Att komma till tro är att komma till ro

Var och en som har gjort en resa har något att berätta. Det kan av naturliga skäl bara bli några korta utsnitt. Något är oviktigt annat är extremt viktigt. Jag vill bidra med en händelse som kom att betyda allt för mig. Förmodligen finns det många liknande berättelser som ligger i någons byrålåda och jag vill uppmuntra dig till att ta fram den och delge oss. Ibland kan en upplevd händelse stärka en svag, flämtande tro och få den att flamma upp igen.

———

Det här hände för länge sedan. Jag befann mig på första läktarens första bänk i Filadelfia, Stockholm omgiven av andra ungdomar som just avslutat bibelskolan i församlingen. Det var kvällsmöte, Bosse Hörnberg predikade och ”strängmusiken” sjöng. Ämnet för predikan var att flyttfåglar flyttar. Just det, flyttfåglar flyttar. Alternativet för dem är att inte flytta och frysa ihjäl. Det var i någon mening min situation. Följa med, flytta eller bli kvar. Ett förtätat eftermöte följde där inbjudan att följa med var temat. Dröj inte vid foderbordet, följ med!

Jag visste att jag var en sådan flyttfågel som riskerade att bli efter på vägen, som predikanten i predikstolen så målande beskrev det?  Man riktigt hörde hur tranorna flög, högt över matbordet och uppmanades sina kvardröjande trankompisar (mig själv och några andra) att följa med dem och skrek, ”kom, nu flyttar vi, skynda dig, vi flyger nu till varmare länder”. Och nu satt jag här, ställd inför ett val, hitmotad av omständigheter jag inte rådde över. Att vara efter på vägen, var hans budskap till mig, och bara till mig. Att riskera att inte komma med, när Jesus kommer tillbaka.

Jag kan än i dag komma ihåg den kamp som fördes inom mig, vad händer om – – – -?, om jag inte? – – – ,  jag blev nästan kallsvettig och i bakgrunden hörde jag inbjudande sång, ungdomar som apostroferade budskapet, sjöng om en förestående flytt bl.a. Jag måste ordna upp detta nu eller aldrig, tänkte jag.

Trycket, varifrån det nu kom, blev för starkt och i ett ögonblick av nåd dammade jag handen i räcket framför mig och sa, kom då så går vi. (Jag ångrade mig redan innan jag hunnit ur bänken). Några blev ledsna och trodde att jag tänkte gå ut, men jag menade att jag nu var beredd att ta det steg som betydde att jag skulle börja ett helt nytt liv.
Jag han tänka många tankar under vandringen till den pinnstol som jag hade att hålla mig i när jag vände mig till Herren och bad om nåd, ner från läktaren, in genom högra dörren, vände vänster framför sångarna, in i ett rum. Vad höll jag på att göra?
Hela min uppväxt var jag infiltrerad av den tidens tänkande, Jesus kommer snart, är du redo? Jag visste hur jag hade det, men om jag blev frälst nu, då var det också slut på allt det roliga som ev. fanns framöver. Att det på något sätt skulle vara roligt – och samtidigt frälst, föresvävade mig inte ett ögonblick.

Tänk så fel jag hade. I snart 60 år hade jag fel.

Jag har också ibland hört sägas att man inte kan skrämma någon till att lämna sig till Jesus. Anledningen skulle vara att när skrämseln försvinner och ”beslutsamhetens friska rodnad förbytts i eftertankens kranka blekhet” tappar man också lätt modet. Jag anser inte att jag själv blev skrämd till detta beslut, men jag kom till insikt om alternativet, och det skrämde mig.

När man skall flytta vill man gärna veta vart, ha en destination. Det finns många flyttfirmor som vill hjälpa dig i flyttbestyren, därför gäller det att vara uppmärksam. En flyttfirma med logon: ”Jag är vägen, sanningen och livet” kan du anlita.

Det nya livet utesluter inte prövningar men man kommer till ro. Och man träffar så många andra som också startat flyttbestyren.
Resan blir också på många sätt roligare om du har ressällskap.

När förhänget i templet brast

Genom Jesu död öppnade han den väg till sig själv som av synden blivit igenväxt och oframkomlig. Symbolen, ett rämnat förhänge, är starkt. Den andliga friheten var nu möjlig att nå. Sedan den stunden har miljoner och åter miljoner människor hittat vägen till Jesus.

Det dröjde dock inte länge förrän Satan insåg att han fått svåra rekryteringsproblem genom denna extraordinära händelse. Han tog hjälp av den tidens prästerskap att hänga upp förhänget igen. Man såg inte att Gud låg bakom händelsen utan såg det mer som någon form av tillfällighet. Det hjälpte inte att de lagat förhänget, eller satte upp ett nytt, när templet blev förstört 70 år senare. Med det nya förhänget och allt annat blev det eldslågornas rov. Direktkontakt med Gud förblev därmed möjlig.

Den katolska teologin har sedan under många århundraden ägnat sig åt samma typ av religiösa övningar som det judiska prästerskapet. De har sett till att förhänget, i överförd bemärkelse, återfått sin plats. Från vaggan till graven satte de tillbaka prästerskapet mellan Gud och den troende katoliken. Ingen välsignelse utan medlare, utan präst inget sakrament, utan sakrament, ingen frälsning. Prästerskapet spelar en absolut avgörande roll i en katoliks liv. Den troende förblir alltid andligt omyndig, underställd kyrkans förmyndarskap i form av ett prästerskap.

Att man kan bli omyndigförklarad även i andra sammanhang blev jag påmind om när jag såg programmet ”min sanning”, med Ulf Ekman. Programmet blev verkligen Ulf Ekmans sanning och bekräftade min tanke att det finns olika typer av förhängen. En sådan typ av förhänge är den egna maktfullkomligheten. Den kan effektivt skymma Gud. Så möjligheten att skymma Gud finns inte bara i den katolska tron.  I just detta fall slår den dock följe. Den har dock i någon mening fullkomnats i katolsk lära och tradition.

Den som i samma andetag, TV-program, har att svara både för sitt tidigare engagemang, som man lämnat, och förklara sitt nya, får problem. Speciellt som inget av dem går att försvara från bibliskt utgångspunkt. När den förankringen saknades i TV-samtalet blev det också mest oförklarligt svammel utifrån egna tankar. Att han var obekväm med detta blev en synlig och ofrånkomlig konsekvens.

Hans skapelse, Livets ord hade gjort honom närsynt, ”det fanns land framöver” att erövra.  Här kan man tala om diken, dels den skapelse han kreerat, Livets ord som han nu tyckte kommit till vägs ände, till katolicismen som var vägs ände.

Det plågsamma är att den ledarskapskultur som Ulf Ekmans exponerat, har smittat av sig så att även i fortsättningen kommer pastor Ulf att spela en framträdande roll.

Nimrod hade också maktambitioner

Ord är ju ämnade att på något begripligt sätt förklara vad det är frågan om. Här tycker jag Dagens nya ledarskribent verkligen lyckats dölja vad han menar och kanske framförallt vad Dagen menar. Här staplas ord på ord utan att gemene man förstår sambandet. Att det är ett revolutionerande ämne förstår man av antalet ord utspridda på ytterligare fem sidor I tidningen.
Vilka som får uttala sig om de nya kristna sanningarna, för det är väl det som är meningen, talar alla om hur människan skall samverka sig till himlen.

Rubriker som: HELIGA ALLIANSER VÄXER FRAM I SVERIGE som berättar att de interreligiösa initiativen blir allt fler och till stor välsignelse

En annan rubrik: “SYNKRETISM HAR INTE VARIT PÅ KARTAN”, trots att alla fem sidorna inte handlar o annat.

 

Här följer Dagens ledare den 27 febr 2015, oavkortad:

Alla är religiösa i mångfaldens tid

En postsekulär religionsdialog måste inkludera även det sekulära
Av Joel Halldorf

I dagens Dokument konstaterar förre ärkebiskopen Anders Wejryd att den viktigaste religionsdialogen sker på skolgårdar och i tvättstugor. Men vad innebär dialog i en tid av mångfald, då det sekulära inte längre sätter agendan? Hur kan vi gå i konstruktiv dialog med andra, utan att göra avkall det som Stefan Gustavsson på sidan 13 i dagens tidning kallar för ”sanningsfrågan”?

Som drillade konsumenter tänker vi lätt på världen som en marknad, också ur religiöst hänseende. Vi ser den som en plats där olika system – olika ”utbud” – tävlar med varandra. En grupp expanderar på den andras bekostnad, och när två möts uppstår konkurrens och i värsta fall konflikt.
Men om vi tänker på religioner som perspektiv snarare än tankesystem, då blir det lättare för oss att också tänka mångfald. Världen blir då inte en marknad där tankesystem tävlar, utan en plats som människor betraktar ur olika perspektiv, utifrån sin religiösa tradition. Mångfald blir inte enklaver som konkurrerar, utan gemenskaper med olika perspektiv.

Att möta andra perspektiv berikar, inte minst för att det hjälper mig att få upp ögonen för vad som är unikt och särskilt för min gemenskap.

Det finns inga neutrala utsiktstorn, bara specifika perspektiv. Också det sekulära är ett perspektiv. Det är utifrån denna insikt som vår kultur kallas postsekulär – det sekulära är inte längre den ”neutrala punkt” som alla måste förhålla sig till, utan ett perspektiv bland alla andra.

Att beskriva tron som ett perspektiv är inte att tona ner sanningsanspråken, utan att betona att Kristus är vår utsiktspunkt. För det är genom att stå med honom, i den gemenskapen, som vi får vårt perspektiv på tillvaron. Vi ser, eller vill se, på världen med hans ögon. Vi lever i världen som Kristi lärjungar – för perspektiv är inte bara en teori om världen, utan också ett sätt att leva i den. Vi tar emot Guds närvaro i våra liv genom Kristus. Vi bekänner Kristus som frälsare, och vill vittna för andra om att vägen till Gud går via Jesus.

Dialog blir bara meningsfullt om vi håller fast vid vårt perspektiv, annars kommer vi tomhänta till bordet och har inget att säga i samtalet.

Men dialog i en postsekulär kultur kan inte bara handla om dialog mellan samfund. Ett sådant tankesätt hör till det sekulära paradigmet, där religion var något särskilt och sekularitet neutralt. I den meningen hade Christer Sturmark rätt när han kritiserade SVT för att de enbart bjöd in religiösa företrädare till samtalsprogrammet Runda bordet i höstas (SVT opinion, 23/12-2014).

En postsekulär religionsdialog bör därför inkludera sekulära perspektiv, och betrakta även dessa som religioner i denna mening.

Insikten om att världen, och inte bara trossamfund, är religiös hjälper oss att orientera oss i samtiden. Hur ska vi förstå vreden som riktas mot Ellinor Grimmark, som vill vara barnmorska utan att genomföra aborter? Eller att somliga vill använda polismakt för att förbjuda religiösa plagg och symboler? Dessa företeelser väcker så starka känslor för att de utmanar sekulär-religiösa dogmer.

Detta synsätt ger också perspektiv på vår relation till andra trossamfund. Ibland hörs att religiösa protesterat när ett annat trossamfund uppfört en lokal i deras närområde: ett buddhistiskt tempel eller en muslimsk moské. Men mycket sällan hörs liknande protester då shoppinggallerior eller McDonalds-restauranger byggs, trots att dessa representerar värderingar som är mer främmande för kristen tro än islam och buddhism.
Till den postsekulära religionsdialogen är alla välkomna: muslimer och kristna, marxister och liberaler, kapitalister och kommunister. Även den så kallat sekulära staten får vara med.

Vi gör, som Paulus säger, inte skillnad på människor. Alla är religiösa!

—————————

 

Jag vill avsluta detta med en fråga som en av mina bloggvänner ställde på sin blogg:

Hur stort avkall är du beredd att göra på det du anser vara heliga sanningar, bara för att kunna ha gemenskap och samarbete med oliktänkande. På vilka områden kan man samarbeta och på vilka områden är det omöjligt utan att förneka sin tro?