”Frågar du Gud var du skall bo?”, läste jag i en rubrik i tidningen Dagen (25/9). Det finns säkert människor som gör det, och alltid har gjort det. Men frågar du Gud i dag om du skall bo kvar som du gör, nu när du blivit ensam, barnen utflugna och maken avliden? Tiden har gått och situationen har blivit annorlunda, stort hus och det känns faktiskt lite ensamt emellanåt.

En av mina bekanta nämnde om att det är synd att det finns så många äldre vänner som bor ensamma och knappt vågar sig ut, jag svarade att jag ska försöka ta tid att hälsa på Lisa lite oftare. Då påpekade han att ensamhet går att bota på mer än ett sätt och när jag ville veta vad han menade förklarade han:

”Lisa bor nu ensam i ett stort hus och du bor ensam i ett stort hus, varför bor ni inte tillsammans i ett av de stora husen? Då kan ni träffas så ofta ni båda vill och ensamheten är botad för båda två.”

”Det har jag aldrig tänkt på, sa jag, men, det är ju en stor sak.” Han svarade:  ”Ja, lite större än du är van vid, men inte oöverstigligt på något sätt. Prata du med Lisa, jag tror hon blir jätteglad och när ni blir överens så skall jag ta kontakt med kommunen och erbjuda dem att köpa ett av era hus för de flyktingar som vi väntar hit, då blir även dom glada.”

Tänk om det vore möjligt att du själv skulle få ett trivsamt gemenskapsboende tillsamman med en god vän, och samtidig ge möjlighet till ett gott boende för någon pressad flyktingfamilj, då tror jag att du har gjort något av vikt för dem som Jesus säger är hans minsta samtidigt som du själv mår bättre och är mindre ensam.

En vinst för alla.

Anledningen till dessa tankar är att jag såg i en tidningsartikel att det kan vara svårt att bli ensam, speciellt om man varit van vid att ha mycket folk omkring sig. Samtidigt finns många av de gamla vännerna kvar, en del av dem lever också ensamma. De lever ensamma på var sitt håll.

Många fler skulle ju kunna leva ensamma tillsammans. Det gäller bara att kliva över tröskeln till detta nya boende.