Pingstförsamlingarnas stora annonstavla var förr sången och musiken. Som den utövades av vanliga medlemmar också. Det var många ungdomar som kom inom hörhåll för evangelium lockade av den sång och musik som utövades. Alla deltog i sången, inte minst församlingen i sin helhet.

Församlingarnas offentliga framträdanden blev med tiden färre, från tre möten/vecka till en gudstjänst/vecka betydde också mindre behov av sånginsatser. När uppgifterna på sångens och musikens område på det sättet minimerades blev det lätt att ägna sig åt andra ”nöjen” än sång, och då utanför församlingens skydd. I samband med att kören och ”strängmusiken”, blåsorkestern, andra former av musik inte behövdes längre försvann ett stort antal medlemmar.

I det profana Sverige vårdas vår nationella sångskatt bl.a. genom Allsång på Skansen och på andra ställen där publiken samlas för att sjunga tillsammans. Man gläds åt att sjunga gamla örhängen som mormor känner igen och kan texten till och glatt sjunger, tillsammans med en massa ungdomar. Den gemensamma sången skapar den glädje och gemenskap man söker.

Är det igenkännandet som är nyckeln?

Jag kommer ihåg mitt eget möte med Jesus, som skedde i Filadelfiakyrkan i Stockholm 1956! Minnet förbleknar efter ett antal år, men inte detta.
Jag kommer också ihåg hur sångerna påverkade mig. Ovan som jag var vid situationen gav de mig en försmak av det som kunde bli mitt nya liv, och även blev det senare. Rätt anpassad sång och musik i våra möten kan aldrig överskattas.

Det är klokt att använda de medel som har en inneboende attraktionskraft på de människor vi vill nå. Det har sången och alla vet det. Jag tror också att den som upplever delaktighet i sången också får kortare väg till en djupare delaktighet.

Sången i alla former av gudstjänster bör inte förunnas några få, det är en allmän egendom.