För en sekulariserad människa ser kristen tro ut att vara kvalificerad ofrihet. Är man kristen är det mycket man inte får göra och mycket man måste göra. Vill man bli fri i sitt inre uppsöker man inte en församling utan en psykolog. Har Han som skapat människan ingenting att bidra med?
Jesus hade ett meningsutbyte med judarna som aposteln Johannes refererar i sitt sjätte kapitel. Judarna säger sig aldrig varit slavar under någon, de har Abraham till far vilket Jesus ifrågasätter eftersom de inte gör Abrahams gärningar.
Jesus svarade: ”Jag säger er sanningen: Var och en som ägnar sig åt synd är syndens slav. Slaven är inte kvar i huset för alltid, men sonen är kvar för alltid. Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria. Jag vet att ni är Abrahams barn, men ni vill döda mig därför att ni inte tar emot mitt ord. Jag talar vad jag sett hos min Far, ni gör vad ni har hört av er far.” –
”Vore Gud er Far skulle ni älska mig, för jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. Varför förstår ni inte vad jag säger? Därför att ni inte kan höra mitt ord. Ni har djävulen till far och vill följa er fars begär. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom.
Jesus säger att synd resulterar i ofrihet. Om man vill bli av med slaveriet, hur gör man då? Hur blir man fri? Så man kan göra det man vill. Det finns många exempel från bibeln, Saul och David är två sådana.
Saul var Israels första kung utvald av Herren själv. Han fick befallning av Herren att gå ut i strid och i grunden förgöra amalekiterna, allt skulle förgöras. Saul behöll dock det som han tyckte var av värde, tvärt emot Herrens befallning. När profeten påtalade detta för honom följde den ena bortförklaringen efter den andra. ”Folket ville behålla”, ”det skulle offras åt Herren mm”. (1 Sam 15). Ingen bekännelse, ingen ånger eller förkrosselse. Han insåg inte att han syndat mot Herren och var avsatt som kung, han ville dessutom hålla skenet uppe inför de äldste i Israel som om ingenting hänt.
Saul tänkte bara på sig själv, hur han skulle klara upp situationen, hålla skenet uppe. ”Jag har syndat, men bevisa mig den äran inför de äldste i mitt folk och inför Israel att du vänder tillbaka till mig så jag får tillbe Herren, din Gud.” Själv tyckte han att han fullgjort det han skulle. Hans liv slutade också olyckligt
David däremot, när han uppmärksammades på sin synd, blev han förkrossad och bekände den inför både Gud och folket. Psalm 32: ”Då bekände jag min synd för dig och dolde inte min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna – då förlät du mig min syndaskuld”. David slutade tänka på sig själv och i stället på vad han gjort, blev förkrossad och bekände allt inför Gud och blev därmed fri.
Sven Reichmann utvecklar dessa bekännelse- och frihetstankar i en bok som du kan ladda ner utan kostnad.
Viktigt och oviktigt 