– och vi firar Jesus födelse – med eller utan Kalle Anka

Vi håller våra traditioner levande, även om sättet, och ibland också anledningen tappats bort under vägen. Gemensamt är att i princip hela världen firar Jesus födelse, även om det sker i olika former. Mycket olika former faktiskt.

Jag såg f.ö. just på TV att Lucy, vetenskapens påhittade urmoder ni vet, levde större delen av sitt liv i träden därför att hennes ben var svagare utvecklade än överkroppen, hm. Jag kommer just nu inte ihåg vilken ålder man gett henne, det varierar väl – över tid! Jag har heller inte hört något om hon hade någon partner, för släktets fortbestånd. Viss vetenskap kan verkligen koka soppa på vad som helst när det gäller att komma undan Gud.

Jesus födelse låter som en saga och måste därför kryddas med många tomtar och julkrubbor för att kunna sväljas. Födelsen verkar så orimligt så även högt uppsatta kyrkans män, med uppgift att förkunna Jesus, talar om att det fortfarande finns plats i historiens skräpkammare. Det talas framförallt av dem, som har nära till denna kammare.

Många finner det naturligtvis stötande att tala om en allsmäktig Gud som låter sig födas som en människa i ett stall. Man har därför vänt ut och in på en del kristna grundtankar och bytt ut dem mot sin motsats. Ett sådant byte möter vi t.ex. när det sägs att det inte var Gud som skapade människan till sin avbild utan att människan skapade Gud till sin, man formar den Gud man ville ha och kännner sig bekväm med. Nu riktig jag ser hur f.d. ärkebiskopen Hammar börjar klippa med ögonen och nicka förnumstigt. Och apropå det här med att vara Guds avbild – vem är då Gud? Och vad menar man med ”avbild”?

Avbilder kan man få genom att gjuta tennsoldater som är gjorda i samma form, de blir lika varandra, en sorts avbild. Är det så vi skall förstå oss själva som Guds avbild? En förminskad upplaga av Gud, skala 1:100?

Vi kan se det på ett annat sätt också, skriver författaren och bibelläraren Sven Reichmann. Efter många års äktenskap har jag på många vis hunnit bli lik min hustru, skriver han. Inte för att jag skulle vara gjuten i samma form som hon utan för att jag levt ihop med henne och identifierar mig med henne. I den meningen ser vi avbilden som en dynamisk process. Den är inte given en gång för alla, det tar tid innan den växer fram. Man måste också välja att vilja formas av varandra. Inget sker i sömnen eller mot ens vilja. Och denna levande avbild kan bara bestå så länge vänskap och gemenskap får råda. Skulle vi bli ovänner så skulle det antagligen medföra att likheterna förbyts i sin motsats.

Det finns alltså en annan sorts avbild, en som som uppstår ur gemenskap och kärlek. Den man älskar blir man lik. Den likheten är inte statisk som tennsoldatens. Den finns så länge gemenskapen varar, inte längre. Kan det vara den sortens avbild Gud ville? Det är svårt att veta precis vad Gud ville med skapelsen, men om vi förstår hans intentioner rätt ville han att vi skulle bli så lika honom själv som möjligt.

Kommer den tänkta avbilden att i sin tid fullkomnas? Ja, jag tror det. Den kommer att återfå den status den från början var tänkt att ha? Genom Jesu födelse, död och uppståndelse gjordes det möjligt. Genom hans återkomst kommer det att ske.

Jesus födelse blev en vändpunkt i människans historia, hans återkomst blir en slutpunkt.