Selma Lagerlöfs bok, Körkarlen avslutas med en viktig bön: ”Herre, låt mig komma till mognad innan jag skall skördas.” Om någon bön kan uttrycka livets mening i en enda sats, så bör det vara denna, skriver Sven Reichmann bl.a. i sin bok, På väg, varur jag hämtar några citat:
Vad vill det säga att vara mogen? Hur skall det liv se ut som som man kan lämna med jämnmod, kanske med tacksamhet för det som varit? Blir man i någon mening färdig med sitt liv? Mognad är ingenting man gör själv. Det är något man tillåter genom det som sker i livet. Det finns något av en tillåtende passivitet i mognaden. Man kan förhindra den, men man kan inte skapa den. Man kan välja mognadens väg när vägskälen kommer, men man kan inte skapa själva vägskälet. Här möter vi den kristna trons grundtanke att man inte förvandlas av sina gärningar utan av sin tillit till någon som är större än man själv. Man kan ta emot men man kan inte själv skapa.
Den kristna tron har just som syfte att föra människan till ”full mognad intill Kristi fullhet” (Ef 4:13). Så bönen som Körkarlen till sist får be är viktig för varje människa. Ingen vill dö i förtid! Och det kan man trots allt göra även vid 90 års ålder.
Mognadens motpol är barnsligheten. Denna skall ställas i skarp kontrast till till det barnaskap som den kristna tron talar om. Ty om Gud finns och har den kontroll över mitt liv som jag aldrig kan utöva själv, så är det både viktigt och naturligt att jag lever i den tillit som som är barnaskapets signatur. Om man mognar i och genom detta sitt barnaskap blir man inte bara mottagande utan också utgivande.
Barnsligheten är något helt annat. Det står för en livsstil där man aldrig kommer längre än sina egna behov.
En mogen människa är alltså lika vaken för andras behov som för sina egna. Mognaden beskrivs därför i det som på kristet språkbruk kallas det dubbla kärleksbudet. Det lyder: ”Du skall älska Gud över allting och din nästa som dig själv”. Det budet är lätt att misstolka som ett krav på kärlek i alla väderstreck. Många klarar ju inte ens av att älska sig själva. Och att andras behov kan få väga lika tungt för mig som mina egna. Detta betyder inte att jag skall axla all världens bekymmer. Det kan jag inte och är inte heller kallad att göra. Uttrycket ”min nästa” syftar på mina närmaste. Man väljer dem inte alltid
Mognad är alltså att kunna se också andras behov. En mogen människa har därför lärt sig att lyssna, ändå drunknar hon varken i sina egna eller andras behov. När man möter människor som är dåliga lyssnare ser man nämligen två kategorier: de som lyssnar för lite och de som lyssnar för mycket. Den första gruppen är de självsäkra. De lyssnar bara i syfte att höra något som gagnar dem själva. Så snart de hör något som de inte kan använda sig av är de som döva. De som hör för mycket är de ständigt osäkra. De tror alltid att andra vet bättre och tenderar att hålla med den som sist talade.
Mognad är också att veta sin egen ståndpunkt så väl att man själv kan jämföra den med andras. Därtill fordras en trygghet som man inte får genom hårdhet eller okänslighet. Barnaskapet hos Gud ger den trygghet och den inre vila som gör ett balanserat lyssnande och därmed handlande möjligt
Kan man överföra tankarna om mognaden från det individuella, till den kollektiva planet i våra församlingar? Svarar våra liv och gudstjänster mot det behov som finns utanför?
Är Körkarlens bön också församlingarnas
”Herre, låt oss komma till mognad innan vi skall skördas!”