Är en pappa viktig?

Jag är ett s.k. skilsmässobarn som växt upp utan en pappa. Det har alldeles säker påverkat mig under min uppväxt.

När jag var tretton år gifte mamma om sig och jag fick en pappa. Men jag gjorde det inte lätt för honom. Till en början försökte han nog men jag hade utvecklat en attityd som var svårforcerad för honom – och mamma naturligtvis. Jag utvecklade en sorts destruktivt sätt att förhålla mig. Jag saknade helt självförtroende, blev folkskygg och osäker på det mesta.

Jag trodde att ingen brydde sig om mig. Ingen pappa hade jag som kunde kärleksfullt korrigera dessa tankar utan de fick fritt spelrum. När jag tänker tillbaka på den tiden är det med en känsla av sorg och ett visst vemod. (En situation som faktiskt gör det lättare att förstå hur ett ensamkommande barn kan uppleva sin situation).

Utan att riktigt förstå varför, upplevde jag vid ett tillfälle starkt förståelsen av vad som fattades mig i en diskussion med mina egna barn. Helt plötsligt slogs jag av det faktum att de hade i alla fall en far att prata med. Det hade fattats mig och nu upptäckte jag det.

Är pappan, en fadersgestalt, verkligen så viktig för sitt barn? Ja, jag tror det.

Jag tror dessutom att Guds modell i skapelsen med Adam och Eva är den optimala lösningen för familjen. Ett gemensamt ansvar stärker banden och enheten, liksom det skapar trygga barn. Den förvillade tanken att en familj kan se ut hur som helst, t.o.m av samma kön, är synnerligen barnfientlig.

Den moderna feminismen håller på att slå sönder den gemenskap som far och morrelationen utgör och frukten blir ett kärlekslöst samhälle där alla söker sitt i stället för gemenskapen. Då blir vi lätt hårda och kalla. Vi har bara sett början på problemen ännu. Kampen för jämlikhet skulle vara mycket mer framgångsrik utan feministaktivisternas aggresiva tro på sin egen särskilda betydelse.

Både som barn och samhälle skulle vi behöva att vår gemensamma Fader i himlen fick utöva sitt inflytande både på radikalfeminister och mer normala människor.

Nu har Sveriges riksdag dessutom fattat beslut att göra pappan helt överflödig genom att tillåta insemination av ensamstående kvinnor. Man bestämmer att barnen skall vara utan pappa, redan från början. Hur taffligt får man tänka och ändå vara riksdagsman, t.o.m. regeringsföreträdare?

Det här inlägget utgör ett upplevt exempel för att exemplifiera hur väl en pappa behövs och saknas när han inte finns. Den erfarenhet har jag och kan säkert kännas igen av många som saknat fadersstöd.

När jag fyllt tjugofyra år fick jag ändå uppleva att det finns en kärleksfull Fader i varje människas liv. Har han inte funnits tidigare så sök honom. Den som söker honom finner honom också.

Jag har vandrat med honom sedan dess. Det blir 60 år i år och fortsätter, och fortsätter – och fortsätter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s