Gud är inte religiös, säger en av Svenska kyrkans högre utbildade ledare, biskop Åke Bonnier i Dagen. Han, ärkebiskopen, ett antal biskopar och andra prelater har planerat att införa en form av dubbelkommando i Svenska kyrkan. Gud är större – än religionerna!?

Han är en av de ledare som förstår bibeln på sitt eget sätt och använder den förståelsen till att bortförklara det som inte behövs och lägger till där han anser det fattas, en religion t.ex.

Han använder samma teknik som ormen en gång använde mot Eva, ifrågasättandet, ”skulle Gud ha sagt”. När Djävulen frestade Jesus i öknen gjorde han likadant.

Åke Bonnier börjar sin recension med att Bibeln talar om ”att vi kristna tror att Gud har uppenbarat sig på ett unikt sätt i en judisk man som levde i ett begränsat geografiskt område under en begränsad tidsperiod. Vår tro är att han de facto uppstod från de döda och att han i dag genom enheten med Gud är närvarande mitt ibland oss.” OK, så är det. Här smeker han oss medhårs, allt är ju inte fel. Men så går han vidare:

Men, har denna tro monopol på sanningen, frågar han? Sedan gör han som Djävulen, försöker att få den att betyda något annat – också. Så att han får plats med fler religioner.

”Bibeln måste, menar jag, ses i ljuset av bibelforskningen och relaterat till vårt eget sammanhang. Det gör den inte mindre helig”, påstår Åke Bonnier. Bibelforskning?

Sedan mer än 150 år har den textkritiska teologin, som bl.a. Svenska kyrkan ledarskap anammat lärt oss att människan är kompetent att bedöma vilka texter i bibeln som är äkta och skall tas på allvar. Men, man behöver inte läsa särskilt många av dess verk förrän man finner att alla bibeltexter någon gång förklarats ogiltiga med hjälp av fina argument, skriver Sven Reichmann i sin bok Historiens Gud, Judarna och fortsätter:

Men sedan har andra kommit med andra, minst lika förnuftiga argument för att ”bevisa” att just den förkastade texten måste vara äkta. Det har hänt mer än en gång.

Hela kyrkohistorien vittnar för övrigt om att olika människor kan läsa samma texter och få ut så olika innebörd att de till sist råkar i krig med varandra. Slutsatsen blir därför att vi bör misstro vår förmåga att förstå Ordet i stället för att misstro själva Ordet.

Hur skall man då läsa för att undgå misstag? Jo, för det första bör vi besinna att en biblisk sanning inte bara står på ett ställe i Skriften. Är den viktig skall vi vänta oss att finna den i massor av texter. Gör vi inte det är vi antagligen på fel spår, skriver Sven Reichmann.

En andra säkerhetsregel är, att när vi tycker oss finna en biblisk sanning skall det inte finnas texter som tydligt och klart säger emot det vi funnit. För det tredje bör man vara försiktig vid sk allegorisk bibeltolkning. Denna behandlar bibeltexter som om den var liknelse och inte klartext. En stor del av budskapet ges oss just i liknelsens form, inte bara Jesu liknelser utan lika mycket hos profetiorna i GT. I detta sammanhang är det viktigt att man inte godtar en tolkning förrän man funnit andra texter som säger samma sak fast i klartext. Gör man inte det, kan man få bibeln att handla om praktiskt taget vad som helst.

Paulus visste vad som skulle hända och skrev i Apg 20: ”Ja, bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen för att dra över lärjungarna på sin sida. Var därför vakna och kom ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, aldrig har slutat förmana var och en av er under tårar.


När vi läser och hör Åke Bonnier, Antje´Jacklen, Eva Brunne m.fl, som har tillägnat sig utbildning från div. akademiska institut skall vi dra öronen åt oss. I sina försök att hoppa långt gör dom övertramp som ibland blir överydliga. Ibland bara tydliga.

Den vänsterpolitiska agendan har lämnat tydliga spår i Svenska kyrkan