En kameleont ändrar färg efter omgivningen och tar upp bakgrundens färg för att inte synas. Många av de varelser som Gud skapat har en förmåga att smälta in i omgivningen för att dölja sig för sina fiender. För dem är det en fråga om överlevnad.
På sätt och vis är det naturligt även för människor att anpassa sig till givna förutsättningar. För en församling med uppdrag från Gud är det emellertid ogörligt att växla färg efter omgivning. Där finns ett givet program att följa, Bibeln. Där är färgen given
För ett politiskt parti är det annorlunda. Där finns också ett program, partiprogram antaget i demokratisk ordning, men där är det tillåtet att både försöka leda och följa opinionsvindar i samhället, allt efter hur utvecklingen framskrider och det folkliga stöd man har. Om det politiska programmet vilar på en grund som tidigare generationer funnit leder till demokrati, rättvisa och jämlikhet är det väl något gott och det finns anledning att fortsätta på den vägen, även om man inte alltid lyckas fullt ut. Vi är alla ofullkomliga.
De storheter som låg till grund för vårt lands välstånd, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen tonar bort allt längre i fjärran till förmån för andra ”värden”. Arbetar- och nykterhetsrörelserna på grund av borttappade ideologier som nyligen fått förnyad aktualitet i Kommunals visade brist på moraliska riktmärken. Makten har en förunderlig förmåga att korrumpera människor med i övrigt normalt omdöme.
Frikyrkorörelsen då, den tredje storheten en annan stark faktor när demokratin grundades. Varför har frikyrkorna tappat ”stinget”, om vi nu har tappat det? Faktum är att vi blivit allt betydelselösare som aktör i vårt samhälle. I takt med att vi fått det bättre materiellt sett har vi förlorat mark på det andliga planet. Vår levnadsstandard har delvis format vårt tänk och tagit vår tidigare frimodighet ifrån oss. Det tror jag vi kan konstatera utan att bli alltför pessimistiska. Vi som är världens salt har tappat en del av vår sälta, dock inte allt.
Israel, Guds eget folk råkade ut för samma sak. När de blev materiellt rika glömde de bort Gud som välsignat dem med rikedomen. Men Gud står fortfarande fast vid sina löften för folket och vi har inte sett slutet ännu. Jesu egen verksamhet började med att ingripa i ett bröllop och vi har att se fram mot ett bröllop som en grandios final som följer efter den här tidens vedermödor.
Jag tror vi gör väl i att rusta oss för den strid som föregår brölloppet. Det gör vi delvis genom att beväpna oss med kunskap i vad Ordet säger, bl.a. om den här tiden.
”Anta utmaningen”, bibelstudieplanen på Facebook är ett sätt att styra, disiplinera och utrusta oss så vi bättre kan förstå tiden. Jag tror också att ju kunnigare vi är i ordet, ju lättare har vi att, när tillfälle ges, våga vara frimodiga med vår tro i vårt närområde
Kyrkan/församlingen i sitt, den enskilde medlemmen i sitt. Båda lika viktiga.
”Får du ej främst uti ledet stå, verka Guds verk i det tysta då. Gud som i det fördolda ser, blott efter trohet lön dig ger.”
Gud använder nog inte vår värderingsskala ”när han delar ut medaljer”.
Viktigt och oviktigt 
Stig,
Är inte ansluten till Ansiktsboken och vill inte bli det heller men är nyfiken på vilka som ligger bakom Bibelstudiumet där.
Finns det en viss risk för styrning genom att exempelvis hålla sig till vissa teman, överbetona dem osv eller är det en Bibelläsningsplan för hela Bibeln?
Sedan ser jag en risk i att följa någon annans plan. Du vet ju hur det är, man samtalar med Gud och sedan visar han ibland därefter en text i Bibeln som svar på ens funderingar.
En kollektiv studieplan stimulerar exempelvis inte den frikyrkorörelse du talar om?
Om alla Ansiktsböcker läser samma text blir det även en lägre grad av bredd och djup i en gemensam bästa förståelse.
Skulle vara intressant att få en kort beskrivning av Ansiktsbokens Bibelläsningsplan, hur den är uppbyggd och vilka som leder den.
/Ulrika
GillaGilla
Ulrika!
”Anta utmaningen” är en grupp som bildats på Facebook ochuppmanar till att läsa bibeln. Det finns en studieplan för detta med daglig läsning där slutresultatet är att man läst hela bibeln på ett år. Inga förpliktelser medföljer, endast en uppmuntran och en hjälp att fullfölja sin läsning.
Jag har själv gått med tillsammans med ca 2500 andra och upplever det mycket positivt.
ALLT Guds ord är till nytta.
Vänliga hälsningar
/Stig
GillaGilla
Stig,
Metod: ”studieplan för detta med daglig läsning .”
Mål: ”läst hela bibeln på ett år”
?: ”en hjälp att fullfölja sin läsning.”
Det kan vara en smaksak, hur man vill läsa, som det handlar om.
Samtidigt går tankarna till när min förre man och jag gick i ”parterapi”. Vi var bara 2 st + ”terapiledaren.” Vi fick uppfifter, tips och ”uppmuntran”. En av uppgifterna var att äta middag tillsammans ett visst antal gånger i veckan. Inte började vi älska varandra efter det. Vi var inte intresserade av en relation.
GillaGilla
Jag förstår vad du menar Ulrika. I min ungdom hände det några gånger att jag kände mig likgiltig inför Guds ord. Innerst inne visste jag att kärleken till Bibeln var det viktigaste i mitt liv. Jag bad då med stor iver: se därtill att jag har dina befallningar kära, Herre behåll mig vid liv efter ditt Ord.
Jag tror knappt att det finns nån annan bön som Gud hellre hör…
GillaGilla
Torbjörn,
Det du delar leder tankarna tillbaka till hur det var när Bibeln blev levande för mig. Första tiden läste jag den för att lära känna Gud. Jag hade tiden innan upplevt en total förvandling i min syn på Fadern. Innan trodde jag att han var straffande och inte gillade mig. Att få upptäcka att han hade samma syn på mig som på alla andra människor var en revolution. Så ville jag vittna om denna kärlek till alla människor, kanske främst barnen. Jag ville hjälpa dem förstå hur Gud skapat varje individ och hur dyrbar hon/han är i Faderns ögon. Den Helige Ande och Jesus fick jag mer kännedom om med tiden. Hela dagarna kunde jag sitta på golvet bakom kassadisken i min butik och rita skisser och pyssel om Gud och skapelsen för barn. Det hela utmynnade till slut i en pysselbok som kom till av kärlek om den Faderskärlek som jag fått utan förtjänst och genom Guds nåd. Sedan började det hända saker med tiden i mitt tänkande kring Guds ord. Det började handla mer om att ha så många ”rätt” som möjligt, att få så mycket kunskap som möjligt. Där någonstans tror jag att jag tappade bort den första kärleken. Jag kan ha fel men när man läser kristna media, bloggar och går till sig själv verkar det som att man antingen älskar Gud och blundar för Bibeln eller älskar Bibeln och struntar i Gud. Vilket givetvis inte går ihop. Sedan är jag övertygad om att det finns människor som kan älska Gud fastän de inte har tillgång till Bibeln. Gud har ”lagt Bibeln i deras hjärtan” vilket yttrar sig i att de människorna visar Guds kärlek i överenstämmelse med Bibeln utan att de själva vet om det. Och tvärtom finns det exempel på motsatsen där människor gärna talar om Bibeln och säger sig tro på den men utför de mest bestialiska handlingar. Nu kanske jag blev lite långrandig igen. Tack och lov fick en broder upp mina ögon på att min kärlek höll på att förvandlas till opersonlig kunskapsinhämtning. Att det inte var relationsbygge utan kunskapsbygge som hamnat i fokus. Förlåt om jag uttrycker mig suddigt.
GillaGilla
Tillägg,
”Innan trodde jag att han var straffande”
Egentligen menar jag att jag innan trodde att han var orättvis och diskriminerande. För visst straffar Gud orätt som avguderi tex. Tänker på guldkalven.
Vet inte riktigt hur jag ska förklara Guds rättvishet och icke-diskriminering men den är av en helt annan sort än vad man menar i politiken.
GillaGilla