En frihandsteckning – den kortare versionen

Är festen över nu, och är det dags för den stora separationen. Att måltiden är färdigäten och tiden lider mot sitt slut börjar bli uppenbart för många och finalen närmar sig snabbt. Många tal (predikningar) har hållits, de flesta har fallit i glömska. Det har på sistone varit spretigt och rörigt i den Godes team. En viss förvirring har utbrutit innan ledarskapet definitivt sätter ner foten och bestämmer att vi har en gemensam Gud för alla religioner. En gammal slogan dammas av: ”Vi gillar olika”.

När människorna så småningom upptäckt finessen med det upplägget infinner sig lugnet, samvetena har dövats och ingen känner sig kränkt. Enhetstanken är nära, vi kan fortsätta evangelisera med ett för alla religioner gemensamt program. Alla har något att bidra med. Vi kan höra hurraropen från djupen, hurra vi är på väg att vinna slaget om människorna. Det ser också ut som den Onde har ett visst övertag, han är livaktig och breder ut sig allt fräckare. En viss överströmning till den Ondes program har också blivit resultatet av detta. Han lockar med en ny frihet som kan användas för att fylla det egna behovet. En färgglad flagga har lanserats som en viktig symbol för denna nya frihet.

Å andra sidan har också en viss grad av underskattning visat sig i världslaget, en del säger t.o.m. att man redan vunnit och förbereder sig för festen, som man tror blir en osannolik orgie i vällust. Som i alla finaler är det bara två parter inblandade. Man kunde förvänta sig en framflyttning av kämparna och en viss trängsel om fördelaktiga positioner inför striden men det verkar lite håglöst, speciellt i den Godes trupp. En del av den Godes supportrar förlitar sig också på att gamla kontakter och tidigare lobbyarbete skall ge resultat. Bekvämt tillbakalutade avvaktar man utvecklingen.

Efterhand blir den Ondes aggresioner allt grymmare och de Goda börjar misströsta. När sedan den förstärkning som skulle komma uteblir,och dessutom börjar svikta, sjunker modet ytterligare. Ryktet gör gällande att man i Jerusalem inte heller har kunnat hålla stånd utan har tvingats överge vissa positioner. Situationen börjar bli prekär och de som ändå hittills hållit stånd börjar förstå att nu måste vi få den utlovade hjälpen. Man söker febrilt i gamla bortglömda dokument efter nedtecknade utsagor om vad som väntar. Helt plötsligt ser den Onde chansen att en gång för alla göra sig av med det förhatliga folk som alltid stått i vägen för hans planer, Israel. När han vill förverkliga detta och tillsammans med hela sitt lag startar fälttåget mot Israel hörs plötsligt ett ljud, ett starkt ljud av en basun . . . .

”Strax efter de dagarnas nöd ska solen förmörkas och månen inte längre ge sitt sken. Stjärnorna ska falla från himlen, och himlens makter ska skakas. Då ska Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk ska jämra sig när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet. Med starkt basunljud ska han sända ut sina änglar, och de ska samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ände till den andra.
”

(Matt. 24:29-31)

Och jag såg en ny himmel och en ny jord, skriver aposteln Johannes