Dikenas vänner

 

Jag är tillräckligt gammal för att känna igen mig i det Mikael Karlendal skriver på sin blogg, jag blev frälst 1956.

http://www.mikaelkarlendal.se/

Som nyfrälst var man ett lättfångat byte för de hårda dogmerna och det tog ett antal år innan man började förstå sammanhangen. Hur kunde det gå så snett? Att det mesta var bra förtar inte detta. Hur många var inte livrädda att inte få följa med när Jesus kom och levde med någon sorts oro som gnagde? Och gick pliktskyldigt på alla möten i tro att det förbättrade oddsen.

Men som Mikael skriver, nu är vi i nästa dike. Om läran var klar förr med en tveksam tillämpning så är läran tveksam i dag men med en mera nutidsanpassad tillämpning? Men på vägen mellan dikena förekommer många skärmytslingar i gränslandet. Och vi har nog inte funnit fötterna än som en travkusk skulle säga om en häst som travar orent.

Den brist på kunskap i andliga frågor som vi tillskriver världens barn gäller även oss när vi inte förstår skillnaden på vad Gud säger vara synd och det vi själva tycker vara synd. Nåväl, nu vet vi skillnaden – eller?

Livsstilen

Vi är väl helt på det klara med vad Guds ord säger om de moderna livsstilsfrågorna, där man säger att man får lov att ”älska” vem man vill och hur man vill utan att Gud lägger sig i det. Inga problem med att hålla den rågången klar? Eller – kanske ändå?

Sedan är det svårt att övertyga mig om att inte gudstjänstliturgin förstör många chanser att nå dem vi har uppdraget att nå. (Men, vi anstränger oss väl inte över hövan heller).

Sångskatten

Det frikyrkliga Sverige vårdar sin sångskatt – inte alls. Förr sjöng hela kyrkan gemensamt om Jesus, i sånger som berörde människors både känsla och vilja, man kände igen dem och deltog med glädje.

Mötespublikens medverkan lyfte gudstjänsterna. Sångerna var välkända långt utanför kyrkan och många kan vittna om den påverkan de hade. Våra sång- och musikmöten, anpassades för att möta detta behov, drog mycket folk till våra kyrkor, och var ofta ett led i en utåtriktad offensiv. Det är en form av kontakt som försvunnit i hanteringen. Det kan man sakna och sörja.

 

 

 

 

 

 

Innanför eller utanför

Människans behov står i centrum, det var länge pingsts motto.

Vems behov är i fokus för oss i dag? Är det församlingens, eller deras, som ännu inte hunnit fram, och kanske tom riskerar att gå förlorade? Jesus svarade dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.”

Om vi anlägger Jesu synsätt, vad håller vi då på med i dag. Församlingsmedlemmar vårdas och omhuldas så vi nästan får liggsår av all omsorg, medan de som är sjuka oftast lämnas därhän. Många blir liggande vid vägkanten, bildlikt talat. Vi har dessutom fullt sjå med att organisera, och organisera om oss för att bygga nya ”sjukhus” för de friska.

Men det heter: I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan som vid upproret. Om de sjuka, som Jesus talade om, skall vänta tills vi blivit färdigorganiserade lär det dröja innan något händer. Jag tror vi måste omvända oss likt människorna på första pingstdagen, vända hela vårt tänkesätt. Från oss själva, mot de behövande på olika nivåer.

Dagen skriver en artikel i ämnet (0707):

http://www.dagen.se/evangelistens-uppdrag-%C3%A4r-viktigare-%C3%A4n-p%C3%A5-l%C3%A4nge-1.373150

Dagens artikel om behovet av evangelister i församlingarna ligger i tiden. Är något som plötsligt blivit angeläget? Personligen tycker jag det är en glädjande insikt.

Jag tror t.ex. inte att ett evangelisthjärta skulle missa möjligheten att nå så många människor under några sommarkvällar som de som var ute under Power Meet i Västerås i helgen, en storsamling för motorentusiaster från hela världen, nästan. Pingstförsamlingen hade en kaffestation utanför kyrkan där man kunde få en kopp kaffe för magen och lite rockmusik för örat. Det fanns nog de som uppskattade det.

Men jag tror också att en evangelist hade sett lite längre. En handaffisch med anknytning till motorsporten, innehållande ett vittnesbörd av någon kristen motorentusiast om vad Jesus betyder, eller liknande. Ett sådant dokument i handen på besökarna hade kunnat betyda det mervärde som situationen kunnat bjuda på. Skrivna dokument har längre varaktighet. Det var f.ö. inte bara bilåkare som var ute.

Nu är det oftast det som kunnat göras men inte görs, som skaver. Men det kommer ett nytt event nästa år, om Jesus dröjer och vi får leva, då kanske den här bristen har åtgärdats. Det kanske t.o.m. har anställts en evangelist till dess.

Jag läser just Björne Erixons ”nödrop” i Dagen: Han avslutar med: Vi behöver en karismatisk väckelse i vår tid. Den är omistlig. Låt oss be om den och arbeta för den.

http://www.dagen.se/debatt/ett-n%C3%B6drop-f%C3%B6r-svensk-kristenhet-1.373532

Hindret för en folkväckelse

 

I en debattartikel i Dagen tog frilansjournalisten Marcus Jonsson upp frågan hur Lewi Pethrus såg på ämnet folkväckelse. Jag citerar några tankar:

”Varje projekt Lewi Pethrus drog igång hade människans behov i centrum. Allt från den första verksamheten i Filadelfiakyrkan som riktade sig till män i behov av humanitär hjälp till det sista stora projektet, ett politiskt parti. Människans själsliga och kroppsliga behov skildes aldrig från det andliga behovet. När personer togs ur missbruk och social misär upprättades de som människor och återfick det värde som de förlorat i samhället. Och det var detta som han arbetade oavbrutet för. En folkväckelse som skulle föra människor till ett bättre liv på jorden och ge evigt liv i himmelriket.”

”Det finns i dag en bred allmänhet inom kristenheten – och pingströrelsen är inget undantag – som saknar en grundläggande insikt i vad Lewi Pethrus stod för och gjorde. Samtidigt har just denna sommar öppnat för en renässans. Dels genom två böcker (Petter Danlings bok ”Lewis arv” som sammanfattar Lewi Pethrus egna memoarer och Olof Djurfeldts memoarbok ”I Andens vind” där en personlig skildring ges av pingstledaren), dels genom att Nyhemsveckan återkom till paradsången ”Löftena kunna ej svika” på ett sätt som saknat motsvarighet de senaste åren samt även visade ett u­tdrag ur Lewi Pethrus sista predikan.”

(LPs sista predikan handlade om att vi skall vinna dem en och en och vilket kräver ett visst tänkande, kanske tom omtänkande)

Nu tror jag inte att några böcker om LPs liv kan påverka dagens ledarskap och i någon nämnvärd grad inspirera till efterföljelse av LPs syn på uppdraget. Därtill har förfallet och avstegen blivit alltför markant. Om LP är ett efterföljansvärt exempel behövs det mer andlig dynamit under vissa etablerade cementhäckar, och jag talar inte om trädgårdsprydnader. Jag tror vi behöver en lägesförskjutning, från estradörernas ensidiga och högljudda budskap om hur man där ser på hur man skall tjäna Gud. Avståndet mellan estrad och församling har blivit för långt.

På frågan vad som hindrar en folkväckelse, svarade Lewi Pethrus: ”Underligt nog har jag även hos människor som vill räknas som gudfruktiga mött likgiltighet inför vår uppgift i tiden. Man har stannat upp i det andliga framåtskridandet. Ett oerhört påstående! Men det är så. De kan upplevas hårda men de är inte sagda med udden mot någon utanför kyrkan.

Vi har alltså stannat upp. Hur skall vi kunna tuffa igång igen?