”Innan ett ord är på min tunga, vet du det”

I förra inlägget fick Paulus berätta om den för grekerna okände guden. Om hur Gud länge haft överseende med okunnigheten, men inte nu längre. Nu har Jesus öppnat vägen till Den Okände och man når honom genom att tro på detta

Han är inte längre okänd för den som tror

Men inte alla tror. Guds dom över hedningarna
 kommer. Paulus uttrycker det:

Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt.
Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. (Rom. 1)

Satan har alltid hjälpt människan att visa på sina alternativa sanningar.

En sådan alternativ sanning är att Gud inte alls skapat något. Det vi ser har kommit till på ett helt annat sätt, oklart hur. Utvecklingen är ett människoverk och har utvecklats ur ingenting till att vara det vi ser i dag. Det är det Paulus pekar på i bibelorden ovan.

Att Herren känner de sina framgår om vi läser hela psalm 139 och identifierar oss med honom. Men hur väl känner vi Gud? Psalmisten avslutar med följande rader:

Rannsaka mig, Gud,
 och känn mitt hjärta,
 pröva mig och känn mina tankar.
 Se om jag är på en olycksväg,
 och led mig på den eviga vägen.
 (Psalm 139)

Jag tror att det finns ett behov i den oroliga tid som vi lever, att den helige Ande hjälper oss i våra olika vägval. Vi kan låta Emil Gustavssons psalm ge oss hopp att de svårigheter vi ev. möter inte varar så länge. Vi kan se ljuset i tunneln.

Hur underlig är du i allt vad du gör,
vem kan dina vägar förstå.
Men ett är dock säkert: den väg du mig för
för mig är den bästa ändå.

Här nere du vet ej, mitt barn, vad jag gör,
men du skall få se det en gång.
Du ängsliga hjärta, vad sörjer du för?
Ej prövningens dag är så lång

Okänd Gud

Om det inte vore så allvarligt skulle man kunna småle lite dystert åt regeringens och andra politikers tafatta kunskapsbrist när det gäller kristen tro. Hur kan en regering som menar sig vilja folket väl så helt missförstå den kristna trons syfte och mål? Och i stället frottera sig med en från kristen tro väsensskild religion där alla varningsklockor borde ringa. Det är ju otroligt.

Finns det fler områden som är utsatta för liknande blindhet? Ja vi har ju Israel förstås. Där finns en likartad enögdhet. Och ytterligare, barnens behov av trygga familjer med föräldrar som tillåts vara föräldrar utan statliga pekpinnar. Visst finns det blindstyren.

Regeringen håller krampaktigt fast vid hypotesen att det inte finns någon Gud.

Man borde i alla fall se de tydliga spåren av honom även om ”vetenskapen” och humanisterna gör sitt bästa att sopa igen dem och leta efter egna. Dom lär få hålla på. Men vi tror och litar på vetenskapen, säger du. Det kan du sluta med direkt.

När Paulus på en av sina missionsresor besökte Athén upptäckte han altare med inskriptionen, ”Åt en okänd Gud”. Man tillbad alltså en Gud man inte kände. Hans uppgift var att göra denne Gud känd och älskad av både athénare och svenskar.

Därför förflyttar vi Paulus i tanken till Sergels torg där han börjar reda ut begreppen:

Gud är den som har skapat världen och allt som finns i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel gjorda av människohand. Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt.
”
”Av en enda människa har han skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden, och han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo. Det gjorde han för att de ska söka Gud och kanske kunna treva sig fram och finna honom, fast han inte är långt borta från någon enda av oss. För i honom är det vi
lever och rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt.
 Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att det gudomliga liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi.”

Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig. Han har nämligen bestämt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet genom en man som han har utsett, och han har erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.”


När Jesus korsfästes, dog och uppstod, öppnade han vägen till denne Gud och du får lära känna honom, tro och leva i ljuset av detta. Då är inte Gud längre okänd

Låt oss börja från början, redan i förskolan, med orden:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, och jorden var öde och tom . . .

Varumärket

Alla större och viktigare verksamheter använder någon form av varumärke, en sorts igenkännandesymbol, en logga. Vi lägger märke till ICA, COOP, IBM med flera. När man ser den vet man genast vad de representerar.

Om man vill vara lite filosofisk så är varumärket den känslomässiga identiteten, företagets personlighet och den bör givetvis reflektera verksamheten och tilltala målgruppen. Varumärkets uppgift är ”se mitt företag”

Kristenheten är nog den enda rörelse som har ett pinoredskap som logga, korset. På detta kors förhärligades Jesus, som Torsten Åhman skriver i Dagen (170505) Och vi som sitter med facit kan konstatera att detta var just vad som hände. Ingen har väl någonsin blivit så upphöjd och ärad för något som Jesus blev. Han har blivit ärad för sin vishet, sin kärlek, sin äkthet, sin omsorg om de svaga, sin utmaning mot religgiositet som stelnat. Men det finns inget han blivit så ärad för, som sin död på korset.

Torsten Åhman citerar också några rader ur Svenska Dagbladet, av kulturskribenten John Sjögren som är värda att uppmärksammas:

”I hjärtat av kristendomen finns nämligen ett genialt förvandlingsnummer där begreppen makt och våld omförhandlas och vänds upp och ner …”. ”Jesus tillintetgör inte ondskan på dess egna falska premisser, han besegrar inte ondskan med våld, utan går in i dess smärtsamma epicentrum för att där förinta den på det enda möjliga sättet – genom att låta den uppslukas av den gudomliga kärleken”.

Våldet kan inte skapa en förvandlad värld. Något radikalt annorlunda vill till, en helt ny världsordning. Det är den Jesus presenterar. I hans död på korset har den sin upprinnelse. Om upprinnelsen var svår för Jesus så gick han ändå hela vägen och ropade till sist, ”Det är fullbordat”

Lilla Bibeln”, Joh 3:16 har något att säga här:

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.


S- håller fast vid den i förväg fastställda hypotesen att det finte finns någon Gud. Man har i alla fall inte sett honom. Det är en anledning till att regeringen vill förbjuda elever i skolan att tacka Gud för mat och dryck i en enkel bordbön.

Skall man tacka något är det sin egen förmåga, sitt eget varumärke!

Och detta är domen: ljuset kom in i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda. (Joh 3:19)

Behöver vi kristna friskolor?

Det är en fråga som blivit aktuell efter det att socialdemokrater och andra flaggat för att förbjuda dem. Vid varje skolavslutning poppar det upp ordstrider om vad som får eller inte får förekomma vid dem. Partierna nästan tävlar om att överglänsa varandra i avståndstagande. Även Wlly Ahlberg har i Dagen (170428) ifrågasatt nyttan av dem, men ur en annan synvinkel. Läs hans artikel i Dagen<.

http://www.dagen.se/debatt/willy-ahlberg-behover-vi-verkligen-kristna-friskolor-1.959078

Har vi möjligen haft en övertro på att undervisningen i den miljön utgör ett skydd för kristna elever?

Kan det kanske vara ännu viktigare att lägga krut på att få till ett engagemang bland föräldrar, församlingar och kristna skolgrupper i alla skolformer än att kämpa för en bönestund i de kristna skolorna, skriver han bl.a. Med alla kristna elever i kristna skolor blir ju kristna skolgrupper icke existerande i profana skolor.

Kanske att skolfrågan också av motståndarna spiller över till andra områden inom den andliga sfären i landet. ”Tvånget” att behöva tillägna sig kunskap om något som anses helt onödigt och irrelevant måste få ett slut, tycker man. Kristen tro ser man som ett tvång i ett ”modernt” samhälle.

Alltså är allt kristet ett feltänk från den sidan sett. Man har inte lärt känna Gud.
Han har försvunnit och är utom synhåll, och det som inte syns, finns inte. Han har trängts undan till kyrkor och katedraler i olika konstellationer

Det sägs mycket bra om Jesus i våra kyrkor. Felet är att det bara sägs där. Vi har i stort sett abdikerat från den marknad vi borde vara på och i stället ägnat oss åt oss själva, våra interna bekymmer och glömt bort de som mest behöver oss.

Det är nog därför som situationen ser ut som den gör, i skolans värld liksom i samhället i stort. Att konstatera detta är inte så svårt. Det är svårare att vända situationen. Kanske kan vi få hjälp från ett oväntat håll?

”Detta är Herrens ord
till Serubbabel:
Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot.

Finns det en Serubbabel även för vår tid?

Vem är missnöjd, Magnus Malm?

Längtan vidgar hjärtat och gör oss mer levande. Missnöjet krymper hjärtat och gör det tyngre att leva. Så börjar Magnus Malm sin krönika i Dagen

http://www.dagen.se/kronikor/magnus-malm-missnojet-i-forsamlingarna-gor-det-tungt-att-andas-1.954585

Enligt honom finns det bara en sorts missnöje, det negativa, hårt fastbundet vid vissa former, språk, saker och beteenden, det destruktiva.

Jag har ju inte någon total överblick över hela Sverige men eftersom vi numera är centralstyrda ser det nog rätt lika ut inom samfundet. Hela skalan av tankar, idéer, längtan finns, och ibland kommer något upp till ytan. Helt plötsligt.

Nu förstår jag varför det känns tungt ibland – jag är missnöjd, kritisk skulle några säga. Börjar f.ö. inte all förändring med någon form av missnöje med den befintliga ordningen? Jag tycker att den ordningen behöver förändras och är därför i den meningen missnöjd. Jag tror t.o.m. att det missnöjet är efter Guds vilja.

Min huvudinvändning är att jag tycker vi ägnar alldeles för mycket tid till intern kommunikation i olika former och hinner därför inte med den viktigare, den externa,

Just det, säger de som inte vill sitta kvar vid matbordet, vi måste ut och fiska, och vi är ju människofiskare sa Jesus. Kanske det är den längtan som gör sig påmind, att fiska, Att lägga ut nät och vittja tillsammans. Har vi glömt allt detta, eller har dagens kristna alltför sällan upplevt det? Är avsaknaden av fisketurer ett skäl för missnöjet?
Hittar vi inte till fiskeplatserna där fisken finns, har vi inte båtar? Har vi inte redskap? Vet vi inte hur vi skall göra, säga? Behöver vi handfastare visioner? Behöver vi mera kärlek?

Har kritikens ande slagit klorna i mig när jag dristar mig att tänka utanför den box som etablerats och i dag tillåts vara församlingens norm? Vi och vårt.
Jag tror att många befinner sig i den boxen och är nöjda med den känsla av värme och trygghet den förmedlar och känner inget behov av förändring. Det vi gör räcker till och man är nöjd med det. Vi tillhör ju församlingen. Det räcker väl!

David Wilkerson i Filadelfia Stockholm 2004:
– ”Ni är nöjda med att komma till kyrkan, gå till programmet, formaliteterna, organisera och försöka finna makt i samhället. Ni har blivit toleranta och det är vad Gud hör både från kyrkan och samhällets toppar. Det finns ingen som böjer knä och i bönens kraft bryter ner dessa fästen. Det finns ingen smärta för att vi evangeliska kristna är så toleranta.- ”

Pelle Hörnmark i en intervju i Dagen:
”Att leva för andra människor har fått stå tillbaka, vi lever för oss själva vilket gör att få nya människor kommer till våra gudstjänster och smågrupper. Den nöd jag bär, som gör ont i hjärtat, den har tilltagit under mina resor runt om i församlingarna”, säger han. –

Det tyckte Pelle Hörnmark och han är väl inte vem som helst. Och, det finns flera.

Är dessa vänner exempel på ett missnöje? Enligt viss nomenklatura, ja. Jag har redovisat några i det här inlägget.
Visst behöver vi någon form av nytänkande.Perspektivförskjutning.

Guds Ord bär inte bojor

Kan man sprida Guds ord med våld?

Sverige har haft 200 år av fred, där kristendom har varit en del av det immateriella arvet. Den kristna livsåskådningen har haft stor betydelse. Vi kan se spåren i alla kyrkor, ofta placerade mitt i byn. Nu är vi inne i en ny tid med en kyrka som själv marginaliserar sig och tilltagande materialism. Sveriges vänsterfolk får nästan krupp över att barn skall tillåtas besöka en kyrka vid skolavslutningar.

Men, det avtecknar sig ett större hot vid horisonten, det blir allt tydligare. Strider i Europa med en flyktingström som söker, och skall få skydd hos oss med krav på vår förmåga att hantera situationen. Om den inte hanteras på ett, för både flyktingen, och för den bofasta befolkningen rätt sätt, skapas det problem för båda kategorierna.

Det mångkulturella samhället
Men entusiasterna ser bara det som är gott i ett mångkulturellt samhälle, ser inga problem i en sammanblandning av olika kulturer. Det skulle kanske inte heller jag göra, om vi levde i en med flyktingen jämförbar kultur, jämförbar moral, jämförbar syn på kvinnan, demokrati, och övriga friheter som vi ärvt från tidigare generationer. Eftersom vi inte har det, uppstår kulturkrockar mellan de nya svenskarnas ofta alldeles bestämda moraluppfattning och vår egen befolkning mera lösaktiga. Båda kulturerna har enskilda brister, tillsammans blir det en katastrof.

De unga invandrarna tänker oftast i svart/vitt och svenskars sätt att leva utmanar deras medärvda moral som styr deras tänkande. Invandrarens nedvärderande syn på kvinnan leder också ofta till att hon behandlas illa, ur många aspekter. Deras muslimska tro kräver en respekt som deras egen kultur ger dem, men strider mot vår egen rättsuppfattning.

Koranskolornas verksamhet har satt sina spår och de skolavslutningarna ser förmodligen annorlunda ut än vår svenska kyrkas mer fredliga. Eftersom deras religion i grunden är våldsbejakande ser man våldet som överlägset en demokratisk lösning. Man behöver ju bara se vilka villkor som gäller där muslimsk regim råder. Dessa villkor vill vi inte importera även om vissa partier ser dem som röstande.

Det kristna alternativet
Att hantera en svärdets avgudareligion utan att veta och förstå hur en kristen tro ser ut har sina sidor. Det är som att titta på en krokig linje utan att veta hur en rak ser ut och förhålla sig till den vetskapen. Om det varit för ett antal år sedan hade kyrkan kunnat vara till hjälp men tidsandan och materialismen har blivit henne övermäktig. Vad man dock kan säga till hennes försvar, hon sprider inte evangelium med svärd.

Avslutningsvis
Och – något som tydligen undgått världens ledare, Israel har aldrig varit angripare i något modernt krig, alltid försvarare. Men behandlas som alltings problem.
Våldet har spridits av andra.

Det finns fortfarande tid – men …

Finns det en förändringspotential i pingströrelsen? Behöver den förändras? Jag känner inte så många rörelser, men en är jag ganska bekant med och det är pingströrelsen. Och den vill jag bara tala gott om – men man skall så långt jag förstår, tala sant också, Man skall inte kritisera den. Nej, inte om den är ofelbar. Och vi måste nog skilja på två saker, kritik och omsorg. Att ha omsorg är inte alltid samma sak som kritik.

Kritik vill underminera rörelsens ev. trovärdighet. Omsorg däremot vill peka på uvecklingsmöjligheter, t.ex. ett annat sätt att leva än det som ger dagens resultat. Och kanske en återgång till det som vi av erfarenhet vet fungerar bättre. Ett problem är att många tror att nytt alltid är bäst och i det finns oftast ett feltänk.

Joel Halldorf skrev i ett sammanhang i Dagen och jag citerar:

Har pingst för många barrikadhjältar numera, hjältar som på något sätt får gestalta pingst? Har fokus blivit flyttat från Jesus, till de som framträder på de olika pingstestraderna med egna visioner och sin egen lyskraft? Jag blir lite oroad när jag ser att våra ungdomar behöver så mycket ljus och ljud för att föra ut budskapet om frälsningen.
Som jag ser det är det en följd av att den äldre generationen har, av bekvämlighetsskäl, abdikerat och innan de var tillräckligt förberedda överlämnat ansvaret till de unga.

Frågan blir, är det bara de ungas fel? Naturligtvis inte. Vårt huvudsakliga fel är att vi lämnat dem utan det stöd de behövt. Man hade nog tänkt sig att det skulle generera förnyelse när de unga övertog rodret. Och nog blev det ”förnyelse”. Så nytt att många äldre inte kände igen sig i församlingarna. Men dom äldre är fromma och gudfruktiga och tänkte att det nog rättar till sig med tiden.

Men det har det inte. Vi har slagit i väggen rätt ordentligt och kör nu på sparlåga.
Så långt Joel Halldorf. Har han fel?

Hur fördelades arbetet från början?
Apostlarna konstaterar:

”Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.”
 (Apg 6)

Vänner, vad är det för fel på den arbetsfördelningen? Den är väl biblisk så det räcker.

Jag noterar också att det var män med vissa egenskaper som församlingen skulle utse att tjäna, inte speciellt att de var unga, inte generellt i alla fall. Det behövdes en viss erfarenhet även i den tjänsten.

Församlingsmötena fungerar numera som informationsmöten där medlemmarnas roll är att närvara och bli informerade om redan fattade beslut.

En lösning kan därför vara att befria alla pastorer från administrativa uppgifter och avskilja dem till ordet och bönens tjänst, enbart. Församlingen kan administreras av församlingstjänare (äldste), som sköter allt annat som konstituerar en församling.
Varför tror ni pastorer, att det bara är hos er som den kompetensen finns?

Ett generationsråd kan sedan gemensamt arbeta fram rutiner för hur unga och äldre i församlingen ska arbeta tillsammans mot det gemensamma målet, himlen

Förändringspotentialen finns och bör utnyttjas. Är detta att anse som kritik eller omsorg?

Svaret beror nog på positionen hos den som tillfrågas.