Det hat som judarna möttes av vid bildandet av sin stat utlöste det krig vars konsekvenser vi fortfarande lever med. I ”normala” krig är det segraren som sätter villkoren, men inte här. Miljoner av araber kräver sin ”rätt” genom en sorts avknoppning,  en form av dotterbolag som skall företräda dem med målet att förinta judarna.

Israel och de arabiska nationer som omgav landet hade befunnit sig i olika stadier av krigstillstånd ända sedan Israel bildades 1948. Skottväxling var daglig rutin. Plötsligt, i maj 1967, tillkännagav Egyptens president Gamal Abdel Nasser att Akabaviken skulle stängas för israelisk sjöfart. De arabiska nationerna började också samla sina, i antal överlägsna trupper, vid Israels gränser.
Innan den verkliga striden började tillkännagav Kairos radio: ”Vårt folk har väntat i tjugo år på denna strid. Nu skall vi lära Israel en dödens lektion. De arabiska folken har stämt möte med Israel”. Retoriken flödade och man förkunnade att segern skulle bli total och syftet var att i grund förgöra det förhatliga folket, Israel. En syrisk general tillkännagav att det skulle ta fyra dagar.
Vi vet hur det gick. Israel förekom fienden och skaffade sig herraväldet i luften genom att slå ut fiendens flyg redan på marken. När Israel skaffat sig detta övertag i luften var det lätt att driva egypterna från Sinaihalvön och skaffa sig kontroll över Akabviken och därmed hamnen i Eilat.

Det är inte så lätt att besegra Guds folk. Sovjet hade investerat nära 15 miljarder i vapen som nu låg kringspridda i öknen och använde naturligtvis FN till att kräva Israels reträtt från erövrade områden. OK sa Israel men inga ockuperade områden lämnas tillbaka med mindre de arabiska ledarna sätter sig vid förhandlingsbordet, vilket de inte kunde nedlåta sig till. Det var då för Israel bara Jerusalem som inte var förhandlingsbart.

Israel har av någon anledning alltid förhållits rätten att försvara sig, men ändå gjort det. Vi ser det nu i det senaste kriget mot Hamas i Gaza. Trots Hamas granater över Israel ges inte Israel rätt att försvara sitt territorium, annat än med tomma ord. Den reella rätten ges till terroristerna. Dom får allt möjligt stöd under det att Israel fördöms. Och, skam till sägandes, Sverige är en av dem som fördömer.

Eftersom världen inte vill ha med Gud att göra gäller det naturligtvis också hans folk, Israel. Det folk som han förskingrat över hela jorden, men som han lovat återsamla i deras land och åter bli deras hem. Under århundraden har profetiorna om Israels återsamlande kunnat läsas i Guds ord och aktualiserats nu inför våra ögon. Det sker inte utan strid, både på marken och i den andliga världen.

Israels förskingring i världen beror på deras synd, bortovaro från Gud. Han bjöd dem gång på gång att överge sina falska gudar och hålla sig till honom, men man gjorde inte det. Konsekvensen blev förskingringen. Det är på ett sätt likadant med oss, synden skiljer oss från Gud och vi är i en mening förskingrade till ofrihet med tvång att tjäna andra gudar/krafter men med en inbyggd längtan tillbaka.

Men vägen är fortfarande öppen, Han förlåter synder och väntar på dig vid vägens slut.

OM du vill att dina vänner skall läsa detta, så dela det gärna