I en debattartikel i Dagen tog frilansjournalisten Marcus Jonsson upp frågan hur Lewi Pethrus såg på ämnet folkväckelse. Jag citerar några tankar:

”Varje projekt Lewi Pethrus drog igång hade människans behov i centrum. Allt från den första verksamheten i Filadelfiakyrkan som riktade sig till män i behov av humanitär hjälp till det sista stora projektet, ett politiskt parti. Människans själsliga och kroppsliga behov skildes aldrig från det andliga behovet. När personer togs ur missbruk och social misär upprättades de som människor och återfick det värde som de förlorat i samhället. Och det var detta som han arbetade oavbrutet för. En folkväckelse som skulle föra människor till ett bättre liv på jorden och ge evigt liv i himmelriket.”

”Det finns i dag en bred allmänhet inom kristenheten – och pingströrelsen är inget undantag – som saknar en grundläggande insikt i vad Lewi Pethrus stod för och gjorde. Samtidigt har just denna sommar öppnat för en renässans. Dels genom två böcker (Petter Danlings bok ”Lewis arv” som sammanfattar Lewi Pethrus egna memoarer och Olof Djurfeldts memoarbok ”I Andens vind” där en personlig skildring ges av pingstledaren), dels genom att Nyhemsveckan återkom till paradsången ”Löftena kunna ej svika” på ett sätt som saknat motsvarighet de senaste åren samt även visade ett u­tdrag ur Lewi Pethrus sista predikan.”

(LPs sista predikan handlade om att vi skall vinna dem en och en och vilket kräver ett visst tänkande, kanske tom omtänkande)

Nu tror jag inte att några böcker om LPs liv kan påverka dagens ledarskap och i någon nämnvärd grad inspirera till efterföljelse av LPs syn på uppdraget. Därtill har förfallet och avstegen blivit alltför markant. Om LP är ett efterföljansvärt exempel behövs det mer andlig dynamit under vissa etablerade cementhäckar, och jag talar inte om trädgårdsprydnader. Jag tror vi behöver en lägesförskjutning, från estradörernas ensidiga och högljudda budskap om hur man där ser på hur man skall tjäna Gud. Avståndet mellan estrad och församling har blivit för långt.

På frågan vad som hindrar en folkväckelse, svarade Lewi Pethrus: ”Underligt nog har jag även hos människor som vill räknas som gudfruktiga mött likgiltighet inför vår uppgift i tiden. Man har stannat upp i det andliga framåtskridandet. Ett oerhört påstående! Men det är så. De kan upplevas hårda men de är inte sagda med udden mot någon utanför kyrkan.

Vi har alltså stannat upp. Hur skall vi kunna tuffa igång igen?