Att försvara sanningen

Jag skrev i mitt förra blogginlägg om hur människor/länder kände sig tvingade att bygga upp ett starkt försvar mot tänkta fiender. Behovet är ytterst sett ett av Satan påhittad nödvändighet. Han påbörjade förförelsen redan genom Eva i lustgården. Det har allt sedan dess förföljt människan och tvingat henne till att försvara sitt revir. Ibland mot Gud själv.

Historisk sett är ett väpnat försvar välbetänkt. Länder har ju sedan gammalt erfarenhet av hur främmande härar varit på krigsstigen. Jag reagerade främst på att man alltid säger att krigsindustrin är till för försvar, även om man har annat i sikte. Det är en förvrängning av ords betydelse, något som många av oss blivit vanda vid i andra sammanhang också.

I globaliseringens tidevarv krymper avstånd och jorden blir därmed mindre. Tidigare generationer har dessutom åstadkommit godtyckliga gränsdragningar mellan folk som de upplever som orättvisa. Det underblåser missnöje och skapar konflikter som utnyttjas av olika maktsugna människor med ofta dolda ”försvarsintressen”.

Därav detta kaos, speciellt synbar i Mellanöstern med Israels existens som en nagel i ögat på ett betydande antal fientligt sinnade länder. Detta förhållande har sin egen dynamik, delvis illustrerat av Anna Karin Hammar, en präst i Svenska kyrkan, känd som en ivrig antisemit. Utan sitt väpnade försvar skulle Israel stå sig slätt.

Apropå det här med försvar, det har aktualiserats ett annat område som behöver försvaras Nämligen försvaret av evangeli sanningar, apologetik kallas det på teologiskt språk. Det finns de som menar att evangeliet försvarar sig själv, utan några särskilda apologetiska insatser. Det är nog ett önsketänkande.

I bibeln pågår en kamp för tron från början till slut, Jesus mot fariseerna och sadukeerna, Paulus mot judaisterna och hedniska visdomslärare, Jakob mot en död och teoretisk tro, Petrus mot Kristusförnekelsen och libertanism, Johannes mot gnostiska tendenser.

Att det finns kyrkor som sjunger lovsånger och talar allmänt väl om Jesus tror jag är otillräckligt, i den mån det förekommer.

Hade David Wikersson rätt när han på sin tid talade om församlingarnas apati, en modlöshet som han tyckte sig se? Om det är så måste vi be till Gud att han väcker vår längtan att tillsamman åter förkunna och försvara evangeliet. Det är bara han som genom sin helige Ande kan påverka oss i den riktningen, Även om det känns obekvämt i vår ombonade tillvaro är det den vägen vi har att gå.

Jag tror att det är viktigt att vi blir klara över VARFÖR vi behöver Jesus, inte bara ATT vi behöver honom. Det är en uppgift som förvisso ligger på ledarskapet, men också på den enskilde kristne. Är alla alldeles klara över varför vi behöver Jesus?

Jag tror att många församlingar har det så att pastorerna svarar för den ev. apologetiken och församlingen för det den blivit bra på, servering och vissa andra av pastorerna delegerade tjänster. En bättre fördelning av uppgifterna vore möjligen en dellösning.

Det drar ihop sig till fotbolls -EM framöver ser jag. Fotboll är en lagsport som består av försvar, mittfält och anfall. Den fördelningen har en viss organisatoriskt likhet med hur en församling fungerar. Finns inget, eller dåligt, försvar så hjälper det inte hur många mål man gör. (människor man vinner). Man förlorar matcher och tränaren (pastorn) förstår att han måste lägga om taktiken? Tillsamman med sitt lag (församlingen) lägger han sedan upp en ny taktik. Kanske resultatet blir ett bredare försvar och en bättre match.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s