Var och en som har gjort en resa har något att berätta. Det kan av naturliga skäl bara bli några korta utsnitt. Något är oviktigt annat är extremt viktigt. Jag vill bidra med en händelse som kom att betyda allt för mig. Förmodligen finns det många liknande berättelser som ligger i någons byrålåda och jag vill uppmuntra dig till att ta fram den och delge oss. Ibland kan en upplevd händelse stärka en svag, flämtande tro och få den att flamma upp igen.

Jag visste att jag var en sådan flyttfågel som riskerade att bli efter på vägen, som predikanten i predikstolen så målande beskrev det?  Man riktigt hörde hur tranorna flög, högt över matbordet och uppmanades sina kvardröjande trankompisar (mig själv och några andra) att följa med dem och skrek, ”kom, nu flyttar vi, skynda dig, vi flyger nu till varmare länder”. Och nu satt jag här, ställd inför ett val, hitmotad av omständigheter jag inte rådde över. Att vara efter på vägen, var hans budskap till mig, och bara till mig. Att riskera att inte komma med, när Jesus kommer tillbaka.

Trycket, varifrån det nu kom, blev för starkt och i ett ögonblick av nåd dammade jag handen i räcket framför mig och sa, kom då så går vi. (Jag ångrade mig redan innan jag hunnit ur bänken). Några blev ledsna och trodde att jag tänkte gå ut, men jag menade att jag nu var beredd att ta det steg som betydde att jag skulle börja ett helt nytt liv.
Jag han tänka många tankar under vandringen till den pinnstol som jag hade att hålla mig i när jag vände mig till Herren och bad om nåd, ner från läktaren, in genom högra dörren, vände vänster framför sångarna, in i ett rum. Vad höll jag på att göra?
Hela min uppväxt var jag infiltrerad av den tidens tänkande, Jesus kommer snart, är du redo? Jag visste hur jag hade det, men om jag blev frälst nu, då var det också slut på allt det roliga som ev. fanns framöver. Att det på något sätt skulle vara roligt – och samtidigt frälst, föresvävade mig inte ett ögonblick.

Jag har också ibland hört sägas att man inte kan skrämma någon till att lämna sig till Jesus. Anledningen skulle vara att när skrämseln försvinner och ”beslutsamhetens friska rodnad förbytts i eftertankens kranka blekhet” tappar man också lätt modet. Jag anser inte att jag själv blev skrämd till detta beslut, men jag kom till insikt om alternativet, och det skrämde mig.

Det nya livet utesluter inte prövningar men man kommer till ro. Och man träffar så många andra som också startat flyttbestyren.
Resan blir också på många sätt roligare om du har ressällskap.