Allsångskvällar med kristet stuk?

Ett nygammalt format gör succé i umgänget med icke kyrkvana?

Ingemar Helmner, en av våra mer namnkunniga förkunnarna som rör sig mycket över landet har upptäckt delar av pingsts gamla sångskatt som han har upplevt som en dörröppnare i vår tid. Han har skrivit några artiklar i Hemmets Vän i ämnet och nu senast den 20 juli och jag vill med hans tillstånd återge något av det. Han skriver:

Jag räknade till minst fem annonser i en mindre lokaltidning som inbjöd till allsångskvällar. De skulle hållas vid hembygdsgårdar, i en vacker stadspark, utanför ett Folkets Hus osv. Det här verkar vara en riktigt populär aktivitet under varma sommarkvällar. Säkert kommer mycket av inspirationen från Lotta på Lisseberg och Allsång på Skansen, och det är höjt över alla tvivel att glad sång och musik skapar skön gemenskap och trivsel

Tyvärr såg jag ingen kyrka med bland arrangörerna.

I frikyrkosverige, särskilt i mina hemtrakter, inbjuds det till Glass-cafe i var och varannan kyrka. Det har blivi succe. Människor trängs och trivs, och tröskeln till frikyrkolokalen har slipats ned på ett välgörande sätt. Det är sällan något speciellt program, tanken är att naturliga kontakter ska skapas i en avspänd och varm miljö. Det kanske blir lite slagsida på skeppet om våra kyrkor efter hand bara förknippas med glassätande…

Kunde dessa härliga kvällar inte få innehålla något ytterligare, tycker Ingemar Helmner?

Varför inte en timmes kristen allsång någon gång under aftonen medan solen sakta dalar på västerhimlen? Kända pärlor ur den kristna sångskatten. Vem tycker inte om att nynna med i Pärleporten, Blott en dag och Tryggare kan ingen vara? Varför inte arrangera Psalmtoppen, och rösta fram våra favoriter och älsklingsmelodier? Och tänk om publiken skulle utmanas att berätta något minne förknippat med sången! De gamla läsarsångerna berättar evangeliet så tydligt – varje sång är en predikan.

Tänk om kyrkan lyckades skriva in några fina strofer i glassätarnas hjärtan…

Ett annat förslag är en helt instrumental kväll. Någon/några duktiga musiker spelar psalmer som Härlig är jorden och En vänlig grönskas rika dräkt.

De psalmerna bär med sig något av himmelrikets frid.

Unga sångare och musiker kan vända sig till icke kyrkvana med sin sång och musik!

På större platser kan givetvis flera kyrkor arbeta tillsammans med att bygga upp utåtriktade, evangeliserande kvällar. Bilda gärna en gemenskap med detta uppdrag. Och gör inte bara en punktinsats, var uthålliga så att det ni gör får en chans att slå igenom! Och, evangelisation måste få kosta! Vi satsar millioner på murbruk och tegel, att bygga, renovera och förfina våra kyrkor.

Men Gud har gett oss några ljuvliga sommarveckor som är som gjorda för att nå ut med vårt budskap. En varm och ljus sommarkväll är de flesta glada, öppna och avslappnade. Tänk efter hur ni prioriterar och förvaltar då det gäller insamlade medel, och avsätt en rejäl buffert för sommarevangelisation!

Så tänker en ordets förkunnare om sångens betydelse i evangelisationen Tänker han fel? Finns det fler som tänker som Ingemar Helmner?

Kristen allsångskväll – Psalmtoppen – Veckans önskemelodier . Det var bara några förslag på tänkbara rubriker.

Kan vår egen rättfärdighet rädda oss?

Eller behöver vi ta till oss Guds

Många människor som inte känner Gud, tillskriver dock denne okände Gud en egenskap, nämligen kärlek, obegränsad kärlek. Och det gör man därför att det passar in på hur man vill leva sitt liv. Att ursäkta sitt handlande med att Gud ändå i sin kärlek godkänner det är ett av människans största misstag. Han älskar alla människor för det hon är, inte för det hon gör. Och hans riktmärke är rättfärdigheten.

Han är själva sinnebilden av rättfärdighet och han hatar orättfärdighet. Allt han gör, allt han säger, har med rättfärdighet att göra. För att genom historien upprätthålla den rättfärdigheten hos hans folk krävdes det offer för folkets synder och Gud inrättade regler för det. Ett system som en modern hedning kan ha svårt att förstå i sina detaljer. Men Guds avsikt var att folket skulle leva rättfärdigt. I GT var det offerdjur som gällde, Så småningom blev det hans egen son som blev det offer Gud gav för att rättfärdighet och gemenskap med Gud skulle vara möjlig.

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.
 Och detta är domen: ljuset kom in i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas. Men den som lever i sanningen kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.”
(Joh.3:16)

Detta bibelord läses inte alltid i sin helhet.

Rättfärdig, rättfärdighet är alltså honnörsord för Gud. Hans handlanden med människan har detta i fokus. Ingen orättfärdig kommer till himlen, säger Paulus, sen må vem som helst säga vad som helst om sin och andras frälsning. Den egna rättfärdigheten räcker inte. Den är som en fläckad klädnad, står det.

Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariséernas, kommer ni aldrig in i himmelriket, säger Jesus, liksom han också säger: Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.  (Matt. 5:20 6:43)

Orättfärdighet finns på många plan. Olika måttstockar är en styggelse för Gud.

Jag tror också det gäller hur länder mäter skuldfrågan i Israel. Guds rättfärdighet ligger även här i potten och ingen regering har lov att sköta den frågan orättfärdigt heller.

Och du skall älska Herren , din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. (Det främsta budet, sade Jesus)

 

 

 

Vi har ansvar att vårda historien – och ta hand om framtiden

Kjell-Erik Selin, Stockholm, har skrivit en debattartikel i Dagen i ett ämne som jag vill haka på med några egna tankar. http://www.dagen.se/debatt

Jag tolkar honom som att vi skall med värme och tacksamhet komma ihåg vad pingst har betytt för oss. Han måste mena den äldre generationens historia, den yngre vet väldigt lite om vad pingströrelsen betytt och har inte mycket kunskap i det avseendet.
Och den som saknar kunskap om historien får svårare att förstå framtiden

Det är nya tider nu
Och visst är det nya tider. Det följer ju alltid nya tider efter gamla så det är ju inget märkvärdigt med det. Det märkvärdiga blir hur övergången mellan gammalt och det nya har knäsatts. Och om det finns något kvar av det gamla, eller är det helt förbrukat?
De som levde det gamla pingst och som växte upp med den är inte samma generation
som lever i den nya tiden.
Vi har anledning att vara tacksamma över den, även om det kan finnas en och annan sorgkant i marginalen. De saknas inte i dag heller.

Däremot har det ledarskap som infört dagens nymodigheter anledning att studera den tidens pingst och samtidigt lite avundsjukt betrakta de framgångar som nåddes. Den nya tidens resultat imponerar inte i det avseendet.
Här tycker jag att nyttjandegraden på de möjligheter som finns kunde användas bättre.

En skillnad som man upplever är att förr visste de flesta människor att det finns pingstvänner, och även vad dom stod för, även om mycket missförstods.
I dag för vi en mycket anonym tillvaro trots att vi har tillgång till mycket mer av olika medier. Men de har kommit att användasanvänds oftast till intern kommunikation i stället för offensivt, inte i första hand för att tala om att finns visst det en Gud och fokusera på att meddela detta i alla tillgängliga media. Joel Halldor har f.ö. skrivit ett inlägg i Dagen som aktualiserar både behovet och möjligheter:

Kyrkan behöver ett skrivande ledarskap, skriver Joel Halldorf i Dagen t.ex. 170707.

http://www.dagen.se/ledare/joel-halldorf-kyrkan-behover-ett-skrivande-ledarskap-1.992876
Det skulle kunna vara ETT användbart koncept, Det finns säkert fler.

Almedalsveckan har just avslutats med medverkan genom Dagens satsning ”G” som i Gud. Det är ett gott initiativ som på flera sätt kunde följts upp på några platser. Jag noterar också att vår Daniel Alm medverkade i ett seminarium där religionsfrågan var under attack, en extern attack alltså. Det står mycket om att vi skall försvara Ordet

Han uttalade sig också mycket positivt om granskning,
vi mår jättebra av religionskritik, granskning och debatt är hälsosamt”, läste jag Ja, vi skall nog inte betrakta all avvikelse som illvillig.

Det finns ingen tydlig bild av pingströrelsen i dag, vi syns inte, alltså finns vi inte. Och jag har förstått att man har ingen aaaaning om hur man skall få besökare till kyrkan. Jo, förresten, det har man nog, men det gäller att göra också innan det är för sent.

Kan samma källa ge både sött och bittert vatten?

”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?” Den blivande ärkebiskopen avlevererade en mångordig utläggning om att det finns många vägar till Gud. Därmed dementerade hon sin uppdragsgivares (Jesus) ord om att det finns bara en väg, och det är han själv. Vi vet alltså vad Jesus sa, men nu var det en biskopskandidat i det moderna islamanpassliga Sverige som stod för programförklaringen. Nu vet vi alltså bättre.

En annan av ärkebiskopens innovationer är att vi skall inte genera muslimerna med att framhålla Jesus före Muhammed. Det kan anses kränkande. För att ytterligare bekräfta muslimskt tänkande i Sv.k har hon valt några välkända ord som valspråk: Allahu Akbar, visserligen med en svensk översättning utifrån 1:a Johannesbrevets ”Gud är större än vårt hjärta” Vi vet av dyster erfarenhet att ”Allahu Akbar” också är inledningsropen till raden av våldshandlingar som plågar västvärlden.

Orden är närbesläktade och används både på svenska och arabiska. Detta tycks dock inte påverka Svenska kyrkan i den närmandeprocess man tillsammans med vårt politiska etablissemang söker med islam. Religion och politik har fått en gemensam nämnare här. Fast, vårt lands statsminister skulle aldrig drömma om att säga till en immam att nu måste han även viga homosexuella. Det kan man bara säga till svenska präster. Varför är det så?

Apropå ett talesätt att ha alla hästarna hemma drar jag mig till minnes hur det gick till när Alfred Nobel blev svensk. Han bodde nämligen också mycket i Frankrike. När han avled diskuterades om han skulle anses vara fransman eller svensk. Så småningom bestämdes att han skulle höra hemma där han hade sina hästar, och det var i Sverige. Så tack vare sina hästars hemvist blev Sverige det land som fick äran att årligen med klang och jubel dela ut Nobelpriset. Något som ger Sverige mycket prestige.

Det visar att det är viktig var man har sina hästar, och att man har alla hemma när man behöver dom. Det finns sammanhang där man starkt kan ifrågasätta hur många av de ädla djuren som finns på plats när viktiga statement och beslut skall meddelas svenska folket.

Det man är snabb med i Örkelljunga (tar tillbaka berättigade bidrag från kyrkan) händer inte i Borås för att påminna om en viss skillnad.

Det gick illa för Israel när dom beblandade sig med sin tids avgudar. Sv. kyrkans undfallenhet och frikyrkornas beredvillighet att kompromissa med Sveriges kristna råd bidrar till att manegen blir krattad för Antikrist och hans världsreligion. Är det möjligen Babel i ny skepnad, som lockar i fjärran? Och nu är också pingst med på det tåget.

Hur har pingstsamfundet hamnat i detta sällskap?

Guds ord har den egenheten att det inte går att kompromissa om innehållet. Då får man ett annat evangelium som Paulus så ivrigt varnar för, eftersom det inte finns något annat!

Nils-Olov Nilsson, pastor, teologie doktor, med många års erfarenhet av pingst både som missionär, förkunnare debattör och lärare. Han har i dagarna kommit ut med en bok, Anden och vi har beslutat, en boktitel som möjligen pekar på något som kanske fattas i det nya pingst. Han har möjligen också några tankar om vad som lett oss till den här situationen. Beställ boken och få värdefull information, ur en annan, tidigare användningsbar och framgångsrik vinkel.

http://www.marcusforlag.se/1.0.1.0/28/1/?group=prod_prod_grp-s1%2F163

Du får scrolla dig ner genom några andra boktitlar på sidan så finner du boken.
Beställ den!

Vad är det som hindrar oss?

Den viktigaste enheten för att samhället skall fungera är familjen, det är platsen för nyskapelsen, där föds och formas framtiden. I motsats till Gud finns Satan fortfarande med i bilden och vi ser hur Guds inflytande tonar bort i fjärran. Satan är inspiratören när ondskan ingriper i formandet av familjen.

Han säger:  en familj kan se ut hur som helst, att man kan ”älska” vad och vem som helst och hur många som helst, på det sätt som människan själv vill. Vi känner igen hur han formulerar sig från Edens lustgård, ”Skulle Gud ha sagt …. något annat”

Det finns en likhet mellan församlingens och familjens situation på så sätt att det har tillskapats en organisation som vill ta hand om en del av de uppgifter som i ena fallet är församlingens och i andra fallet hemmets.

I församlingsfrågan har vi fått en ”överrock” som som ska hjälpa den lokala församlingen att bedriva rätt form av kristen verksamhet i enhetliga former på det lokala planet.

I överförd bemärkelse: ”Biskopen” talar om för ”lärjungen” vilket budskap den lokala grannen kan tänkas acceptera.
I familjesituationen har vi politiker som sätter agendan.

Vi vet att en fotoblixts effekt avtar med kvadraten av avståndet till motivet. Likadant med evangeliet. Ju längre avstånd mellan källan och till den som törstar, ju ljummare blir vattnet. Dessutom skall vattnet filtreras i någon mening så det passar allas törst. En stor övergripande organisation förväntas bli effektivare. I verkligheten kan det bli tvärtom. En mindre enhet är i många fall dessutom snabbare i fötterna än en större.

Då tänker jag på Gideons situation där Gud drog undan möjligheten att folket själva skulle frestas att ta äran för vad Gud gjorde genom att starkt reducera mängden krigare som skulle vinna striden. Gud känner sitt folk! På det sättet står det klart även för oss, att få kan besegra de många om Gud får råda. Om Gud och hans Ande får råda!
(Dom 7:4)

Ett samfund kräver också sin egen organisation med egna medarbetare och tjänstemän, samordnare och ekonomer. Och apologeter som stakar ut den gemensamma läran. (Med bistånd av kamerala anställda?) Kanske tom med hjälp av Sveriges ekumeniska råd.

Pingst var länge på det klara med att någon överbyggnad inte var ett behov församlingarna frågade efter. Lewi Pethrus var också helt på det klara med detta förhållande och det vara aldrig tal om någon organisation ovanför den lokala församlingen.

Det finns dessutom ingen bibliskt beskriven sådan. Det som inte kan ske i den lokala församlingen kan inte ske någon annanstans heller.

Nu är vi där och dubbelkommandot är etablerat. Vi kanske även får ett trippelkommando.

Sveriges ekumeniska råd är ytterligare en annan organisation där man tror det är nödvändigt att vara många. Där finns det dessutom många kulörer av ”troende” som menar sig vilja skapa enighet där ingen enighet skall finnas. Den andens enighet man talar om finns inte där och kan inte heller verka där. (Matt.10:34) (Luk 12:51)

Jag tror vi måste återta tanken på att tiden är kort och vi kan inte vara upptagna med organisationsfrågor och en ekumenisk lekstuga när vi borde vara fullt upptagna med att förbereda oss för slutstriden. Det finns fortfarande tid.

Jesus kommer snart – men före det sker kommer en prövningens tid. Den kommer.
Jesus har själv sagt det.

Är 50% + 50% tillräckligt jämställt?

Vilken enkel trottoarbonde som helst, eller för den delen även en storbonde vet, att om han sår vete på sina ägor skördar han vete och om han sätter potatis skördar han i sionom tid potatis. Och skörden blir alltid rikare än sådden.

På det sättet fastställde Gud de villkor som gällde för mänsklighetens materiella fortlevnad för alla tider. Vill man överleva måste man äta av skörden. Dessa villkor är det ingen som ifrågasätter. Det är likadant om man vill överleva som folk. Till man och kvinna skapade han dem. Mannen sår ett frö och tillsammans skördas en människa som blir ett folk. Kärleken mellan dem gjorde det lustfyllt att utföra Guds intention att uppfylla jorden. När den allra minsta byggstenen i samhället, familjen, fungerar väl, fungerar hela samhället. Tack vare ett gemensamt ansvar! Ingen är förmer än den andre. Båda behövs.

Guds motståndare, Djävulen, har inget intresse av lyckliga familjer utan inspirerar sina tjänare att bjuda motstånd och de är inte nödbedda. Det uppstår feminister, och t.o.m. en feministisk regering, en omöjlig kombination egentligen.

De har synpunkter på denna samhällets minsta byggstenar ur olika vinklar. Speciell det ena könet är förbisett och nedvärderat, menar feministerna. Det andra könet håller i stor sett med, men har svårt att förstå var problemet ligger och hur man skall komma tillrätta med det. Man försöker med olika politiska lösningar utan att förstå att det är ett andligt problem. Man ägnar sig åt att ställa grupp mot grupp, utan att man egentligen vet vad man håller på med.

Några säger att en familj kan se ut hur som helst, att man kan ”älska” vad och vem som helst och hur många som helst på det sätt som Gud förbehåller en man och en kvinna. Gud och svenska kyrkan tar var sitt spår – här också. Ett av dem leder fel eftersom man ser frågan frikopplad från sin uppdragsgivare. Lust och kärlek är inte samma sak.

Det finns ett fasansfullt ord, i sammanhanget, ”underordnande”. Här slutar feministen att tänka – eller tänker fel. Att underordna sig är en förmånsfråga, i familjen, yrkeslivet och samhället i stort. Gud har sagt att vi skall underordna oss varandra för att undvika kaos.
Det är viktigt att förstå att det underordnandet inte är detsamma som underkastelse, Och det betyder absolut inte underlägsenhet, mindrevärde. Gud har skapat oss till sin avbild och alla har lika värde inför honom. Underordnande innebär ömsesidig överlåtelse till varandra och samarbete.

Gud vill se underordnande av jämställda. Guds syn på jämställd är 50-50, en man och en kvinna, familjens grundstruktur. På vilket annat område i vårt samhälle kan man bli mer jämställd? Dagens feminister accepterar inte detta. Speciellt vissa kvinnor ser avundsjukt på mannens ”privilegier” och har också tillägnat sig många av dem, speciellt de dåliga.
Och i det avseendet finns det dessvärre mer att hämta.

Underordna er varandra i vördnad för Kristus. Ni hustrur, underordna er era män så som ni underordnar er Herren. Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den.

Svårsmält? Tja. De som inte vill veta av Guds omsorg om oss, finner allt hans verk svårsmält, eftersom de inte känner Gud – men han är inte långt borta från någon enda av oss, som Paulus säger.

Det borde finnas en Gud!!

”Från och med i dag kommer bönemötet att vara vår församlings barometer”,

– säger Jim Cymbala, pastor i Brooklyn Tabernacle. Hur tänker vi i den frågan?

Det som händer på tisdagskvällarna kommer att vara den måttstock efter vilken vi mäter vår framgång eller vårt misslyckande, eftersom detta är det mått efter vilket Gud välsignar oss”. Han berättar om hur känslan av totalt beroende av Gud fördjupats och han ser bara en framkomlig väg – bönens väg.
Amen, säger Ingemar Helmner, en i Sveriges mycket välkänd förkunnare. I en artikel i Hemmets Vän betonar han bönens betydelse för oss.

Om vi åkallar Herren, har han i sitt ord lovat att svara oss, att föra de ofrälsta till sig och att utgjuta sin Ande ibland oss. Om vi inte åkallar Herren har han inte lovat någonting – ingenting alls. Så enkelt är det. Det är Guds verk det handlar om, inte vår egen duktighet. Att bedja är att söka Guds ansikte. Att ”ödmjuka sig under hans mäktiga hand”. Att i förkrosselse och längtan utgjuta våra hjärtan, och bli stilla så att Herren får tala och leda oss in i det han berett.

En bedjande kyrka förändrar världen!

Ropa till mig så vill jag svara dig, och förkunna för dig stora och förunderliga ting som du inte känner…” Horisonten vidgas då vi beder,  skriver Ingemar Helmner.

Andra skriver också:
Om bönen, tacksamheten och lovet är viktigt för Gud, borde den vara viktig också för oss. Vi är Guds avbilder vilket betyder att vi är skapade till att stå i ett personligt och pågående förhållande till Gud, en sorts partnerskap, och i bönen utövar vi detta partnerskap. Bönens värde ligger inte främst i vad den ger i form av bönesvar utan vad den gör med oss som människor. I bön öppnar vi vår dörr för Guds närvaro och verksamhet i våra liv.

Ju mer tid vi ägnar åt bön, ju mindre intresserad brukar man vara av vad man själv behöver och desto mer intresserad av den man ber till. Glädjen över att få tjäna Gud med våra böner är kanske det bönesvar vi mest behöver och får.

Vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra, lovade Jesus. Tre gånger upprepade Jesus detta löfte med olika ord i Johannes evangelium kap 14, 15 och 16. Är detta löfte förbehållslöst? Någon hake verkar det dock finnas, eftersom så många böner förblir obesvarade,Vi får nog vara ärliga och erkänna att Gud inte alltid besvarar våra böner. Åtminstone inte som vi vill. Eftersom det är så, förlorar evangeliet trovärdighet om vi påstår något annat.

Kanske kan Stefan Swärds uppmaning till bön på nationaldagen hjälpa oss till ett upp-vaknande för bönens betydelse i den här tiden

http://www.varldenidag.se/ledare/bonens-vag-starkare-an-polemikens-vag/Bbbqeq!fOI@zzU1qTXPw80ewZkACg