Jag har förstått, efter lite efterforskningar, att mycket av kunskapen om Israels betydelse gått förlorad för den moderna församlingen. Speciellt Svenska kyrkan ser ut att ha tappat orienteringen.

Eftersom Israel med sin envishet att vilja finnas till är en nagel i ögat på vårt lands gudlösa ledarskap blir frågan besvärlig att hantera även för det kristna etablissemanget som inte vill sticka ut och riskera att vara till anstöt. Intrycket av detta förstärks av den totala tystnaden, även när de grövsta lögner om Israel får stå oemotsagda.

Vad säger Paulus:

Jag frågar nu: Har då Gud förkastat sitt folk? Verkligen inte! Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. Gud har inte förkastat sitt folk som han en gång har erkänt som sitt.
 (Rom 11:1)

Paulus ägnar tre kapitel i sitt brev till romarna för att lära den hednakristna församlingen hur de skall förstå det judiska folkets betydelse och aktualitet i frälsningshistorien. Får vi den undervisningen i dag? Får vi veta att Israel är roten och vi är grenarna. Utan den får vi en förvriden syn på det folk som Gud älskar. Vi öppnar för de antisemitiska tankemönster som etablerar sig i vårt land. Och eftersom den går Satans ärenden är det lögnen och ignoransen som är vapnet.

Jesus, vår församlings huvud, själv jude, bekände de profetiska skrifterna och förutsade ett återkommande, enligt skrifterna.

Sven Nilsson i Hemmets Vän 2014:
”Guds handlande med Israel ger en tydlighet åt Guds agerande i den historiska verklighet som utgör mänsklighetens gemensamma erfarenhet. Om vi inte erkänner detta, saknar vårt vittnesbörd om Gud som ”historiens Gud” trovärdighet.

På samma sätt som budskapet om Guds frälsningsgärning får sin profetiska konkretion genom korset, Jesu faktiska död och uppståndelse, så ger det judiska folkets faktiska upprättelse i landet trovärdighet åt vittnesbördet om Guds suveränitet som historiens Gud.

Den profetiska dimensionen i Gamla testamentet, med tillämpning på det judiska folkets förbundslöften och plats i historien, måste på nytt lyftas upp i förkunnelsen. Att frikyrkorörelsen med dess väckelsearv är på vägatt förlora den profetiska förståelsen av sin samtid är allvarligt och måste uppmärksammas i de lokala församlingarna.”