Vid de första tillfällena i lustgården var förmodligen Gud synlig för Adam och Eva, han visste nog också var dom var. Kanske frågan var retorisk och kunde uttydas, varför gömmer du dig? Adam och Eva hade gjort något de var förbjudna att göra och fruktade för konsekvensen och smög sig därför undan. Tillfrågade om vad de gjort skyllde de på varandra och ytterst på ”ormen”.

Det är ett beteende som följt med människorna genom tiderna, att vi håller oss undan och Gud är den som frågar var vi är. Historien indikerar också att det är människorna som håller sig undan, inte Gud. Den osynlige guden frågar människan, var är du?

Men synden hindrar oss från att ta den utsträckta handen, trots att Gud försäkrar gång på gång att han är villig till försoning. Men vi har så svårt att tro på hans löften, vi skulle vilja se honom, höra honom säga det vi vill höra.

Men Gud är inte osynlig eller ohörbar, han talar genom sina profeter, t.ex. Jesaja:

Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren, Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull.

Genom historien har människan velat se Gud. Men i syndafallet när hon blev delaktig i kunskapen på gott och ont blev synfältet begränsat och bländad av sin nya kunskap så hon såg bara sig själv, Gud blev osynlig för henne. Då blev det lättare att göra sig andra gudar som var möjliga att se och dyrka som Gud. Guldkalven i öknen var ett tidigt resultat av detta behov, att se där man inte kunde se.

När vi tar ett långt steg genom historien och alla Guds kontaktförsök med sitt folk var uttömda och han för sin egen rättfärdighets skull måste åstadkomma en försoning sände han sin son, Jesus, för att möjliggöra den försoning som Jesaja, ca 700 år tidigare fick framföra. Det var det optimala offer Gud kunde ge för göra det möjligt att rädda de människor som skulle räddas. D.v.s. de som var villiga att ”gå till rätta med Gud”.

När Jesus kom kunde man se, och ändå inte tro. Man dödade honom. Men döden kunde inte behålla honom. Innan han gav upp andan på korset sade han de ord som var svaret på varför han blev dödad: ”Det är fullbordat”.

Han blev det offer Genom vilket vi kan nalkas Gud och med honom gå tillrätta med vår synd, lämna den och nå det mål som Jesus uttalade innan himmelsfärden:

Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er?  Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.” (Joh 14:1)

Den vägen känner ni, skriver Johannes, och den finns också utstakad i det Ord som apostlarna,de som levde med Jesus, beskrivit som en smal väg, men en väg som leder hem.