– vi har samma väg att gå

Ett av kristenhetens stora sorgeämnen de senaste decennierna har varit svårigheten att behålla de äldre ungdomarna, våra 20-plusare, skriver Olof Edsinger i Dagen.

http://www.dagen.se/debatt/bjud-avgudarna-motst%C3%A5nd-1.393345

Ämnet har också behandlats i en bok av CH Jaktlund 2009, ”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar”. Marcus förlag. Boken bildade underlag för många möten o samtal i församlingar med författaren. Nu, sex år senare är ämnet fortfarande aktuellt.

Carl-Henric Jaktlund berättar i boken om tre tjejer som diskuterade ungdomars olika behov men kom inte riktigt fram. För att ta sig vidare behövde de diskutera och fundera tillsammans med någon äldre och kontaktade också dem i kyrkan. De sökte kontakt med de äldre men blev nobbade. De hade frågor men fick inget svar. Och det gällde inte bara dessa tre. En mer biblisk princip än att äldre skall vägleda de yngre går knappt att finna i bibeln. Om det brister här är det allvarligt.

Det är nog så att olika intressen separerar generationerna och många äldre har blivit mätta och belåtna, materiellt sett. Lite tillbakalutad i sin tro, nöjd med status quo. Bidrar ekonomiskt till viss del och besöker gudstjänsterna. Umgänget utanför den egna sfären sker i allmänhet inom åldersgruppen. Oroar sig kanske lite för utvecklingen i samhället. Är annars nöjd med livet.

Det är naturligtvis skillnad på att vara mätt i livet och ha förväntningar och aptit på detsamma. Måltiden är gemensam även om några hunnit till desserten. Vi befinner oss bara i olika faser. Avslutningen blir gemensam

Som pensionär blir livet lugnare. Vi har också varit unga en gång visserligen för länge sedan, men kommer trots det ihåg den tiden. Det var en annan tid med andra värderingar i både samhälle och församling. Värderingar som i tillämpliga delar behöver överföras till de unga. Det fanns det som var bra liksom en del mindre bra.

Om unga människor kan anklaga oss äldre för att inte ha tid med dem och deras frågor, är det allvarligt, det skall vi alltid ha. Om och när de unga behöver samtala om något med oss äldre skall vi naturligtvis med glädje ställa upp. Något kan vi säkert bidra med. Kunskap och erfarenhet är aldrig en tung börda.

Kanske kan en början vara att berörda församlingar bildar ett generationsråd med t.ex. fem unga vänner och fem äldre och tillsammans startar ett för alla välsignat samarbete. Vi skall ju åt samma håll.

Men det behövs två för att dansa tango och församlingsledningen svarar för musiken.:-)

Jag tycker inte vi skall se detta problem som olösligt, det behövs bara en insikt om att det är ett problem som dessutom kan växa. Jag kan mycket väl tänka mig att våra unga vänner också är ”en av dessa mina minsta” och därför föremål för Guds speciella omsorg.