mot vår egen rättsuppfattning och som vår maktelit ofta viker sig för. Åtminstone om det ger röster i våra allmänna val,

Koranskolornas verksamhet har satt sina spår och deras skolavslutningar ser annorlunda ut än vår svenska kyrkas mer fredliga. Eftersom deras religion i grunden är våldsbejakande ser man våldet som överlägset den demokratiska lösningen. Man behöver ju bara se vilka villkor som gäller där muslimsk regim råder. Dessa villkor vill vi inte importera även om vissa partier ser dem som att de kan förändras!

Det kristna alternativet
Att hantera en svärdets avgudareligion utan att veta och förstå hur en kristen tro ser ut har sina sidor. Det är som att titta på en krokig linje utan att veta hur en rak ser ut och förhålla sig till den vetskapen. Om det varit för ett antal år sedan hade kyrkan kunnat vara till hjälp. Men tidsandan och materialismen har blivit henne övermäktig. Vad man dock kan säga till hennes försvar, hon sprider inte evangelium med svärd. Inte på något annat sätt heller för den delen.