Jag kommer ihåg Aktuellts studiereporter, hur hon frågade Israels ambassadör om inte Israel själv tyckte sig ha skuld till förföljelser. Då passade det att placera skuld hos offret. Det var en situation. En annan är situationen i det översexualiserade samhälle som skapats gemensamt av RFSU, RFSL, och delar av pressen, som medfört en förfärande brist på förmåga bland vanligt folk att orientera sig i ämnet. Var placeras skulden?

Det har medfört konsekvenser, speciellt för kvinnor som blivit offer för den nya synen. Den kvinnofrid som instiftades redan av Birger Jarl gäller formellt ännu men har överspelats gång på gång. Svårigheten att upprätthålla den beror till stor del på de lobbygrupper som har ett annat intresse och som nämnts ovan. Dels på kulturkrockar.

Samhällets sedan många år etablerade värdegrund undergrävs med hjälp av statligt finansierade lobbygrupper. Men eftersom staten, politiska partier, har många av sina väljare i dessa grupper så favoriseras de, och kvinnor kanske speciellt de yngre finner sig i någon mening oskyddade. Bortsett från pillret.

Apropå det här med oskyldigt offer. Det är naturligtvis aldrig offrets fel att de blir just offer.

Kvinnorna har naturligtvis rätt att agera som dom vill, vi lever ju i ett fritt land, (än så länge i alla fall) klä sig som man vill, vara var man vill, dricka som man vill, gå hem med vem man vill, kort sagt vara den lobbyisterna påstår att man vill vara, men man får fortfarande säga nej tack om man inte vill och skall bli respekterad och lämnad i fred, i vilken situation som helst.

I den bästa av världar skulle det kunna fungera. Det är aldrig offrets fel, om det inte gäller judar förstås, där gäller annat mått. Det är riskabelt att vara kvinna liksom det är att vara jude. Skillnaden i bemötandet ligger i att juden är hatad men kvinnan vill man ”älska med”, som det så vackert heter. Eller visa sin makt över.

Kan den här situationen förbättras på något sätt. Stanley Sjöberg föreslog i ett liknande sammanhang att det kunde vara till fördel om budskapet om det, för gruppens egen trygghet, var mindre provocerande. Det mottogs inte med någon entusiasm precis, varken av sekulära eller kristna företrädare. (Här finns tydligen gemensamma intressen) Det var inte Pride i sig han hade synpunkter på. Man kan vinna respekt genom att agera annorlunda, verkar han mena. Men det är emot gruppens intentioner, det är inte respekt man söker, det är konfrontation.

Åter till kvinnofridsfrågan, kan något göras för att återfå den utan att ge upp friheter?

Det har blivit alldeles naturigt att människor i olika skeden av livet försäkrar sig mot oönskade händelser som kan inträffa. Man tar försäkringar mot stöld, olycka, brand, överfall, villalarm, sjukdom osv. Det är alltså den som riskerar att lida skada av något som man försäkrar sig och betalar ibland dyra försäkringspremier.

Exempel: Den som är dålig på att simma men behöver svalka sig, kan välja att simma rakt ut i havet och hoppas att orka tillbaka. Hon kan också välja att simma utmed stranden och även där bli svalkad. En säkerhetsförsäkring? Men, hon får själv välja. Den taktiken kanske kan användas även i andra sammanhang.

Det som anses vara dyrbart kanske är värt att skyddas lite extra. Så simma lugnt, tills hajarna i vattnet är oskadliggjorda.