. . . mångas tysta bön i våra dagar

Att andlig sång har en påverkanskraft på människor får vi belägg för titt som tätt. I det profana Sverige vårdas vår nationella sångskatt bl.a. genom Allsång på Skansen och på andra ställen där publiken samlas för att sjunga tillsammans. Man gläds åt att sjunga gamla örhängen som mormor känner igen och kan texten till och glatt sjunger, tillsammans med en massa ungdomar. Den gemensamma sången skapar glädje och gemenskap.

Är det igenkännandet som är nyckeln?

Det frikyrkliga Sverige ser det inte så. Förr sjöng hela kyrkan gemensamt om Jesus, i sånger som berörde människors både känsla och vilja, man kände igen dem och deltog med glädje. Mötespublikens medverkan, tillsammanms med en engagerad sångarskara lyfte gudstjänsterna. Sångerna var välkända långt utanför kyrkan och många kan vittna om den påverkan de hade. Våra sång- och musikmöten, anpassades för att möta detta behov, drog mycket folk till våra kyrkor, och var ofta ett led i en utåtriktad offensiv. Det är en form av kontakt som försvunnit i hanteringen. Det kan man sörja över.

Även om dagens ungdomar inte kan texterna till dessa sånger kan ändå formen återupplivas med texter som talar till dagens mötesbesökare. Det är inte där problemet sitter, det sitter i ett feltänk i grunden. Att allt skall ske från estraden, och med utvalda deltagare, i någon mening godkända och legitimerade. Mötesbesökaren måste bli en deltagande faktor igen.

När en behovets människa själv får delta i sånger, alternativt lyssna till sång, med text som har med Jesus och befrielse från synd att göra, har det redan skett en delseger, en liten bekännelse. Renheten i Jesus blir en kontrast mot synden i det egna livet och den helige Ande får möjlighet att peka på att förändringen finns inom räckhåll. Det är klokt att använda de medel som svarar mot ett inneboende behov hos de människor vi vill nå. Det har sången, och alla vet det. Jag tror också att den som upplever delaktighet i sången också får kortare väg till en djupare delaktighet.

Det är egentligen obegripligt hur vi kunnat hamna i den här situationen. Vi har avhänt oss ett av de effektivaste sätten att skapa kontakt med människor som älskar den här typen av sång. En kontakt som är till stor hjälp för en fortsättning på vägen, och jag har väldigt svårt att se den avvecklingen som välbehagligt i Guds ögon.

I stället får församlingen passivt sitta och lyssna till ”örongodis” framfört av specialister. Ja, men det är väl bara att sjunga med, säger de. Visserligen är det ofta nya sånger och samövade i ”lovsångsgruppen”, men sjung med i alla fall. Vi sjunger ju till Guds ära!

De som tycker så, har ett sorts underutvecklat sätt att förhålla sig till sång och musik i gudstjänsten. Det är ju faktiskt en församlingens angelägenhet. Det blir än allvarligare om man hanterar också andra uppgifter i församlingen på liknande sätt. D.v.s. att församlingen står vid sidan och tittar på, och några få som agerar – eller inte agerar, i mer eller mindre viktiga frågor.

Och nu kära lovsångsledare, udden är inte riktad mot er utan mot de ledare som förlett er att tro att detta blir det understöd i gudstjänsterna som Herren behöver, det är det inte. Det är en form av ”följajohnsyndrom”, ursprungligen lanserat i Uppsala. Många av er borde leda en större eller mindre kör, leda församlingssången, hjälpa unga blivande sångledare att utvecklas och inspirera till andra sång- och musikinslag.

Sången i våra gudstjänster bör inte fördelas och ledas av några få, den är viktigare än så.